Rättighetsrea

Det må ha varit en lokal framgång att det var Sveriges mest konservativa riksdagsparti, kristdemokraterna som lade fram det slutliga förslaget som gav utländska kvinnor rätt att söka sig till Sverige för att få en abort, men på andra håll i Europa ser det värre ut.

I våras rasade återigen abortdebatten i Storbritannien, 40 år efter att abort legaliserades.

Den 20 maj slog parlamentet fast att den övre abortgränsen även fortsättningsvis ska vara 24 veckor, och varken de föreslagna 20, 22 eller 12. Månaderna innan voteringen skickade religiösa och konservativa grupper dvd-inspelningar på blodiga och sena aborter till parlamentsledamöter, tidningen The Mail kampanjade för en sänkt gräns genom att publicera foton på 23 veckors foster över sin förstasida, och en organisation för katolska läkare erkände att kraven på en 20 veckors-gräns bara är början, det egentliga målet är 13 veckor.

Samtidigt visar en färsk studie från Universitetet i Leicester att det inte föreligger några medicinska skäl till att sänka gränsen. Oddsen för barn som föds för tidigt har inte förändrats sedan 1990 – inga barn födda i den 22:a veckan överlever, bara tio procent av dem födda i vecka 23.

Trots det, och trots att aborter mellan vecka 20 och 24 bara svarar för 1,5 procent av aborterna – hela 90 procent görs innan vecka 12 – lovade tory-ledaren David Cameron att föra fram frågan på nytt om hans parti vinner valet om två år.

Förra hösten tapetserade den religiösa högern i Slovakien reklamtavlor fulla med bilder på aborterade foster under devisen »Right to life« och i Litauen förbereds ett lagförslag som om det går igenom kommer att kriminalisera abort, som idag är tillåten till och med den tolft e veckan. Listan kan göras lång.

I juni 2009 är det val till EU-parlamentet. Lagom till valet kommer också, om allt går enligt planerna, EU:s nya grundlag att börja gälla. Den slår fast att den katolska kyrkan får en gräddfil in i EU-makten, genom att den bereds remiss-status. Redan i dag förs regelbundna samtal mellan företrädare för den manliga religiösa staten Vatikanstaten och EU-kommissionen om unionens politiska riktning. Dessa sker på allra högsta nivå, och de sker utan insyn.

I och med Lissabon-fördraget får också de nationella parlamenten större makt över besluten i EU, nationella parlament som de senaste åren tenderar att luta allt mer högerut – mot en traditionell och kärnfamiljsvärnande diskurs.

Trots det tycker få svenska politiker att frågan om religionens makt över den europeiska politiken är ett stort problem. Frågar man dem som arbetar för reproduktiva och sexuella rättigheter i länder som Kroatien, Polen eller Rumänien är svaret ett helt annat. Kvinnors och hbt-personers rättigheter är under attack i stora delar av Europa, från religiöst och/eller politiskt håll.

––––––

Motståndet mot sexuella och reproduktiva rättigheter handlar inte bara om enskilda händelser i enskilda länder. Efter tyska krav beslutade EU-kommissionen i slutet av april att inte – så som länge planerat – inkludera sexualitet i EU:s kommande diskrimineringslagstiftning på grund av rädsla för motstånd från konservativa medlemsstater.

Återigen tiger det »hbt-vänliga« Sverige – tillsammans med till exempel Spanien, Finland och Storbritannien som även de förespråkar en hbt-inkluderande lagtext.

– Vi förstår inte varför EU-kommissionen inte uppmanar dem att uttala sitt stöd för att försöka få de andra staterna med på tåget, säger Juris Lavrikous från ILGA, International Gay and Lesbian Association, till The Euobserver.

En gemensam diskrimineringstext som inkluderar hbt-personer skulle inte bara göra livet lättare för miljoner européer, den skulle också ha ett enormt symbolvärde. Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR) lyder under den så kallade subsidaritetsprincipen, det vill säga att det står varje EU-land fritt att själva formulera sina lagar och bestämmelser vad gäller till exempel abort och hbt-rättigheter.

Det är, som s-kvinnors Inger Segelström brukar påpeka vid kritik mot bristen på en gemensam EU-lagstiftning rörande SRHR-rättigheter, något som vi ska »vara glada« för.

Det må vara hänt, men det hjälper föga för de kvinnor i Polen eller Malta som saknar rätt att bestämma över sina egna kroppar. Utan öppet stöd från de parlamentariker som företräder länder med en mer liberal lagstift ning ar de ett latt byte for den resursstarka och valoljade propaganda-kadern fran Vatikanstaten.

Bortom de eventuella diplomatiska problemen lurar den verkliga frågan om pengar. De konservativa staterna i världen blir allt fler och att ställa krav på rättigheter åt alla anses kunna äventyra framtida investerings- och handelsmöjligheter. Ingen vill heller äventyra sina väljarbaser genom att utmana deras – i många fall inbillade – konservatism.

Det finns också en tradition av att inte se SRHR-rättigheter som »riktig« politik, särskilt inte inom den manstunga och prestigefyllda utrikespolitiken. Nuvarande utrikesminister Carl Bildt har till exempel inte direkt gjort sig känd för att intressera sig för kvinnors och hbt-personers rätt till hälsa och frihet.

––––––

På andra sidan den kristna fundamentalismens gräddfil rakt in i den europeiska toppolitiken finns också en, förvisso liten, men växande dito med islamska förtecken.

Här är det inte lika mycket pengar som rädslan för social oro som får politiker att använda dubbla måttstockar avhängiga etnicitet och religiös tillhörighet och göra sig beredda att sälja ut kvinnors och hbt-personers rättigheter i utbyte mot social stabilitet.

Den algeriska sociologen Marieme Hélie-Lucas, en av grundarna till nätvärket »Women under muslim law« är en av dem som menar att den på senare år i väst vitt spridda idén om att betrakta människor som delar av communities – baserade på etnicitet, religion, sexualitet etcetera – snarare än medborgare är en av anledningarna till den groende fundamentalismen.

Av rädsla för att framstå som islamofoba låter europeiska regeringar självutnämnda och patriarkala präster komma till tals i frågor som rör till exempel social oro. Detta var tydligt under förortsupploppen i Frankrike 2005, när franska medier och myndigheter lät religiösa företrädare tala för hela områden. Dessa, påpekar Hélie-Lucas, är för det första män och för det andra och tredje är de självutnämnda patriarker med en reaktionär agenda.

Översatt till svenska förhållanden skulle det vara som att låta frikyrkopastorn och tillika abortmotståndaren och homohataren Stanley Sjöberg bli till uttolkare för den övre medelklasskultur som tycks producera våldsverkare som till exempel de åtalade i den uppmärksammade Riccardo-rättegången i Stockholm.

Inte heller bjuds kyrkomän in i debatten om den mobbmentalitet som tycks ha varit vardag i blekingska Rödeby. Att blickarna vänds mot patriarkala imamer handlar mindre om »respekt« för kulturella olikheter än om den envisa europeiska synen på invandraren som Den andre. I dag är begreppet muslim liktydigt med en person från Mellanöstern eller Nordafrika för alltför många människor.

Det är förödande på många sätt. Å ena sidan rycks en stor och heterogen grupp människors medborgerlighet undan när de avfärdas som »muslimer«, å andra sidan ger den institutionaliserade rasismen möjlighet för fundamentalisterna att rekrytera anhängare eftersom makten gång på gång visar att den skiljer på människor och människor.

Att kategorisera stora befolkningsgrupper som »muslimer«, och därmed annorlunda än den vita europeiska »vanligheten « är också ett sätt för politiska makthavare (minns hur Frankrikes nuvarande president Nicolas Sarkozy kallade invånarna i Paris förorter för »slödder«) att bekvämt kunna fortsätta att blunda för den verklighet präglad av rasism, polisvåld och fattigdom som alltför många människor lever i.

Makten kan därigenom avfärda människors legitima krav på respekt och arbete som enstaka våldsyttringar från några som inte är som majoriteten. Alla som inte passar i den vita mallen förvandlas till »muslimer« – inte sällan utan rasistiskt underblåst demonisering – och mister därmed sina medborgerliga rättigheter i det off entliga medvetandet eftersom de inte är som »oss«.

––––––

Både när det gäller erkännandet av islamska fundamentalister som hela bostadsområdens talesmän och den katolska EU-lobbyingen är det är det kvinnors rättigheter som kohandlas bort med västliga politikers goda minne.

I kulturrelativismens namn tillåts katolska politiker hetsa mot hbt-personer och mot aborter, och konservativa muslimer kräva separata dagar för män och kvinnor på badhus eller stopp för sexualundervisning. Vad fundamentalistiska muslimer tycker om hbt-rättigheter och abort är det ingen som ens, i »toleransens« namn, vågar fråga.

I Kanada, dit många europeiska länders politiker vallfärdar för att studera integrationspolitik, infördes nästan lokala sharia-lagar för familjefrågor 2005 Förslaget stoppades till slut efter ihärdiga protester från en enad kvinnorörelse.

Ett vanligt argument vad gäller strategier för att motverka religiös fundamentalism och konservativ politik är att vi – och jag antar att det betyder media såväl som allmänheten – måste lyssna mer på de stora moderata och progressiva religiösa krafter som trots allt kämpar för en bättre och friare värld. En värld där även kvinnors och hbt-personers rättigheter tillgodoses, där religion är en privatsak och inte ett sätt att vare sig förtrycka eller förminska människor.

Kanske är det så. Till att börja med vore det en god idé om de visade att de fanns. Vilket i sin tur skulle bli lättare om deras folkvalda visade täten.

Text: Anna Hellgren
Frilansjournalist och medlem i Ottars redaktionsråd

Bild: Daniel Fagerström

 

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2008) 

Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!