Ruhani.jpg

Illustration: Ruhani Islam.
Illustration: Ruhani Islam.

Muffinsmagar och kameltår

Begrepp som kalkonhals, muffinsmage och gäddhäng fungerar både som ett underkännande, och som skenbar humor. Men att dela upp kroppen med hjälp av djur och mat har en långt djupare betydelse än så.

 

Liz: Jag är kär. Jag har ett förhållande med min pizza. Men du ser ut som att du håller på att göra slut med din pizza. Vad är det?

Sofi: Jag kan inte.

Liz: Vadå kan inte? Vi äter pizza i Neapel, det är din moraliska plikt att äta och njuta av den där pizzan.

Sofi: Alltså, jag vill, men jag har gått upp typ fem kilo. Jag har fått en sån där… på magen, du vet. Vad kallas det nu igen?

Liz: En muffin top. Jag har också en.

 

Vi befinner oss en dryg halvtimme in i Ryan Murphys film Kärleken, lyckan och meningen med livet (Eat, pray, love) från 2010 och Julia Roberts karaktär ska precis hålla en oerhört djupsinnig föreläsning för Tuva Novotnys. I korthet handlar det hela om att killar gillar att ligga med tjejer även om de är lite plufsiga och att kvinnor därför borde slappna av lite med bantningen, äta pizza och köpa större jeans. Obs, bli inte fet för fan! Var lite skön bara.

Det är en alldeles outhärdlig mindfulnesskalkon – som ett doftljus maskerat till film. Men Tuva Novotnys repliker om sin »muffin top« bär faktiskt på något intressant. Det bukfett hennes rollfigur möjligen har samlat på sig efter lite pizza i Italien är nämligen inte bara fett i allmänhet, utan något som genom sin specifika benämning transformeras till något konkret, till något man kan ha eller inte ha. En »muffinsmage« är ett bevis för att något har hänt.

»Muffinsmagen ingår i en större språklig kategori där mänskliga kroppsdelar på ett kreativt sätt liknas vid yttre objekt«

Detta kroppsliga fenomen har fått sitt namn efter den kant av kött som skapas av tajta byxor – alternativt av »för stor« mage, beroende på hur man ser det. En naken kropp kan aldrig ha en muffinsmage, den existerar bara när kroppen går i relation med ett yttre tryck. Begreppet blev populärt i Australien några år in på det nya millenniet och blev 2006 utsett till årets nyord där.

Och det fyllde uppenbarligen en funktion för den som irriterar sig på hur kroppar kan se ut i offentligheten: »Kvinnor fläker ut sina muffinsmagar helt skamlöst och bryr sig inte om att det ser helt vidrigt ut«, beklagade sig en brittisk modeforskare för BBC 2007, då fenomenet enligt uppgift ska ha varit på tillbakagång på grund av skiftande mode med högre midjor. Men 2011 tog sig ordet in i Oxford English Dictionary.

Och muffinsmagen ingår i en större språklig kategori där mänskliga kroppsdelar på ett kreativt sätt liknas vid yttre objekt, för att på ett skenbart humoristiskt och lekfullt sätt peka ut, underkänna och stigmatisera. Inte sällan står olika djur för inspirationen.

 

En »kalkonhals« talar med sitt hängande skinn kanske för sig själv. Den som var med på 90-talet minns eventuellt hur kalkonhalsen fick en egen intrig i tv-serien Ally McBeal, där advokaten Richard Fish hade en så stark sexuell fetisch kring denna typ av »wattle« att det kunde avgöra rättsfall.

Och liksom i det klassiska »gäddhänget« – daller från överarmarna – finns en tydlig åldersaspekt här. I den vetenskapliga artikeln »Bat wings, bunions, and turkey wattles«, publicerad i Ageing & Society 2009, skriver en grupp kanadensiska forskare om hur den här typen av fenomen upplevs som »kroppsliga överträdelser« (transgressions) av de kvinnor i åldern 71–93 år som medverkar i studien. Intervjupersonerna uppger också att de på olika sätt, bland annat med hjälp av kläder, kompenserar för det som beskrivs som fysiska normbrott – det vill säga normbrott i form av hängande skinn på en åldrande kropp.

»Sunkiga tabloider och skvallerpress hade knappast kunnat göra bildkollage som pekar ut ›kändisarnas synliga blygdläppar‹, men med kameltån fungerar den typen av rubriker«

Mäns kroppar skambeläggs naturligtvis också, och en del av de här namnen kan användas könsneutralt. Men kanske är det talande att ett av de begrepp som specifikt används för att peka ut en misslyckad manskropp är »man boobs« (mansbröst). Här finns förutom fettskammen också brottet mot en tvåkönsnorm och brottet mot hur en cis-man förväntas se ut. En man har helt enkelt inte bröst, och detta ska pekas ut.

En »whale tail« liknar muffinsmagen genom att den inte kan existera i sig själv, utan kräver symbios med ett klädesplagg. Valstjärten är den form som framträder när ett par stringtrosor sticker upp ur byxlinningen på någon som böjer sig fram – och här finns framför allt ett element av att bli ertappad.

Detsamma gäller »camel toe« som syftar på den figur som uppstår när tyg lägger sig längs de yttre blygdläpparna och avslöjar deras form – som det numera också finns uttalade ideal och kirurgi för.

 

Men »kameltån« är kanske också den tydligaste illustrationen för hur benämningen av ett fenomen kan ge det eget liv. Sunkiga tabloider och skvallerpress hade knappast kunnat göra bildkollage som pekar ut »kändisarnas synliga blygdläppar«, men med kameltån fungerar den typen av rubriker. Kameltån blir närmast en egen entitet, någonting som existerar utanför oss själva. Ett objekt vars existens är klart identifierbart och som innebär ett misslyckande för ägaren som inte går att argumentera emot.

»Så driver muffinsmagar, kalkonhalsar och kameltår inte bara på skönhetsindustrin – de gör oss faktiskt lite mindre mänskliga«

Och här närmar vi oss möjligen kärnan i vad de här skällsorden åstadkommer: En distansering från kroppen – och jaget. Ett slags reifikation, för att tala med marxistisk teori. Reifikation betyder ungefär »sakifiering«, eller förtingligande, och syftar till att beskriva hur mänskliga relationer i ett kapitalistiskt samhälle görs till relationer mellan varor. Så blir arbetskraften exempelvis inte ett integrerat och närmast existentiellt uttryck för den skapande människan, utan till ett fristående objekt.

Och nog kan man säga att kroppen genom de här begreppen i någon mån splittras i delar som får en »spöklik föremålslighet«, för att citera den ungerske filosofen Georg Lukács som myntade reiifikationsbegreppet på 1920-talet.

Så driver muffinsmagar, kalkonhalsar och kameltår inte bara på skönhetsindustrin – de gör oss faktiskt lite mindre mänskliga.

 

Kristina Lindquist är kulturskribent

Illustration Ruhani Islam

 

Teckna en prenumeration och få en fin premie – aktuell bok eller tygkasse!

Trevlig läsning!

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.