Nu vill jag vara din hund

Tidigare i våras fann jag mig själv sittande på en scen på en nattklubb i dagsljus, i Tallinn. Jag hade följt med Les Wright – en queerhistoriker som jag blev vän och älskare med efter att jag intervjuat honom till Ottar – till den estniska björnfestivalen Bearty. Och när en deltagare i en panel om hivstigma uteblev, tog jag hans plats. Mina händer darrade, de gör det ibland, möjligtvis relaterat till just hiv. En av de andra paneldeltagarna hade en liten hund, och denna såg direkt att jag kände mig obekväm och kröp upp bredvid mig och krävde klappar på ryggen och kli i nacken. Den lilla damen lämnade inte min sida tills panelen var över.

»Mina händer darrade, de gör det ibland, möjligtvis relaterat till just hiv.«

När jag kom hem till San Francisco igen började min TMS-behandling. I sex veckor ska jag få en elektromagnetisk spole riktad mot den vänstra frontalloben, och denna elektriska stimulans ska förhoppningsvis få mig att sluta tänka att livet inte är värt att leva. De första behandlingarna gör ont, och jag känner mig ensam när jag kommer hem från kliniken och ingen är där och frågar hur jag mår.

När helgen kommer åker jag till en annan vän och älskare som bor utanför San Francisco tillsammans med flera hundar. När vi kör upp på garageuppfarten ylar hundarna inifrån huset och väl inne håller de på att gå i bitar för att de är så glada att se mig. Två av dem hoppar upp mitt knä och vill inte låta mig resa mig, för tänk om jag lämnar dem igen?

»Hur mycket av den smärta som jag försöker driva ut ur min hjärna med industrimagneter föddes ur erfarenheten av att vara hivpositiv i Sverige på 00-talet?«

Hivstigma. Hur mycket av den smärta som jag försöker driva ut ur min hjärna med industrimagneter föddes ur erfarenheten av att vara hivpositiv i Sverige på 00-talet? Med fortsatt darrande händer, och min hundbeskyddare tätt intill mig, rinner berättelserna ur mig på scenen i Tallin. Om skuldkänslorna, om hivmännen på löpsedlarna, om männen som såg mig som orörbar, om den svenska smittskyddslagen som gjorde nästan alla hivpositiva till brottslingar – »Sexual Outlaws« för att parafrasera John Rechy som skrev om sina olagliga cruising-äventyr i Kalifornien på 1970-talet.

Men det är min makes död som lett mig till magnetspolen. Grejen med trauman är dock att de lägger sig ovanpå varandra, bygger stenmurar i ditt inre – runt glädjen, livslusten och framtidstron. När man försöker knacka bort stenarna i muren kan vad som helst frigöras.

Efter panelen i Tallinn pratar jag med en annan person vars erfarenheter speglar mina. Vi pratar om upplevelser av skuld, tankarna om att vi skulle ha vetat bättre än att låta oss smittas av hiv, om att inte kunna förlåta sig själv och om självhatet det producerar. Och jag frågar honom, lika mycket som jag frågar mig själv: Hur skulle du tänka om någon annan som drabbades? Skulle du tycka att den personen var bortom förlåtelse? Är vi mer eller mindre förtappade än någon annan som hade oskyddat sex en gång för 25 år sedan?

»Vi disciplinerade våra sargade psyken. Det är ditt fel, så nu får du leva med det här.«

Istället för att vända oss utåt, be om förståelse och sympatier, vände vi oss inåt. Vi disciplinerade våra sargade psyken. Det är ditt fel, så nu får du leva med det här. Om man inte tycker att man är älskvärd kan man inte kräva kärlek. Att vända sig utåt är alltid en risk. Bland änkor och änklingar handlar mycket av sorgeprocessen om att söka kraft och stöd hos en ibland oförstående omvärld. Om att svikas av de man älskar när man behöver dem som allra mest. Smittar döden? Är jag tillräcklig för att trösta någon annan?

Alla människor bär på sorg, rädsla och osäkerhet. I mötet med den sjuka eller den som drabbats av en närståendes död kommer dessa fram. Resultaten kan vara förödande.

Ett år efter min makes död försökte jag mig på förhållanden igen. Det gick dåligt. Men den första mannen hade en hund som hjälpte min själ att läka de värsta såren. Från första gången jag träffade det pälsklädda helgonet med underbett och trasiga leder höll han sig nära mig och visade med sin kropp att han behövde mig lika mycket som jag behövde honom. Han fick mig att känna mig nödvändig. Det är det som är själva kärnan i gemensam omsorg. Och hundar verkar förstå det rent instinktivt.

»Kan vi lägga ner det intellektuella och bara säga: Nu vill jag vara din hund, vill du vara min?«

Går det att stänga av människofiltret i mötet med sjukdom, svaghet eller sorg? Kan vi lägga ner det känslomässigt tvetydiga, det intellektuella och bara säga: Nu vill jag vara din hund, vill du vara min? Vi behöver inte lova varandra något, vi kan bara finnas där, bli glada när vi ser varandra, inte skämmas för att säga att vi älskar varandra.

Vi kan även i fortsättningen fråga om lov innan vi slickar varandra i ansiktet och undvika att äta upp varandras strumpor. Men när det gäller att se våra medmänniskors sår, att finnas där för varandra, den villkorslösa kärleken, har vi allt att lära av hundar.

Tomas Hemstad, frilansjournalist bosatt i San Francisco