Beredskap bortom bomber

Mitt äldsta barn har just fyllt 17. Om ett år får hon mönstringsunderlaget, det som alla blivande 18-åringar måste fylla i. Hon vill inte göra värnplikt och en av mina främsta uppgifter som förälder blir att stötta henne i det.

»Så kan du inte resonera!« kanske någon säger. Eller snarare ryter. »Säkerhetsläget är det sämsta sedan andra världskriget och det är allas skyldighet att försvara vår demokrati!«

»Att skriva en antimilitaristisk krönika 2026 är som att slå upp fönstret och invänta skitstormen.«

Jag håller med. Världen skakar och vi har alla ett ansvar att skydda det samhälle vi gemensamt byggt upp. Men ökad militarisering kommer inte att öka vår trygghet. För mig som gått på internatskola och sett vad hierarkisk fostran med inslag av våld gör med människor, är vapenträning för unga vuxna bland det sämsta ett land kan investera i.

I synnerhet när majoriteten av oss lagt oerhört mycket tid och kraft på att lära våra barn att aldrig använda våld för att hantera konflikter. Varken i sandlådan eller som vuxna.

Att skriva en antimilitaristisk krönika 2026 är som att slå upp fönstret och invänta skitstormen. Samtidigt vet jag att de som skriker högst ofta är påstådda försvarare av demokratin, som vill tysta den enda avvikande åsikten. Att se motståndare till våld som ett hot kan tyckas motsägelsefullt. Men i tider av militarisering är det rationella det första som offras.

Det pratas mycket om beredskap och om att återupprätta det starka försvar vi en gång hade. Men det pratas sällan om den välfärd vi byggde upp. Med nästan kostnadsfri vård för alla, barnomsorg och sjukförsäkring. Det som nu får stå tillbaka för att 15 procent av statens budget ska kunna satsas på militär upprustning.

»Jag växte upp i ett samhälle där en utrikespolitik som fördömde folkrättsbrott var norm, och Sverige kallades en humanitär stormakt.«

Min beredskap byggdes av folkbildning. Av »Rör inte min kompis«-kampanjen som tränade mig i civilkurage. Av Skogsmulle som lärde mig att respektera djur och natur och vilka svampar som går att äta. Min beredskap stärktes av berättelser, om Sadako som dog av leukemi efter kärnvapenbombningen av Hiroshima. Om Ronja och Birk, två smarta barn som förmådde sina krigiska pappor att avsluta en våldsam konflikt och istället börja samarbeta.

Jag växte upp i ett samhälle där en utrikespolitik som fördömde folkrättsbrott var norm, Sverige var militärt alliansfritt och kallades för en humanitär stormakt. Det känns som evigheter sedan, trots att mindre än fyra år förflutit sedan pendeln svängde.

Sverige galopperade in i en militärallians, grundläggande principer lades åt sidan och när ännu en maktgalen ledare hotar att ta allt han vill ha med våld, är det politiskt omöjligt att fördöma. Eftersom vi är i samma lag. Det sägs att ingen kunnat ana att vi skulle hamna här, trots att historieböckerna är fulla av auktoritära män som hållits om ryggen tills de plötsligt gått för långt.

»Människor hjälper varandra, lär känna sina grannar, hälsar på främlingar och säger ifrån om någon är rasistisk, hatisk eller homofobisk.«

I en intervju i Dagens Nyheter 2024 sa Birgitta Ohlsson, tidigare liberal riksdagspolitiker, att »När det blåser som mest politiskt är det viktigaste man kan göra att stå stilla«. Jag tänker på det nästan varje dag. Att det kan vara tillräckligt att stå kvar i en tid där gränser förskjuts i snabb takt. Jag inspireras av dem som gått före.

Av Bertha von Suttner, som i slutet av 1800-talet drev på för en internationell rättsordning som gjorde krig olagliga. Av Rosa Parks, medborgarrättskämpen som vägrade lämna sin plats på bussen till en vit man. Av Barbro Alving, Bang, som tog ett fängelsestraff för att inte behöva kompromissa med sin pacifistiska övertygelse.

Modiga ickevålds-aktivister som förlöjligades när de levde, men som gjorde outplånliga avtryck i historien och skapade ringar på vattnet in i framtiden. Min beredskap handlar om att fortsätta leva det samhälle jag vill ha. Där människor hjälper varandra, lär känna sina grannar, hälsar på främlingar och säger ifrån om någon är rasistisk, hatisk eller homofobisk.

Så när mitt äldsta barn får mönstringsunderlaget och inte vill göra värnplikt kommer jag stötta henne. Uppmuntra henne att fortsätta utmana normer och stå för det hon tror på, även när det möter motstånd. Påminna henne om att världen som den ser ut just nu går att förändra.

Agnes Hellström är journalist och författare till Fredsfittan — Natobeslutet som förändrade Sverige.

Bild Gabriel Liljevall, Bazar Förlag