Hur påverkar dysmorfofobi sexlivet?

Jag har en vän som aldrig har låtit sin man se henne utan smink. De har varit gifta i nio år. Hon sover med sminket på och går upp före honom för att hinna sminka sig. Hon tycker att hennes hy är så ojämn och ärrad att hon inte står ut med att han – eller någon annan heller för den delen – ser henne utan.

Dysmorfofobi, eller body dysmorphic disorder (BDD), drabbar omkring två procent av befolkningen. Det handlar inte om någon vanlig osäkerhet över utseendet som vi alla stundtals kan känna, utan om en fixering vid en eller flera inbillade defekter eller brister – som är obetydliga eller inte ens observerbara, för andra.

Det kan misstas för fåfänga, men det är något annat. Fåfänga rymmer ofta stolthet eller njutning – man vill visa upp sig, bli sedd som vacker.

Här handlar det i stället om att undvika skam, försöka dölja sig, inte låta andra se hur »ful« man egentligen är.

»Min vän vill inte ligga med sin man utan smink och hon vill inte heller att han ska se hennes ansikte på nära håll – även om det är mörkt.«

Tankarna tar upp mycket tid, skapar ångest och påverkar hela tillvaron – arbete, studier, relationer, ekonomi – och leder ofta till social isolering. Men det man talar mindre om är att det också påverkar ens sexuella liv.

Min vän vill inte ligga med sin man utan smink och hon vill inte heller att han ska se hennes ansikte på nära håll – även om det är mörkt – varför hon helst låter honom ta henne bakifrån, något gör att hon själv får hon själv svårare att komma. Och fastän hon älskar att bada vill hon inte göra det när han är med eftersom hon är rädd att sminket ska smetas ut och blotta hyn.

Jag har även mött andra med BDD som undvikit intimitet, sex eller kärleksrelationer för att de tyckt att deras bröst varit för fula, käklinjen för diffus, kuken för liten eller för att de upplevt sig för taniga och omanliga – trots att de snarare varit påfallande muskulösa.

BDD är egentligen inget nytt fenomen, det första kända fallet är från 1891 då den italienske psykiatern Enrico Morselli beskrev en ung man som upplevde stark ångest över sitt utseende, särskilt sitt näsben, och isolerade sig på grund av detta.

Det var säkert svårt redan 1891 för Morsellis patient – men nu är det sannolikt hundra gånger värre. Vi tillbringar stora delar av våra liv med telefonen i handen, och mest tid lägger vi på sociala medier. Vi ser ansikten där huden är utslätad av botox eller filter, där ögonen är förstorade, käklinjerna skärpta, perfekta kroppar i perfekt ljus.

Det har skrivits så många larmande texter om hur sociala medier påverkar skönhetsidealen att det känns tradigt att ens ta upp. Man kan tänka att: ja ja, jag vet att det är tillrättalagt. Och så är det ju, men det vi ser påverkar vår perception. Det vi ser mycket av påverkar vår bild av vad som är norm. (Jämför med om vi skulle sitta på ett offentligt badhus fem timmar om dagen.)

»Studier med hjärnavbildning visar att dessa individer bearbetar ansikten och kroppar annorlunda än andra: de fastnar vid små detaljer.«

Hos personer med dysmorfofobi förstärks detta ytterligare. Studier med hjärnavbildning visar att dessa individer bearbetar ansikten och kroppar annorlunda än andra: de fastnar vid små detaljer – en näsvinge, en bröstvårta, ett ärr – men har svårare att se helheten.

Denna »lokala bearbetningsstil« har kunnat ses både när de tittar på sig själva och på andra. Det är alltså inte »bara« en känsla – utan en faktisk förändring i visuell perception som gör det svårt att se sin kropp så som den faktiskt är. Liknande mönster har setts hos personer med anorexia, där kroppen upplevts som tjock fastän personen varit sjukligt smal.

Många söker sig till skönhetsindustrin för att få hjälp med sina upplevda defekter, och människor med dysmorfofobi är överrepresenterade – mellan 6 och 20 procent av de som vänder sig till sådana kliniker har diagnosen.

Men lika lite som ett strikt dietprogram skulle bota någon med anorexi, lika lite hjälper ett skönhetsingrepp mot BDD. Kännetecknande för dessa patienter är just att missnöjet kvarstår – oavsett hur mycket de ändrar på kroppen. Ändå är det bara sju procent av de som erbjuder kosmetiska behandlingar som rutinmässigt undersöker patientens kroppsuppfattning före ingreppet.

»Det som behövs är inte kosmetiska ingrepp, utan psykoterapi.«

Det som behövs är inte kosmetiska ingrepp, utan psykoterapi (och ibland även medicin). Men viktigt att veta är: att det svåraste att ta upp i en terapi ofta är det som väcker skam. Och i BDD är skam en central aspekt. Och om ens upplevda defekt på något vis påverkar kärleks- eller sexlivet kan det vara ännu svårare att ta upp. Vem vill lägga fram det man skäms för allra mest på bordet? Sin hy, sina bröst, sin kuk? Det är ju det man försöker dölja!

Därför krävs en terapeut som har sexologisk kompetens, som vågar pratar om sex, som inte är obekväm, pryd, osäker eller själv känner skam. Som förstår att koppla dysmorfofobin till svårigheter i sexlivet, som kan hjälpa klienten att utmana sina negativa tankar och undvikanden, återta sin kropp som ett helt subjekt, leva i den. Minska ångesten, skammen och bli friare.

Så att man till sist kan se sig själv i ett annat mildare ljus. Strunta i den andres blick, eller föreställa sig den som neutral eller till och med välvillig. Våga lägga sig utan smink.

Jenny Jägerfeld är författare och psykolog.