Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Essä

»Ni är inte önskade här«

Ett förändrat klimat tvingar människor på flykt, för att kunna mätta sina barn, för att överleva. De rika länderna som skapat den globala uppvärmningen skulle kunna öppna sina gränser, men i stället stängs de. Shora Esmailian skriver om klimatflyktingars enorma utsatthet.

»De är oönskade i Danmark, och de kommer att känna av det.« Orden tillhör den dåvarande danska migrationsministern – liberalen Inger Støjberg – vars regering planerade att sätta dömda migranter och asylsökande på den avlägsna ön Lindholm i väntan på deportation.

Uttalandet gjordes i vintras, bara några år efter att stora delar av Europa helt täppte till sina gränser för att förhindra desperata människor på flykt att ta sig hit. På andra sidan Atlanten pågår samma process: USA bygger en mur längs gränsen till Mexiko, upprättar förvar där migrantfamiljer splittras och genomför räder för att arrestera och deportera papperslösa migranter.

Faktum är att rika länder aldrig tidigare satsat så mycket på gränser och gränsövervakning som nu. Och de signalerar en enda sak till världens fattiga: Ni är inte önskade här, och ni kommer att känna av det.

»Människor lämnar sina marker, det land som har närt dem i generationer, och ger sig iväg mot städer och länder för att kunna äta, för att kunna mätta sina barn, för att kunna överleva.«

Gränser är rasismens infrastruktur, som socialantropologen Shahram Khosravi uttrycker det. Murar är inget nytt, sade han nyligen på den internationella konferensen Maps of Solidarity i Malmö, men om de tidigare i historien byggdes för att hålla ute inkräktare och angripare byggs de numera för att hålla ute fattiga människor. Samtidigt som mängder av kapital strömmar in i gräns- och övervakningsindustrin befinner sig 70 miljoner människor på flykt. Aldrig tidigare har så många människor tvingats från sina hem och orsakerna är inte längre endast krig och konflikt. Numera tvingar också ett förändrat klimat människor från sina rötter och sitt sammanhang.

Rapporterna duggar tätt: torka och ökenspridning i Syrien, på Afrikas horn och i västra Afrika. Extrema temperaturer på den indiska subkontinenten, översvämningar i spåren av monsunregn, höjd havsnivå som slukar bördig jordbruksmark i Asien, allt starkare orkaner över Karibien och delar av den afrikanska kontinenten. Smältande glaciärer och uttömda dricksvattenreserver i Latinamerika, anfallande skadedjur, uteblivna regn och utraderade skördar på grund av höga temperaturer i den så kallade torra korridoren som sträcker sig över hela Centralamerika.

Olika orsaker, men samma fenomen: människor lämnar sina marker, det land som har närt dem i generationer, och ger sig iväg mot städer, närliggande eller avlägsna länder för att kunna äta, för att kunna mätta sina barn, för att kunna överleva. Eller som Jesús Canan, tillhörande Ch’orti’ Maya-folket, beskriver det i The Guardian: »Så här var det inte förr. Det här [den långvariga torkan] tvingade oss att emigrera. Tidigare år har det regnat när det ska regna och jag fick skörd. Men nu finns det inte längre något mönster [i vädret]«.

»Förövarna – är högutvecklade länder med vita, rika män i främsta ledet medan de som flyr – offren – oftast är bruna och svarta människor i fattiga och geografiskt utsatta länder.«

Och det går snabbt nu, vid bara en grads uppvärmning. När jag för över tio år sedan började bevaka klimatfrågan trodde jag inte att jag under min livstid skulle bevittna fenomenet klimatflyktingar – alltså människor som omgående måste lämna sina hem på grund av klimatförändringarnas effekter. Men efter den stora översvämningen i Pakistan sommaren 2010 började jag resa runt för att samla in vittnesmål från människor som redan i dag – inte i framtiden – flyr på grund av en uppvärmd atmosfär. Jag förstod att de som har skapat problemet – förövarna – och som fortsätter att släppa ut växthusgaser som skyndar på klimatförändringen är högutvecklade länder med vita, rika män i främsta ledet medan de som flyr – offren – oftast är bruna och svarta människor i fattiga och geografiskt utsatta länder.

Två av dem träffade jag vintern 2011 i slumområdet Huruma i Kenyas huvudstad Nairobi. Resan dit var inte lätt och Jilo hade, ett halvår senare, fortfarande ont i rygg och höfter. Med sin psykiskt utvecklingsstörda och fysiskt funktionshindrade dotter Dire på ryggen vandrade hon i en och en halv månad från södra Etiopien till Kenya. »När jag såg att min sjuka dotter var på väg att dö bestämde jag mig för att överge min by«, berättade hon medan hon klappade sin dotter på kinden. Hela sitt liv hade Jilo levt som boskapsskötare, men torkan sommaren 2011 – den värsta på 60 år över Afrikas horn, som tvingade 12 miljoner människor att lämna sina hem – tog alla hennes djur och där stod hon utan möjlighet att försörja sig eller mätta sina barn. Sina två vuxna barn lämnade hon i en gränsstad i hopp om att de skulle få hjälp; själv fortsatte hon med Dire till det plåtskjul hon lyckades hyra i Huruma. Dess kala och korrugerade stål prydde hon med tyger och sin hemlängtan bedövade hon genom att tända rökelser med dofter hemifrån.

»Rika länder skulle kunna betala en del av sin ekologiska skuld genom att välkomna människor, men i stället växer de krafter som vill militarisera gränserna än mer och få människor att känna sig ovälkomna här.«

För att lyckas äta åtminstone varannan dag sålde Jilo jordnötter på marknaden, men dottern kunde hon inte ta med sig. Hon såg sig tvungen att – i brist på ett socialt närverk – låsa in henne under de korta stunder hon var borta. En dag när hon kom hem var låset uppbrutet och Dire satt ihopkrupen nedanför sängen i stället för att ligga där Jilo hade lämnat henne. På frågan vad som hade hänt pekade Dire mellan sina ben och visade den blodiga trosan.

Jag lärde känna familjen flera veckor innan våldtäkten ägde rum. Dire, som tidigare hade varit glad och nyfiken, satt nu tyst i ett hörn utan att göra sin sedvanliga tummen upp, medan Jilo visade mig den hiv-medicin som ordinerats i väntan på provresultatet.

Jilo och Dire är bara några av de människor som inte varit med om att skapa problemet, men som likväl är dess första offer. Deras position i dagens världsordning – kön, klass, resurser, funktionsnedsättning, ålder – skapar den sårbarhet som tvingar dem på flykt när naturkatastrofer kommer allt oftare och intensivare. Den slungar också in dem i ännu mer sårbara situationer, in i kaskader av olycka, som kan sluta med våldtäkt i ett slumområde eller drunkning i Medelhavet. De tillhör den stora grupp människor runt om i världen som varit direkt beroende av det marken och naturen gett dem, och som därför känner av den globala uppvärmningen in på bara skinnet.

När Jesús Canan lämnade allt bakom sig gjorde han det tillsammans med tusentals andra – många av dem kvinnor och barn – i en karavan som rörde sig från Centralamerika mot USA. Deras självorganisering och mod ingav hopp, precis som den flyktingkaravan som sommaren 2015 rörde sig från Balkan mot Västeuropa.

Behovet av öppna gränser har aldrig varit större än nu. Rika länder skulle kunna betala en del av sin ekologiska skuld genom att välkomna människor, men i stället växer de krafter som vill militarisera gränserna än mer och få människor att känna sig ovälkomna här.

De rika länderna har under klimatförhandlingarna gjort det klart: de kommer inte att erkänna klimatflyktingar och deras behov av trygghet. Hade de gjort det hade de tvingats erkänna sin del i påskyndandet av klimatförändringarna och, i förlängningen, sin skyldighet att också skära ner på utsläppen av växthusgaser.

Så hoppet står till oss – dels i kampen för att få ner utsläppen till noll men också att, till skillnad från den danska ministern, få människor på flykt att känna sig välkomna här.

Text Shora Esmailian

Journalist och författare till boken Ur askan: Om människor på flykt i en varmare värld (Natur & Kultur 2012)

Bild José Figueroa

Fler artiklar

Extra

Lyssna på Ottar!

Nu kan du lyssna på flera både nya och gamla artiklar i mobilen!

Nyheter

Drevet mot RFSU

Hur blev en sexualupplysande broschyr riktad till vuxna transpersoner ett hot mot barnen? Ottar har granskat desinformationskampanjen mot RFSU.