När fritidsledarna själva sprider homofobi

»Jag hatar gaypersoner. De är äckliga. Om någon av dem försöker att närma sig mig, då slår jag honom«, säger en 17-årig kille när han sitter i soffan på fritidsgården. Han säger det så högt att alla kan höra honom.

Det är inte ovanligt att höra något liknande på en av den stora stadens fritidsgårdar. Ordet gay används som ett skällsord bland många ungdomar, som ett sätt att reta och förnedra varandra. Under mina två år som fritidsledare har jag hört den här typen av kommentarer otaliga gånger.

Det råder nolltolerans mot diskriminering, och det är tydligt uttalat från ledningens sida. Hat eller förakt mot någon på grund av kön, religion, funktionsvariation eller sexualitet är inte bara oacceptabelt – det är olagligt.

»Det som förvånat mig mest är inte ungdomarnas språk. Det var att höra samma sorts homofobi från vuxna kollegor.«

Men det som förvånat mig mest är inte ungdomarnas språk. Det var att höra samma sorts homofobi, om än viskande, från vuxna kollegor.

En dag, under ett privat samtal, sa en annan i personalen till mig: »Jag håller inte med om den här gaypolitiken. Jag kan inte säga det högt eftersom jag jobbar här, men jag tycker inte om de där personerna. Jag tror inte på deras rättigheter, och jag tycker att ämnet har överdrivits. Varje gång jag ser en film eller serie är det en gaykaraktär med. Vad händer? Försöker de få oss att bli gay också?«

Jag önskar att det var ett enskilt fall. Tyvärr har jag hört liknande kommentarer från flera fritidsledare, på olika arbetsplatser. »Den här hbtqi grejen – jag vill helst inte hålla på med det.«

Det handlar om människor som varje dag möter våra barn och ungdomar. Människor som förväntas vara förebilder, ska skapa trygga miljöer där unga får växa och utforska vilka de är. Även om de håller sina åsikter tysta utåt, påverkar deras attityder klimatet på arbetsplatsen. En blick, en suck, ett tyst godkännande kan ibland tala lika högt som ett uttalat ord.

Att inte reagera när ungdomar använder »gay« som ett skällsord, är i sig en handling. En farlig tystnad.

»Att inte reagera när ungdomar använder ’gay’ som ett skällsord, är i sig en handling. En farlig tystnad.«

Jag kommer själv från ett land där homofobi är vardag, där det är nästan ses som ett normbrytande beteende att ens tala om hbtq-personers rättigheter. Där tystnaden är en del av överlevnaden.

Kanske är det just därför jag blev så förvånad när jag hörde liknande uttryck här – i Sverige. Ett land med en lång demokratisk tradition, där jämlikhet och respekt för olikheter ses som grundläggande värden.

Att bevittna homofobiska uttalanden i en miljö för ungdomar känns nedslående. Det betyder förstås inte att totalitära eller odemokratiska länder på något sätt har »rätt« till homofobi. Men jag hade förväntat mig mer – en större medvetenhet, en djupare respekt. I ett samhälle som gjort tolerans och mänskliga rättigheter till sin identitet, trodde jag att den här typen av förakt skulle vara mer sällsynt.

»I ett samhälle som gjort tolerans och mänskliga rättigheter till sin identitet, trodde jag att den här typen av förakt skulle vara mer sällsynt.«

Nu har många kommuner börjat göra bakgrundskontroller på de som ska jobba med barn och unga. Men vi behöver också tala om värderingar. Kanske bör man inte anställa människor som bär på diskriminerande attityder i yrken där de möter unga varje dag. När vuxna arbetar med unga, formar de nästa generation – inte bara genom vad de lär ut, utan genom hur de är.

En situation som stannat kvar hos mig hände en vanlig dag, när vi fick vi ett mejl från en av cheferna. Hon bad oss att skriva ut en affisch som informerade om en hbtqi-fritidsgård och sätta upp den. Jag skrev ut och hängde affischen på den mest synliga platsen i huset.

En stund senare kom en ungdom fram till mig och frågade:

– Varför hängde du upp den där?

– För att informera om mötesplatsen, svarade jag.

– Kan du ta bort den?

– Nej. Den ska sitta kvar.

Text Aylin Ünal, frilansjournalist