När min hud blev en porrbiograf

Marika Smith om hur hudhungern som uppstod under coronacelibatet förvandlade hennes skinn till en yta för lustfyllda minnen.

Först och främst: SORRY till dig på Coop i Fruängen som jag råkade bumpa in i helt kort en tisdag i juni, och som fick höra en mycket konstig och säkert opassande flämtning från mig istället för sedvanlig frammumlad ursäkt. Låt mig förklara mig.

2020 blev året då jag var helt utan kroppskontakt med en annan människa under fyra långa månader. När sommaren kom var jag så taktilt understimulerad att bara känslan av gräs under mina fötter fick det att ila i kroppen. Så när människohud plötsligt mötte min för en sekund inne i mataffären hände något märkligt.

Plötsligt känner jag – inte minns, utan känner – all beröring jag någonsin fått på just den ytan hud. Därav flämtningen. Av överraskning men också… ja, för att den mesta beröringen har ju varit… trevlig.

»Det är som att mitt skinn plötsligt kryllar och pirrar av personer som varit där förut, ett taktilt, barnförbjudet filmarkiv som jag inte hade en aning om att jag sparat.«

Sedan börjar samma sak hända igen. Och igen. När jag torkar svett ur nacken på spinningcykeln får jag en blixtrande flashback till exakt hur det känns när någon lekfullt men bestämt och med kraft nyper mig i nackskinnet medan han kysser mig på kinden. Tur att mina kinder redan är röda av ansträngning.

När jag tankspritt drar med diskborsten över handflatan stående vid köksbänken börjar händerna nästan vibrera vid minnet av håriga bringor vars form, värme och karta är med precision inpräntade i muskelminnet. Böljande, skogiga bröstlandskap jag minns, men också sådana jag trodde att jag glömt.

 

Det är som att mitt skinn plötsligt kryllar och pirrar av personer som varit där förut, ett taktilt, barnförbjudet filmarkiv som jag inte hade en aning om att jag sparat, och där minsta tillstymmelse till beröring trycker hårt på playknappen. Det blir tydligt att min kropp har ett alldeles eget minne, som har valt att bevara helt andra erfarenheter än de som min hjärna registrerat.

Trevligt såklart med nostalgiska möten med gamla kärlekar, tillfälliga bekantskaper och andra upplevelser, men det väcker också andra tankar. Förutom alla dessa beröringar, vad mer minns och vet min kropp som jag inte är medveten om, och hur lär jag mig att få tillgång till det här dolda minnesarkivet även utan att svälta ut nerverna med månaders coronacelibat?

När beröringsminnena från personer jag nästan glömt slog ut som små mentala vårtussilago på huden kom jag såklart att tänka på de personerna på ett nytt sätt, och faktiskt omvärdera min bild av dem. Vissa har tydligen gjort större intryck på mig än jag trott, andra har dröjt sig kvar genom sin beröring, men jag har svårt att påminna mig om hur deras ansikte ser ut.

 

Kan det vara så att kroppen är smartare än jag när det gäller att bedöma vilka människor jag vill ha nära och inpå mig? I så fall öppnar det ju för helt nya möjligheter. Kanske skulle jag göra helt andra val kring relationer och sex om jag rådfrågade kroppen, huden, så i detalj om hur något kändes förra gången jag träffade just en viss person? Slippa upprepa dåliga mönster och falla i gamla fällor.

Och kanske gäller det inte bara kärlek och sex; vad skulle hända om jag – och alla andra människor också förstås, för det är ju inte bara jag som hudhungrat mig igenom den här våren och sommaren – började konsultera kroppen lika mycket som hjärnan inför knepiga och viktiga beslut?

»Den snabba kramen (åh, kramen! Kramen! Vad jag längtar!) efter första dejten får berätta om jag vill träffa personen igen, för att kroppen minns hur en kram med någon man verkligen connectar med känns.«

Möjligheten finns ju att vi alla har den här förmågan, men dränker den i så mycket yttre distraktion att vi inte hör hur skinkorna skriker av ångest över att sitta fastlåsta på kontorsstolen igen efter semestern eller en lång hemmajobbarperiod. Det svindlar lite att tänka på hur det skulle vara att välja arbetsplats med rumpan, för att den kan tala om för oss hur det kändes förra gången vi valde ett kontorsjobb och blev utbrända/uttråkade/understimulerade. Eller att den snabba kramen (åh, kramen! Kramen! Vad jag längtar!) efter första dejten får berätta om jag vill träffa personen igen, för att kroppen minns hur en kram med någon man verkligen connectar med känns. Här ligger en revolution och lurar, var så säker!

 

I framtiden kan man säkert läsa av kroppens nervsignaler direkt i sin smartwatch och se vad man borde välja, göra och undvika, utan att bli lurad av sin bekräftelsetörstande, kicksökande och överlevnadsfokuserade hjärna.

Men i väntan på det blundar jag, lägger mig i det kittlande gräset och löser biljett till hudens egen porrbiograf.

 

Marika Smith är sexinspiratör och upplysare som driver podden Sex på riktigt.

 

Ur nummer: