Gör din jul vanvettigt gay!

De sista åren, innan jag slutade arbeta som terapeut, hade jag bara hbtqi-klienter i terapi. En sak som blev väldigt tydlig när jag enbart hade dessa klienter var att deras nivåer av depression, ångest, stress och så vidare ofta började öka i slutet av november.

Det var inte den vanliga julstressen som gjorde sig påmind, utan en specifik minoritetsstress kopplad till familjen och släkten.

Vanliga problem var:

• Att inte bli accepterad för den man är/inte kunna vara öppen med sin identitet eller läggning.
• Att behöva förklara sig, försvara sig eller känna en press att anpassa sig till normerna.
• Att bli felkönad eller kallad sitt »dödnamn« som trans eller ickebinär.
• Att ens partner inte erkänns eller bjuds in/att man själv inte blir inbjuden till partnerns familj.
• Att man kände sig ensam och isolerad ifall man inte hade någon nära relation till sin familj/hade tagit avstånd på grund av bristande acceptans.
• Att hela julen är så otroligt cis-hetero-kodad.

För övrigt: är det inte rätt paradoxalt att julen är så hetero med tanke på hur… gay den egentligen känns? Jamen tänk på den totala maximalismen, på allt glitter, alla stjärnor, julsångernas totala känsloöverdos. Och tänk på granen, är inte hela granen rätt gay? De där röda glänsande kulorna? Rödvitrandiga polkagrisar? Girlangerna?

»Tomten förkroppsligar en slags avsexualiserad manlighet, långt ifrån traditionell machomaskulinitet.«

Och så Jesus då, och hans tolv killkompisar med noggrant groomade skägg, ett intimt manligt kollektiv. Fick man inte en känsla av chosen family redan innan Elisabeth Olson Wallin tog det där fotot?

Ja och så tomten i sina röda sammetskläder, med sin normbrytande kropp som lever utanför samhället. Rätt teatralisk, känslosam, skrattar högt – ligger ganska nära en klassisk camp-estetik. Han är dessutom snäll och förkroppsligar en slags avsexualiserad manlighet, långt ifrån traditionell machomaskulinitet.

Ursäkta, jag kom från ämnet …

I alla fall: så där i november, början av december när mina klienters ångest började öka så försökte vi gemensamt hitta sätt att hantera deras respektive svårigheter. För någon kanske det innebar att begränsa besöket till föräldrarna tidsmässigt, för en annan att hitta strategier när farfar började dra homofoba skämt, och för en tredje att skapa mikropauser av trygghet under vistelsen – som att ha regelbunden kontakt med en vän via sms.

»Då bad jag istället hen skapa en egen, påhittad julfilm med bara queera karaktärer tillsammans med mig. Och kan du tänka dig: det blev en oväntad succé!«

Men en klient jag pratade med fick bara mer ångest ju fler strategier vi tänkte ut, och jag insåg att vi behövde tänka på ett annat, lite oortodoxt vis. Jag undrade om hen istället för att hantera alla dessa olika problem istället kunde fly från dem. Kanske titta på en julfilm, låta nervsystemet lugna ner sig genom att ägna sig åt lite traditionell eskapism? Min klient suckade, en julfilm, alla julfilmer var så cis-hetero att det bara skulle påminna hen om allt hen ville glömma.

Då bad jag istället hen skapa en egen, påhittad julfilm med bara queera karaktärer tillsammans med mig. Och kan du tänka dig: det blev en oväntad succé! Istället för att ha ångest började hen att garva – och inte bara just där och då i terapirummet utan även senare, under själva julfirandet. Min klient kunde inte ändra sin familj, men när stämningen blev tung runt matbordet kunde hen tänka på sin specialdesignade lilla julfilm och le inombords.

Okej, detta är inte exakt den film hen kom på – mellan psykolog och klient råder trots allt sekretess – men det är min egen version av den sortens eskapistiska, normbefriade jul min klient längtade efter.

Willow Rosenberg och Tara Maclay (från Buffy the Vampire Slayer) bjuder in till ett julfirande i sitt underbara hus på Lesbos i Grekland. Alla är välkomna! När Nick Nelson (Heartstopper) dyker upp med sina nya pojkvänner, Elio Perlman (Call me by your name) och prinsen Wilhelm (Young Royals) är han noga med att inte nämna prinsens titel. Alla vet nämligen att Willow är emot allt vad ärvda titlar heter och får blödande eksem av royalism.

I högtalaren spelas All I want for Christmas med Mariah Carey på repeat och Eric Effiong (Sex Education) initierar en improviserad modevisning där Sophia Burset (Orange Is the New Black) ställs mot Lisbeth Salander (Män som hatar kvinnor) och Viktor Hargreeves (Umbrella Academy)i frågan om orange verkligen är det nya svarta. Domare blir Nigel (Djävulen bär Prada) och Anthony Marentino (Sex and the City) som levererar sylvassa kommentarer utan att blinka.

»Prinsen lyckas förlösa hennes önskan att leva ut den drag king som länge funnits latent inom henne.«

I köket jobbar Lafayette (kocken från True Blood) hårt med att få färdigt julbordet men när alla sätter sig för att äta händer det som inte får hända: Nick råkar kalla Wilhelm för »Min lilla prinskorv!«. Willow blir chockad och stämningen blir frostig. Men! Hon hämtar sig snabbt, redan till efterrätten (bestående av hallongrottor som tjejerna från the L-word bakat). Willow är visserligen kritisk till själva kungahuset men det finns en sorts kungar hon alltid har älskat, nämligen drag kings!

Prinsen lyckas förlösa Willows önskan att leva ut den drag king som länge funnits latent inom henne. Kvällen avslutas med att Tara läser ur julevangeliet (Alison Bechdels Dykes to watch out for.) Efter att de avslutande ordet ekar över Lesbos: »Heterosexuality is not normal, it’s just common« skålar man så det skvätter i closeted champagne (Cremant). The end!

Man skulle såklart önska att alla var lika accepterande som Jesus, att man skulle få vara den man är och älska eller bara ligga med den man vill. Men om den acceptansen inte finns i din familj, se om du kan hitta andra sammanhang att vara i, eller gör som min klient: skapa din alldeles egna lilla juleskapistiska film. Ja, gör din yule-tide så vanvettigt gay som du bara någonsin kan.

Jenny Jägerfeld är författare och psykolog.