Regeringen gör tydligt vilka barn som är önskvärda

En eftermiddag ringer socialministern mig. Jakob Forssmed, kristdemokrat, ansvarar för en utredning om barnafödande. Regeringen har noterat att folk reproducerar sig i lägre utsträckning, och oroar sig för demografin.

Under 2024 föddes 98 451 barn, vilket var 1 600 färre än året innan. Socialministern säger att han vill förstå orsakerna till varför folk inte vill föda barn, och se till att det blir en ändring på den saken. Vill jag sitta med i en referensgrupp? Jag tackar vänligt men bestämt nej. Det känns inte särskilt trovärdigt, påpekar jag, att en regering som gjort allt i sin makt för att decimera befolkningen nu oroar sig över att befolkningen minskar.

Samtidigt som makthavarna talar om hur viktigt det är att vi ska bli fler driver de nämligen en motsatt politik. Tidö-regeringen har tagit rygg på sina föregångare, Socialdemokraterna, som ansåg att man »inte ska skaffa fler barn än man kan försörja«.

Lösningen har presenterats som så kallad familjeplanering: kvinnor i orten, som det handlar om, ska kallas till olika samtal med myndigheter där ska få höra att de helst inte bör reproducera sig. Fungerar inte samtal så kanske ekonomisk bestraffning gör det. Det är de fattiga kvinnorna som främst drabbas av regeringens beslut att ta bort flerbarnstillägget.

»När steriliseringspolitiken infriades i mitten av trettiotalet blev det snart tydligt vilka som i praktiken ansågs vara olämpliga föräldrar.«

Det är därför uppenbart att socialministern, och den regering han representerar, inte önskar sig fler barn i allmänhet. Det är särskilda barn de riktat in sig på. Vita barn. Regeringen skriver därmed in sig i den svenska historien av att reglera vilka som föds från statligt håll.

Det har snart gått ett sekel sedan folkhemmets arkitekter, Alva och Gunnar Myrdal, släppte en bok som kom att forma synen på svensk reproduktionspolitik. Kris i befolkningsfrågan var menad att angripa samma problem som Jakob Forssmed tycker sig se i dag. Det var trettiotal i Sverige och befolkningen minskade.

Detta var oroväckande, inte minst för produktionen. Hur skulle framtidens välstånd säkras utan duktiga arbetare? Boken erbjöd förslag på en rad sociala reformer som skulle försäkra familjerna om att de inte förlorade på att reproducera sig, bland annat barnbidraget.

Men detta kom med en risk, enligt Alva och Gunnar Myrdal. Tänk om inte bara de dugliga och produktiva människorna reproducerade sig, utan också de »sinnesslöa och sinnessjuka, de kroppsdefekta och klena«? Något sådant skulle gå emot grundtanken med den nya reproduktionspolitiken, som först och främst handlade om att säkra produktionen. »Den profylaktiska socialpolitikens direkta uppgift är att framskapa ett bättre människomaterial«, skriver författarna.

Som tur är hade makarna Myrdal ett svar på hur detta kunde lösas. De som inte ansågs dugliga som mödrar skulle helt enkelt fråntas möjligheten att skaffa barn genom tvångssterilisering. Myrdalarna presenterade två fokusområden för steriliseringarna: en rashygienisk och en socialpedagogisk.

»Sverige fortsätter sin rasbiologiska tradition. Fattiga, ickevita kvinnor bestraffas, den här gången ekonomiskt«

När steriliseringspolitiken infriades i mitten av trettiotalet blev det snart tydligt vilka som i praktiken ansågs vara olämpliga föräldrar. Fattiga kvinnor, kvinnor som sålde sex, romska kvinnor och kvinnor som betraktades som psykiskt sjuka. Mellan 1935 och 1975 steriliserades 63 000 personer i Sverige, majoriteten mot sin vilja. Den siffran innefattar inte de transpersoner som tvångssteriliserades ända fram till 2013.

När regeringen tidigare i år presenterade sin kulturkanon var Kris i befolkningsfrågan en avböckerna som ingick i listan. Statsminister Ulf Kristersson verkar inte se några problem med makarna Myrdals reproduktionspolitik. Tvärtom – i ett Almedalstal talar han varmt om Sveriges reproduktiva förflutna: »Vi bekämpade en gång Fattigsverige med en unik blandning av rationell syn på kunskap, närgångna sociala reformer, familjeplanering och skötsamhetsideal«.

Sverige fortsätter sin rasbiologiska tradition. Fattiga, ickevita kvinnor bestraffas, den här gången ekonomiskt. Den här gången föreslås inte sterilisering. Det behövs inte. Regeringen har redan tydliggjort vilka barn de anser vara önskvärda.

Elina Pahnke är kulturskribent.