header hijabuppropet.jpg

Foto: Vilhelm Stokstad.

Slöjans sexualpolitik

För sju år sedan gick kända svenska röster samman i Hijabuppropet, för rätten att inte diskrimineras på grund av ett klädesplagg. I dag förbjuds slöjan i allt fler länder, och Skurups kommun har infört ett kritiserat förbud i skolan. Ottar undersöker slöjans historia.

SLÖJFÖRBUD 1990-2020 (några exempel)

➤ 1989 vägrar tre muslimska kvinnor att ta av sig sina slöjor och kastas ut ur sin högstadieskola i Creil utanför Paris.

➤ 2004 förbjuder Frankrike bärandet av iögonfallande tecken på religiös tillhörighet i allmänna skolor.

➤ 2011 förbjuder Belgien niqab och burka på offentliga platser.

➤ 2015 inför Nederländerna en lag mot användning av niqab och burka i skolor, kollektivtrafik och på sjukhus.

➤ 2016 förbjuder Bulgarien användandet av niqab och burka på offentliga platser.

➤ 2017 inför Österrike en lag mot användning av niqab och burka på offentliga platser.

➤ 2017 fastställer EU-domstolen att det inte är diskriminering att förbjuda anställda att bära hijab om det hänvisas till att arbetsplatsen är politiskt, filosofiskt och religiöst neutral.

➤ 2018 förbjuder Danmark »plagg som täcker ansiktet«.

➤ 2019 förbjuder Skurup användandet av hijab i skolan.

Det är december 2019 och i Skurup bifaller kommunfullmäktige en motion från Sverigedemokraterna. Slöjan, eller »huvudduk, burka, niqab och andra klädesplagg som har som syfte att dölja elever och personal« ska förbjudas i skolan. Samtidigt föreslår sjutton andra kommuner liknande hijabförbud.

På Prästamosseskolan i Skurup arbetar läraren Naouel Aissaoui. Hon har upplevt mycket rasism under den tid hon arbetat i kommunen.

– Det händer nästan dagligen att någon tittar snett på mig, eller frågar varför jag har slöja. Det finns alltid någon som tycker illa om mig bara för att jag ser ut som jag gör, säger Naouel Aissaoui.

Hur blev frågan om ett klädesplagg så infekterad att den hamnade i fokus för lagstiftning?

Strax efter millennieskiftet händer någonting med beskrivningen av muslimer i väst. I USA påbörjas det så kallade kriget mot terrorn, i kölvattnet av terrorattentatet mot World Trade Center i september 2001. Det får enorma ideologiska och praktiska konsekvenser. Muslimer börjar misstänkliggöras och betraktas som hotfulla.

Det märks i rörelsefriheten – vem som visiteras och stoppas på flygplatser. Det märks i hur kriget mot Irak rättfärdigas – ett krig där åttio procent av de 150 000 dödsoffren var civila. Det syns i mediala nidbilder. När svenska Diskrimineringsombudsmannen gav Centrum för forskning om religion och samhälle i uppdrag att undersöka hur muslimer målas upp i svensk nyhetsmedia för sex år sedan, var resultatet nedslående. Rapporten visade att mer än hälften av artiklarna handlade om säkerhet, terrorism och militära insatser.

Bilden av muslimer får också konsekvenser i den faktiska lagstiftningen, i form av förbud. Som mot att be på arbetstid – eller lagstiftning mot användningen av hijab. 

»Det händer nästan dagligen att någon frågar varför jag har slöja.« Naouel Aissaoui

Foto: Ikram Abdulkadir

Fatima Doubakil är statsvetare och talesperson för Muslimska mänskliga rättighetskommittén. Hon har både i sitt yrke och som aktivist sett hur attityderna och lagstiftningen mot muslimer förändras. Hijaben har allt mer frekvent börjat diskuteras som kvinnoförtryckande eller beskrivits som ett sätt att sexualisera flickor från tidig ålder.

– Hijaben blir en symbol för islam och förtryck. Det är ett otroligt effektivt sätt för politiker att visa att man vågar stå upp mot extremism och annat förtryck som de anser att muslimer praktiserar, säger Fatima Doubakil.

I Sverige blev ett annat plagg, niqaben, en riksangelägenhet 2003, när två unga kvinnor kom till sitt gymnasium iförda plagget. Mattias Gardell, professor i religionshistoria, beskriver reaktionerna i sin bok Islamofobi hur Mona Sahlin, dåvarande integrationsminister, hävdade att niqaben syftade till att »dölja och osynliggöra kvinnor«. Trots att de själva valt att bära plagget hördes upprörda röster som beklagade sig över att kvinnorna »tvingats« att täcka sig.

»Mode kan göra mer för muslimska kvinnor än politiska åtgärder.« Iman Aldebe

Bild: Eero Hannukainen/TT Bild.
Samma år tar designern Iman Aldebe studenten. Hon ger sig ut på arbetsmarknaden, bara för att upptäcka att ingen vill anställa henne. Hon går till Arbetsförmedlingen, där hon får höra att hon borde begränsa användandet av sin hijab till fritiden.

– Till slut började jag styla om slöjan på olika sätt, göra om det till en turban. Då fick jag jobb i en butik. Jag insåg att mode kan göra mer för muslimska kvinnor än politiska åtgärder, säger Iman Aldebe. 

Själv började hon använda hijab när hon var sex år, mot sin pappas vilja. Men hon var envis.

– Hade någon förbjudit mig att bära den då hade jag känt att min rättighet togs bort. Det är som att jag kanske velat vara punkare ena dagen och poppigare dagen efter. Man ska ha rätt att experimentera själv. Ju mer förbud man sätter, desto mer kommer folk göra tvärtom, säger Iman Aldebe. Eftersom hennes turbanstylade slöja uppskattades började hon tipsa andra i sin blogg om hur de kunde göra den själva.

 

Idag är hon ett välkänt namn i designbranschen, kanske allra mest känd för polisslöjan som hon tagit fram. Den är i stretchigt material och utan säkerhetsnålar, så att den inte ska utgöra någon fara ifall polisen hamnar i en våldsam situation. Men Iman Aldebe tror att det krävs mer än så för att muslimska kvinnor som bär slöja ska söka sig till yrket polis.

– Jag vill att rasismen inom militären och polisen diskuteras, så att fler kvinnor vågar sig på de här yrkena. Jag är inte satt på jorden för att skapa vackra kläder, utan för att förenkla människors vardag och för att få kvinnor i slöja att komma in i arbetslivet, säger hon.

»Man ska ha rätt att experimentera själv. Ju mer förbud man sätter, desto mer kommer folk göra tvärtom.« Iman Aldebe

De attityder som Iman Aldebe mötte när hon sökte arbete, har nu lagstadgats i ett flertal länder. I mars 2017 föll en dom i EU-domstolen angående fallen Samira Achbita från Belgien och Asma Bougnaoui från Frankrike, som förbjudits bära hijab på sina arbetsplatser. EU-domstolen fastställer att det inte är diskriminering att förbjuda sina anställda att bära hijab om det hänvisas till att arbetsplatsen är politiskt, filosofiskt och religiöst neutral. Men redan innan denna dom kom har liknande förbud tillkommit i ett flertal västländer. 

Foto: Vilhelm Stokstad.
Hijabuppropet augusti 2013 - Foujan Rouzbeh m. fl. Foto: Vilhelm Stokstad.
Samtidigt har fascistiska partier vuxit. I Frankrike har möjligheten att bära hijab diskuterats parallellt med att det högernationalistiska partiet Front National gjort stora framsteg, i Sverige som en konsekvens av sverigedemokratisk kommunpolitik och i Danmark genom att Dansk Folkeparti satte agendan för inrikespolitiken. Men för att förstå varför just hijaben hamnat i fokus behöver vi gå längre tillbaka.

Hur blev hijaben en relevant politisk fråga? I Joan Wallach Scotts bok Slöjans politik undersöker den amerikanske genusteoretikern hur motståndet mot hijaben har varit en kolonial strategi. Stora delar av den muslimska världen var länge koloniserade av väst; Italien gick in i länder som Libyen, Eritrea och Somalia och det brittiska imperiet omfattade bland annat Malaysia, Indien, Irak och Ghana. Och många länder koloniserades av Frankrike. Tunisien, Mali, Algeriet och Niger för att nämna några. 

Redan under den här tiden var slöjan i fokus. De muslimska kvinnorna skulle civiliseras genom att av-slöjas. Så påbörjades sexualiseringen av de muslimska kvinnorna – inte genom att täcka sig, utan tvärtom genom att de vita kolonialherrarna med våld krävde att få se kvinnorna utan hijaben.

Joan Wallach Scott beskriver hur plagget uppfattats av det imperialistiska Frankrike som »en sexuell provokation och ett avvisande av sex, en invit och ett nekande«.

 

1958 manifesterade den franska militären den frihet de hävdade att kolonialismen förde med sig – genom att anordna en demonstration där de algeriska kvinnornas slöjor togs av.

– Det fanns ingen plats för det traditionella, som muslimerna ansågs tillhöra. De ansågs inte var en del av det upplysta, civiliserade. Det islamofobiska projektet har funnits i all kolonial administration. Slöjan blev pornografisk nästan, det har alltid funnits en sjuklig besatthet av dess vara eller icke-vara, säger Fatima Doubakil.

Samtidens debatter om hijaben beskrivs många gånger som ett försök att rädda den muslimska kvinnan undan sexualisering. Genom att associera islam med kvinnoförtryck och hederskultur befästs också idén om en motsatt kultur – den västerländska. Enligt den här logiken är det genom klädesplagget, hijaben, som kvinnor sexualiseras och förtrycks, snarare än genom ett sexistiskt system.


Politikers försök att lagstifta bort hijaben har fått våldsamma konsekvenser. Likt hur kolonialherrarna i Algeriet av-slöjade muslimska kvinnor märks våldet mot muslimer idag genom att ett ökat antal hatbrott anmäls.

Enligt statistik från Brottförebyggande rådet (Brå) har hatbrott med islamofobiska motiv fördubblats mellan 2008 och 2018. Men allt syns inte i statistiken. Fatima Doubakil berättar att hon anmält en handfull incidenter som hon varit med om, men att det är långt ifrån alla.

– Jag åkte rulltrappa och då var det två män framför mig som gjorde sieg heil. Jag har blivit slagen en gång, en armbåge i bröstkorgen. Någon körde förbi och drog ner rutan och spottade. Det verbala anmäler man inte alla gånger, om någon säger »åk hem« eller »ta av dig det äckliga du har på huvudet«.

»Trots att kristna också haft slöja, blir slöjan motsatsen till hur en modern och upplyst kvinna ska vara.« Fatima Doubakil

Foto: Anders Wiklund
Men det var en annan incident som blev droppen som fick bägaren att rinna över för Fatima Doubakil. I augusti 2013 blir en höggravid muslimsk kvinna misshandlad i Farsta. Kvinnan uppgav för polisen hur gärningsmannen dunkat hennes huvud i en bil och skrikit rasistiska glåpord.

Fatima Doubakil går ihop med bland andra aktivisten Nabila Abdul och journalisten Bilan Osman i initiativet Hijabuppropet, som uppmanar religiösa såväl som icke-religiösa personer att bära hijab under en dag i solidaritet med muslimska kvinnor. Uppropet spred sig över hela världen och omnämndes i Al-Jazeera och BBC News.

– Jag trodde inte att det skulle bli så massivt. Vi hade engagerat oss länge för att försöka lyfta våldet mot muslimska kvinnor med de politiska partierna, hade kontakt med hatbrottsenheten och gjorde flera seminarier, säger Fatima Doubakil. 

Det har nu gått sju år sedan partiledare, kändisar och aktivister delade bilder på sig själva iförda hijab. Fatima Doubakil tror inte att uppropet hade varit möjligt idag.

– Inte en chans. Fascismen har flyttat fram sina positioner och det finns inget utrymme för någon annan diskussion kring hijaben än att den är förtryckande. Idag är islamofobin normaliserad, säger hon.


Det är januari 2020 och utanför kommunhuset i Skurup står en handfull personer och skriker »Förbjud islam!«. Men de överröstas av talen och applåderna från de, ungefär tvåhundra, personer som slutit upp för att protestera mot förbudet att bära hijab i skolan.

Under veckorna som följer efter Skurups hijabförbud i skolan kommer skolverket gå ut och säga att förbudet strider mot religionsfriheten. Fler unga tjejer än vanligt kommer att ta på sig hijab i protest. Samtidigt kommer rektorn för Prästamosseskolan, Mattias Liedholm, som uttalar sig kritiskt om förbudet i flera medier, plötsligt att bli avstängd från sitt arbete.

För läraren Naouel Aissaoui har det aldrig varit ett alternativ att ta av sig slöjan.

– Att ta av mig slöjan har jag aldrig tänkt på och kommer aldrig att tänka på – att jag skulle ta av den för att göra några människor som tycker illa om mig nöjda. För de kommer inte att bli nöjda – om jag tar av mig den kommer de inte att säga »välkommen nu du är svensk« utan de kommer att hitta på någon annan ny skit, säger Naouel Aissaoui.

 

Elina Pahnke är frilansjournalist och politisk redaktör på Kontext Press.