womens march trump.jpg

Demonstranter utanför Trump tower under Women’s march i januari 2018. /Getty Images
Demonstranter utanför Trump tower under Women’s march i januari 2018. /Getty Images

Tre år med Trump – tystnaden skrämmer mig

Alla frågor som rör sexualitet, könsidentitet och reproduktiv hälsa och rättigheter är under belägring sedan Trump blev president. 2017 fanns ännu en känsla av de kommande åren skulle fortsätta präglas av folkliga protester och aktivism. Men vad hände egentligen? Tomas Hemstad rapporterar om Trumps tre år vid makten.

En solig måndag i juni 2019 befinner jag mig utanför ICE:s (U.S. Immigration and Customs Enforcement, USA:s polisiära migrationsmyndighet) kontor i finansdistriktet i San Francisco. Den grå fasaden smälter in i de andra i denna fulaste del av staden, och det enda som uppmärksammar oss på att vi befinner oss vid en federal byggnad är de säkerhetsvakter som patrullerar runt kvarteret.   

Johanna Medina Léon

Vi – förutom mig en handfull hbtq-aktivister och socialister – är där för att väcka uppmärksamhet kring Johana Medina León, en asylsökande transkvinna från El Salvador som dog i ICE:s förvar den 1:a juni i år, förmodligen i komplikationer kopplade till hiv. Hon är den andra transkvinnan som dör i de ICE-fängelser som allt oftare börjat kallas för koncentrationsläger. De hade satt henne i isolering och förvägrat henne den vård hon bett om.

Johana Medina León, eller »Joa« som hon kallas i en del artiklar, hade sjuksköterskebakgrund och hade bett om socker, salt och vatten för att göra sin egen droppvätska, men fick nej. Strax innan hon dog släpptes hon ur ICE:s förvar till ett lokalt sjukhus. På så sätt dog hon, tekniskt sett, inte under ICE:s ansvar.

»För ett år sedan, i juli 2018, var Sansome Street i finanskvarteren ockuperat av en hel liten by full med aktivister.«

Det är som sagt en handfull demonstranter, jag räknar till 11 personer på en bild som senare publiceras av en lokal hbtq-tidning.

   För ett år sedan, i juli 2018, var Sansome Street i finanskvarteren ockuperat av en hel liten by full med aktivister. Det fanns bibliotek, matstationer och informationstält. Aktivister bjöd på kaffe och samordnade uttalanden till media.

   De stora Women’s March-demonstrationerna hade samlat hundratusentals människor på gatorna, och när president Trump försökte bannlysa muslimer från att komma in i landet i början av 2017 samlades aktivister på flygplatserna. Då fanns det ännu en känsla av att Trumps fyra år vid makten skulle komma att präglas av folkliga protester, av aktivism och ordningsstörningar. Inget »business as usual«, som det brukar heta här.

   Så, vad hände egentligen?

 

Den första Women’s March i januari 2017 lockade 4 miljoner människor över hela landet och blev en världsnyhet, och fick hundratals efterföljande demonstrationer i olika länder. Den andra samlade »bara« 1,5 miljoner. Den tredje ställdes in på grund av höga kostnader. I juli 2018 rev polisen ICE-ockupationen på Sansome och arresterade 39 aktivister. Luften gick ur gaturörelserna. 

»Under de tre år som Donald Trump regerat har allt som rör sexualitet, könsidentitet och sexuell och reproduktiv hälsa varit frågor under belägring.«

Under de tre år som Donald Trump regerat har allt som rör sexualitet, könsidentitet och sexuell och reproduktiv hälsa varit frågor under belägring. Trumps politiska administration, backade av mäktiga och rika kyrkor – många inom den evangelikala rörelsen – tillsammans med många av de stater som leds av konservativa, kontinuerligt attackerat rätten till abort på ett flertal sätt. En rad domare som tillsatts på livstid i olika instanser av det amerikanska rättsystemet, har tillsatts just på grund av sitt motstånd mot rätten till abort.

 

Attackerna mot Affordable Care Act, i folkmun Obamacare, har än så länge misslyckats, men har alla resulterat i att färre har fått tillgång till säkra aborter. Och framförallt har Title X, det program som sedan 1970 har finansierat kliniker för sexuell och reproduktiv hälsa som till exempel Planned Parenthood, angripits med alla tillgängliga medel. I skrivande stund verkar det ha lyckats, en ny regel hindrar mottagare av federal finansiering från att remittera patienter till läkare som utför aborter, och Planned Parenthood har meddelat att de ämnar ställa sig utanför de federala programmen.

   Slutmålet för Trump-administrationen är att skilja kliniker som arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa från abortverksamhet och därigenom kunna stoppa finansieringen av de kliniker som erbjuder aborter.

   Resultatet skulle bli att abort i stora delar av det enorma landet USA helt enkelt inte blir tillgängligt. Ett de facto förbud, utan att Roe v Wade – det domslut från 1974 som garanterar fri abort – behöver besegras. 

»Bara i år har staterna Ohio, Montana, Kentucky, Utah, Arkansas, Louisiana, Mississippi, Georgia och Alabama stiftat lagar som begränsar rätten till abort.«

Men de som inte nöjer sig förrän Roe v Wade är besegrat vädrar också morgonluft: Bara i år har staterna Ohio, Montana, Kentucky, Utah, Arkansas, Louisiana, Mississippi, Georgia och Alabama stiftat lagar som begränsar rätten till abort. Ett par av dessa förbjuder abort efter vecka 18-22, de flesta från vecka 6-8 (när fostret sägs ha hjärtslag) och Alabamas nya lag förbjuder abort helt, förutom i fall där den gravidas liv står på spel.

   Ingen av dessa lagar har börjat gälla ännu och det är ännu oklart om de kommer att vinna laga kraft eller besegras i någon av rättsinstanserna under året.

   Samtidigt har de liberala staterna New York, Vermont och Illinois stiftat lagar som skulle säkra rätten till abort i dessa fall, även om Roe v Wade besegras. Positivt för de som bor i de staterna givetvis, men samtidigt en skrämmande fingervisning om vart landet kan vara på väg.

 

Ett annat led i attackerna mot aborträtten var tillsättningen av advokaten och domaren Brett Kavanaugh till Högsta Domstolen hösten 2018. Kavanaugh, som redan har röstat för att begränsa rättigheten till abort i Louisiana (en motion som blev besegrad), tillsattes trots publika anklagelser om av honom begångna sexuella övergrepp. Förhören och sedermera installeringen av Brett Kavanaugh till domare i Högsta Domstolen hade kortsiktigt nedbrytande effekter; Personer som drabbats av sexuellt våld fick se hur en majoritet av de som styr landet tyckte att en anklagelse om våldtäkt var något som kunde borstas bort.

»Den generation unga tjejer som växer upp idag i USA, gör det under ledning av en president som ständigt kallar kvinnor för hästansikten, korkade, oattraktiva, bimbos, feta.«

Och medan Brett Kavanaugh översköljdes av maktens sympatier, så tvingades Christine Blasey Ford – kvinnan som anklagade honom för våldtäkt – att lämna sitt hem och flytta till hemlig ort på grund av de mängder av dödshot som hon utsattes för.

   Än värre är den stora betydelse som Kavanaughs domartjänst kan komma att få i framtiden. De mesta tyder på att han tillsattes just för att riva upp Roe v Wade-beslutet och därmed underminera rätten till abort för alla amerikaner.

 

Alla flickor, tjejer, unga kvinnor som växer upp idag i USA, gör det under ledning av en president som ständigt kallar kvinnor för hästansikten, korkade, oattraktiva, bimbos, feta och som i en brett uppmärksammad ljudupptagning talat om att han ska »ta dem i fittan« (grab them by the pussy). För en generation unga tjejer kommer det ha varit normalt att bo i ett land som leds av en person som inte tänker två gånger innan han avfärdar kvinnor som slampiga eller korkade.

   Kanske vägs det delvis upp av att offentliga kvinnliga politiker som Alexandria Ocasio-Cortez, Ilhan Omar och Rashida Tlaib är tongivande i motståndet mot Trump och representanter för en ny sorts – mer radikala – politiker inom det Demokratiska Partiet. Samtidigt har Donald Trumps öppna misogyni gett ökat självförtroende åt allsköns incels, mansrättsaktivister och antifeminister, grupper som bevisat hur farliga de faktiskt är genom en serie mord och attentat de senaste åren.

Rashida Tlaib, Alexandria Ocasio-Cortez och Ilhan Omar.

Rättigheter för hbtq-personer har även de eroderat under Trump. Framförallt är det transpersoner som stått i skottgluggen, och när man går igenom Trumpregeringens beslut som rör transrättigheter växer bilden av ett lågfrekvent krig fram. Nästan varje månad har beslut fattats som försämrar transpersoners levnadsvillkor. Det handlar om allt från att ta bort och försämra skydd för transpersoner i skolan, till att bannlysa dem från militärtjänstgöring.

   Trumps justitiedepartement har förespråkat att transpersoner inom fångvården ska fängslas tillsammans med personer av motsatt kön, och förra månaden stiftades en regel om »samvetsfrihet« som, om den träder i kraft (även den bekämpas nu i domstol) skulle tillåta vårdpersonal att förvägra hbtq-personer vård med hänvisning till religiös övertygelse.

   Däremellan har mängder av språkändringar införts i officiella dokument och förändringar i olika verktyg som mäter demografi, ämnade att sudda ut hbtq-personers allmänhet, och transpersoners i synnerhet, själva existens.

 

I december 2017 instruerades personalen på CDC, den amerikanska motsvarigheten till Smittskyddsinstitutet, att inte använda ordet »transgender« i officiella dokument. Direktiven gällde även ord som »evidensbaserad«, »foster«, »vetenskapsbaserad« och »mångfald«.

   Samtidigt fortsätter våldet mot transkvinnor, förra året räknade Human Rights Watch 26 kvinnor som föll offer för dödligt våld, i år finns redan 17 på listan.

»När man går igenom Trumpregeringens beslut som rör transrättigheter växer bilden av ett lågfrekvent krig fram. Nästan varje månad har beslut fattats som försämrar transpersoners levnadsvillkor.«

I början av augusti kom det fram att Trumpadministrationen vill att högsta domstolen tillåter diskriminering i arbetslivet mot transpersoner. Och den 23 augusti rapporterade amerikanska medier att Trumps justitiedepartement har bett Högsta Domstolen att proklamera att även diskriminering på grund av sexuell läggning ska vara tillåten.

   »Grymheten är poängen« har blivit en återkommande förklaringsmodell för den media som granskar Donald Trump kritiskt. Där grymhet tidigare ofta varit en konsekvens av besparingar, profithunger eller systemfel är den allt oftare under Donald Trump själva meningen.

 

Finns det ljusglimtar då? Jo, i vissa branscher och landsändar pågår en våg av facklig organisering. Vänsterorganisationer som DSA – Democratic Socialists of America – växer och bygger ett nytt sorts motstånd i små och stora städer, och även om gatumotståndet mot Trump-regimen i stort har uteblivit så formas nya vågor av aktivism bland gräsrotsorganisationer.

 

Skådespelerskan Indya Moore bar på en modegala i september örhängen med bilder på de 17 svarta transkvinnor som mördats i USA 2019.
Skådespelerskan Indya Moore bar på en modegala i september örhängen med bilder på de 17 svarta transkvinnor som mördats i USA 2019. Bild Getty Images.
Skådespelerskan Indya Moore bar örhängen med bilder på de 17 svarta transkvinnor som mördats i USA 2019 på en modegala i september. Bild: Getty Images

»Det är osäkert exakt vilken minimering av de skador Trump orsakat kring sexuell och reproduktiv hälsa som kommer att kunna genomföras.«

Samtidigt innebär detta att vänstern – som i USA länge var synonymt med liberaler – är mer splittrad än någonsin. Vilken kandidat som väljs i primärvalet för att leda Demokraterna inför presidentvalet 2020 kan komma att bli helt avgörande för om Trump blir omvald eller inte, och än så länge ser det mörkt ut. Mängder av Demokraternas vänsterröstare kan komma att stanna hemma om det blir Joe Biden som leder partiet, och detsamma gäller högerröstarna om det blir Bernie Sanders som utses till presidentkandidat. 

 

Oavsett, är det osäkert exakt vilken minimering av de skador Trump orsakat kring sexuell och reproduktiv hälsa som kommer att kunna genomföras. Sexualpolitiska rättigheter kan stärkas igen om demokraterna vinner nästa val, men kan det ens bli lika »bra« som det var innan Donald Trump kom till makten?

   Det amerikanska samhället flyttas längre och längre högerut. Och arbetarklassen och minoriteter betalar priset.

»Det är framförallt människor från Latinamerika som traumatiseras, skadas och dör i ICE:s förvar.«

Det är viktigt att förstå att de flesta av dessa sexualpolitiska bakslag drabbar helt olika beroende på var man befinner sig i USA, men också beroende på klass och etnicitet. Det är framförallt människor från Latinamerika som traumatiseras, skadas och dör i ICE:s förvar, det är framförallt svarta fattiga transkvinnor som mördas på gatan och det är de som inte har råd att resa till stater med mer liberal abortlagstiftning som tvingas föda barn som de inte har önskat.

 

USA är ett både stort och delat land, och även om hatbrotten har ökat här i San Francisco och vi allt oftare hör att någon skriker »faggot« från en passerande bil, eller läser i tidningarna om MAGA-kepsar (Make America Great Again) som attackerat folk på stan (senast någon med svärd utanför det lokala rullskridskediskot, lyckligtvis med endast lindriga skador som följd) så är vi här – i stort – skyddade.

   Hbtq-personer finns representerade runt makten på stat och stadsnivå, rätten till abort är inte hotad ännu, och med San Franciscos status som en så kallad »sanctuary city« har även papperslösa migranter ett visst skydd här.

»Även om hatbrotten har ökat här i San Francisco och vi allt oftare hör att någon skriker »faggot« från en passerande bil, eller läser i tidningarna om MAGA-kepsar som attackerat folk på stan, så är vi här – i stort – skyddade.«

Vår vardag fortsätter som vanligt och ibland tycks Trump pågå någon annanstans, där vi inte är. Men vi lever alla med rädslan; Vad händer med hivpositiva om Affordable Care Act slutligen slaktas? Vågar man flytta till Texas om man är latinx? Borde jag ansöka om dubbelt medborgarskap för säkerhets skull?

   De som utsätts nu, är oftast de som inte hörs. De som bor i landsändar som förgörs av opioidmissbruk och arbetslöshet. De som saknar sjukförsäkring. De som inte talar engelska. Och såklart de som sitter i statliga koncentrationsläger.

 

Vi skingras från demonstrationen utanför ICE, jag slår följe med en kamrat och går hemåt. Någon vecka senare »firar« ICE pridemånaden juni med en propagandaövning som för tankarna till nazisternas Theresienstadt-film. Välkommen till vårt fräscha läger för transkvinnor.

   I en serie tweets visas bilder på påstått välmående transkvinnor. Tweet-kampanjen fick mycket kritik, och samtidigt rapporteras från andra läger om osanitära förhållanden där migranter hålls i iskalla massceller och förvägras toalettbesök. Om ett för tidigt född barn som föddes i förvar och inte förts till sjukhus, och om de 24 personer som dött i ICE:s förvar. Samtidigt manar både demokrater och republikaner till vårdat språk: »Kalla dem inte koncentrationsläger«.

 

Varför står vi inte kvar utanför ICE:s kontor? Varför är vi inte ute på gatorna? Det har varit förrädiskt enkelt att tänka på Trump som en anomali, något som går över av sig själv efter fyra år. Men allteftersom att 2020 närmar sig, börjar vi föreställa oss fyra år till med Trump. Och varför sluta där, det finns inget som säger att hans efterträdare inte är ännu värre.

   Jag pratar med en vän och han säger det som vi alla känner: »Trump skrämmer mig, men tystnaden skrämmer mig mycket värre«.

»Förhoppningsvis räcker den energin tills vi har kommit ut på andra sidan. Förhoppningsvis finns det en andra sida. Förhoppningsvis.«

Så går någon månad och aktionerna utanför ICE ökar i frekvens och styrka. Blockader och gatufester hålls av latinx-aktivister, av queers, av servicearbetare.

   Runt om i landet mobiliserar nätverk som #NeverAgainIsNow (judiska aktivister som drar paralleller mellan förintelsen och det som pågår vid USA:s gräns mot Mexiko), koalitioner som Families Belong Together (som samlar ca 250 organisationer som motsätter sig Trumps gränspolitik i allmänhet och familjeseparationspolicyn i synnerhet) och RAICES (Refugee and Immigrant Center for Education and Legal Services) till blockader mot ICE, Department of Homeland Security och företag som Palantir som förser gränsmyndigheterna med tekniska lösningar.

 

Det vore lögn att säga att saker är på väg åt rätt håll. I skrivande stund beräknas 200 000 personer hållas i förvar vid gränsen, och nyligen meddelade Customs and Border Patrol att de inte ämnar vaccinera de fängslade för influensa, trots att tre barn sägs ha dött i sviterna efter viruset de senaste månaderna. Den 21 augusti, meddelade Vita Huset att man ämnar riva upp The Flores Agreement, en regel som begränsar hur länge man får hålla migrerande barn i förvar, och hur de måste behandlas när de befinner sig där.

 

Men trots allt mörker så syns motståndet på gatorna igen. Förhoppningsvis räcker den energin tills vi har kommit ut på andra sidan. Förhoppningsvis finns det en andra sida. Förhoppningsvis.

 

Tomas Hemstad

Frilansjournalist bosatt i San Francisco

 

 

 

 

Mer om sexualpolitiska frågor i USA i Ottar:

Världens första regnbågsflagga syddes här, Tomas Hemstad 2019

50 år sedan Stonewall-upproret, Sandra Johansson 2019

Rätten till toaletten, Sara Schulman 2018

Estetiken som format våra kamper, Tomas Hemstad 2018

Jag skulle vilja kunna skriva att vi gått vidare, Tomas Hemstad 2017

Queers beväpnar sig, Carl Åkerlund 2017

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.