Skratta med din sallad

Brittiska Daily Mail uppmärksammade nyligen en svensk Instagramkändis som låtit sig fotograferas med en portion pasta hon aldrig haft för avsikt att äta. Det kritiserade inlägget visar en pinnsmal skönhet med sexigt sug i blicken. På bordet bredvid handväskan tronar en tallrik spagetti och från gaffeln i modellens hand dinglar en härva vita kolhydrater i tomatsås, strategiskt placerad framför de rödmålade läpparna. Det är en närmast övertydlig gestaltning av vår tids ideal, den glamourösa och inbjudande njutningsmänniskan som unnar sig allt och lite till. Men.

Om man råkar läsa inläggets bildtext tonar en helt annan bild fram. Spagettin var i själva verket rekvisita. När kameran dokumenterat ögonblicket gavs maten bort till en »homeless person«. Den vällustiga relationen till det italienska köket var bara på låtsas. I den glutenfria verkligheten serveras sallad med dressingen vid sidan om.

»Kombinationen av det mest förbjudna (onyttig mat) och det minst förbjudna (sex) är tydligen kommersiellt gångbar.«

I januari 2011 postade den feministiska bloggen The Hairpin ett inlägg med titeln Women Laughing Alone With Salad illustrerad av 18 bildbyråbilder av varierande töntighet föreställande obegripligt lyckliga salladsätande kvinnor. Inlägget har delats hundratusentals gånger och travesterats i det oändliga.

Åtta år senare kryllar Instagram i stället av spinkiga sexbomber som poserar bredvid pasta, choklad, glass och bakverk. Men nu är syftet att sälja sig själv och de varumärken som exponeras. Att döma av den kolossala mängden publiceringar och den hjärtformade respons de genererar, verkar reklamen fungera. Kombinationen av det mest förbjudna (onyttig mat) och det minst förbjudna (sex) är tydligen kommersiellt gångbar, under förutsättning att personen på bilden har en kropp som skvallrar om att hon verkligen inte äter av scenografin.

Författaren Gillian Flynns huvudkaraktär Amy i romanen Gone girl är något på spåren i sin beskrivning av »the cool girl«, alla svenniga killars drömtjej. The cool girl älskar allt som hennes kille älskar (skräpmat, analsex, öl, fotboll och tv-spel), men bibehåller storlek 36 hur mycket pizza hon än äter. The cool girl är en mycket tidstypisk manlig fantasi; den festliga h*ran och den självutplånande madonnan som – lyckligtvis – aldrig går upp i vikt. För det är bara smala kvinnor som tolkas som livsbejakande och erotiska när de äter.

»Betydligt fler verkar provoceras av att hon beter sig som om hennes kroppsfett är en oskyldig vävnad som vilken som helst.«

Normalviktiga kvinnor som äter, eller ännu värre, har sex, väcker precis motsatta känslor. Fråga indignationsmaskinen Lena Dunham, tv-serien Girls skapare som också spelar seriens huvudperson. Hatet mot Lena Dunham kommer visserligen från alla tänkbara håll men återvänder i regel till samma mörka plats: uppfattningen att hon inte är smal och vacker nog att visa hud och knulla i tv.

Visst finns det en och annan som uppskattar Lena Dunhams brott mot överenskommelsen, som säger att den mulliga kvinnans plats är den som varmhjärtad, komisk och asexuell sidekick åt den underviktiga huvudkaraktären. Men betydligt fler verkar provoceras av att hon beter sig som om hennes kroppsfett är en oskyldig vävnad som vilken som helst. För det måste hon straffas; hennes icke-normsmala kropp blir en dålig förebild och ett konkret bevis på dess bärares dåliga karaktär och låga moral.

» Den kvinnliga moralen har i tusentals år betraktats som en av de viktigaste samhällsbärande funktionerna.«

Med begreppet moral (av latinets moralis, »det som rör sederna«) avses oftast en kvalitativ egenskap eller ett inre regelverk hos en människa som får henne att välja rätt framför fel och på så vis leva efter de rätta normerna. Den kvinnliga moralen har i tusentals år betraktats som en av de viktigaste samhällsbärande funktionerna. Fram tills för några generationer sedan utgjorde den kyska, trogna och nyktra kvinnans förmåga att kontrollera sin sexualitet, föda och uppfostra inomäktenskapliga barn samt hushålla med gårdens matförråd själva måttstocken för hennes människovärde.

En kvinna med dålig moral sågs inte bara som en sämre människa, hon betraktades som ett hot mot hela samhället.

Och den som inbillar sig att några årtionden med obegränsad tillgång till mat och preventivmedel raderat ut den muggiga föreställningen kan ju alltid klura lite på varför offrets klädsel och grad av berusning fortfarande är en aspekt som tas upp i våldtäktsmål. Intresset för kvinnors kroppar, ätande och sexualitet är konstant under hela den kända historien men tar sig lite olika uttryck beroende på var i det förflutna man kikar in. Men eftersom begreppet bantning* etablerar sig under det sena artonhundratalets viktorianska era känns det logiskt att förlägga ett historiskt stickspår där.

»Överklassen blev besatt av motsatsen: total kontroll över allt snusk som kroppar brukar uppskatta, alltså sex och mat.«

Den viktorianska eran utmärker sig särskilt för sin panikslagna inställning till allt som har med sex att göra. Förklaringen hänger ihop med samhällets industrialisering och människors inflyttning till städerna. På landsbygden hade den välbärgade klassen kunnat distansera sig från bönderna genom att bo i slott och herrgårdar. När både fattiga och rika stadsbor nu skulle trampa samma gator inne i städerna, uppstod hos överklassen ett behov av att framhålla sin kulturella överlägsenhet jämfört med underklassen. Eftersom de senare ansågs ha en avspänd inställning till kroppens behov, begär och utsöndringar, blev överklassen besatt av motsatsen: total kontroll över allt snusk som kroppar brukar uppskatta, alltså sex och mat.

I tidens etikettböcker får man bland annat lära sig att aldrig erbjuda en kvinna en stol där en man nyligen suttit eftersom den manligt genererade rumpvärmen riskerade att absorberas av kvinnans bakdel och där orsaka ett upphetsat tillstånd. Vid måltiderna gällde regeln att ägna maten ett kyligt ointresse, aldrig röja tecken på hunger och absolut inte ge uttryck för njutning. Logiken är kristallklar – god aptit stannade sannolikt inte vid mat, utan kunde i förlängningen antyda njutningslystnad också på den sexuella arenan.

Det sena 2010-talets smala och vältränade idealkropp är i första hand en gestaltning av kontroll och disciplin. I en konsumtionskultur som idealiserar njutning representerar den mycket smala kvinnan den perfekta konsumenten. Hon har rätt att uttrycka sin sexualitet och njuta av mat eftersom hon med sin kropp bevisar sin förmåga att avstå. Konflikten som uppstår i mötet mellan individens strävan att kombinera en lustfylld inställning till mat med en strävan att motsvara ett underviktigt ideal, får man helt enkelt försöka bortse från. Det är bara lite kognitiv dissonans.

»Hon har rätt att uttrycka sin sexualitet och njuta av mat eftersom hon med sin kropp bevisar sin förmåga att avstå.«

Jag möter min egen dissonans på vägen hem från tunnelbanan. Det första som slår mig är hur mycket hennes kläder rör sig i blåsten. Byxorna slår som svarta flaggor kring de tunna benen och den stora jackan rycker och sliter från sida till sida. Hon har en stickad mössa neddragen i pannan och det bleka ansiktet är hårt spänt över benens stomme därunder. Och jag reagerar likadant som jag alltid gör, med en blandning av rädsla och skam.

Man får inte känna så, jag vet att anorexi är en potentiellt dödlig sjukdom och önskar att jag kunde möta hennes blick med värme och medkänsla. Problemet är att jag tycker mig se mig själv genom hennes ögon: en sorglig tjockis med proppfulla matkassar. När vi passerar varandra tittar jag bort och skyndar på stegen. Jag kanske inte ska laga spaghetti till middag trots allt. Spenat i tomatsås är ju också gott. Och så slipper man köpa större brallor hela tiden.

Lotta Lundgren är kokboksförfattare, skribent och programledare.

*Sysselsättningen bantning har fått sitt namn efter den brittiska begravningsentreprenören William Banting (1796 – 1878) som lyckades gå ner i vikt efter att ha följt sin läkares råd att äta mindre potatis, bröd och socker samt att minska på intaget av alkohol