Undergångssex

Slutet kryper allt närmare. Polerna smälter och jorden brinner. Hur viktigt blir sex när klockan tickar för mänsklighetens överlevnad? Tomas Hemstad undrar – ska vi ligga som om det inte finns någon morgondag, eller är sex passé i en döende värld?

Filmen These Final Hours från 2015 utspelar sig i Perth, Australien och inleds efter att en meteor har kolliderat med jorden och allt hopp redan är förbi. Om 12 timmar kommer eldstormen att nå dit och James och hans älskarinna Zoe ligger med varandra en sista gång. Zoe avslöjar att hon är gravid, och James, arg och rädd, väljer att lämna henne. Han sätter sig i bilen för att dra mot världens sista fest där hans flickvän Vicki väntar på ett sista knull tillsammans med en hög kokain.

På vägen dit råkar han rädda en flicka som håller på att bli kidnappad av två vuxna män, och när han når fram till festen och flickvännen drabbas han av impotens. Han älskar inte Vicki och undergången blir inte det afrodisiakum som han trott. 

 

Det senaste decenniet har prognosen för mänsklighetens överlevnad blivit allt sämre. Gräns efter gräns har passerats, utsläppsmål misslyckats och medan polerna smälter och människor jagas på flykt från allt mer ogästvänliga klimat ser vi hur undergången kryper närmare.

När filmen The Matrix firade 20-årsjubileum härom månaden gick jag och min man och såg den på bio. Det mest slående var hur optimistisk inför människors förändringspotential den verkar i backspegeln. Mänskligheten må vara förslavad och till största del använd som energikälla, men motståndet är på väg att vakna ur sin slummer.

»Ska man ligga med alla man någonsin velat ligga med, uppfylla varje fantasi, leva för orgasmen – eller är sex passé i en värld utan framtid?«

Premissen – som var vanlig i internets ungdom – är att tillgång till information är det som kommer att rädda oss. Med öppnade ögon följer revolutionen, men du måste välja om du ska ta det röda eller det blå pillret. Om du vill veta.

 

Vi har nu nästan ändlös tillgång till information. Och vi vet att vi orsakat jorden skador som den inte kan läka från, men att vi kan förlänga framtiden om vi ändrar vårt sätt att leva. Ändå står vi lika handfallna som de som vägrar att se.

Med antagandet att domedagen kommer, kanske under vår, våra barns eller barnbarns livstid (fysikforskaren Stephen Hawking uppskattade mänsklighetens fortlevnad till 100 år i en dokumentär för ett par år sedan) följer två huvudsakliga strategier: Leva som om varje dag är den sista, eller göra allt för att skjuta upp den oundvikliga katastrofen.

▶ Ska man äta allt man någonsin drömt om – eller dumpstra, bli vegan och undvika allt som är importerat?

▶ Ska man dansa som om det inte finns någon morgondag – eller är klubbande någonting närmast omoraliskt i en värld som brinner?

▶ Ska man ligga med alla man någonsin velat ha sex med, uppfylla varje fantasi, leva för orgasmen – eller är sex passé i en värld utan framtid?

Utan ett globalt systemskifte spelar våra individuella val väldigt liten roll, men vad är det etiska levnadssättet i en döende värld? 

 

Under några år har vad vi kan kalla en halvironisk sexnegativitet frodats på Twitter och i andra sociala medier, där unga twittrare hånat det så kallade vuxentwitter för dess oförmåga att lägga band på sina sexuella känslor. En avgrund har öppnat sig mellan 35-plussarna och de yngre. Är det nu dåligt att överhuvudtaget erkänna sin sexualitet, eller?

Ibou GueyeÅ ena sidan tycker jag att det är en bortskämd inställning. Den sexuella revolutionen är knappt avslutad och alla tidigare generationer har fått kämpa för att äga sin kropp och sexualitet. Men å andra sidan är jag själv inte ute på den sexuella arenan längre. Jag får ångest av dejting och sex-apparna, dör av tristess på bögbaren och tycker i hemlighet att de flesta nyare fetisch-kulturerna är lite fåniga.

Sex är lågprioriterat i mitt liv, och när jag kollar runt bland kompisar så verkar de vara i ungefär samma fas. Så mycket av det som min generation växte upp med och tyckte var viktigt när vi var unga, var varken så subversivt eller potent som vi trodde. Det hedonistiska knarkandet, knullandet och festandet kan såklart leda till personliga insikter, men inte startar det några revolutioner.

»Det är lätt att tänka sig en backanal strax innan jorden sprängs i luften. Svårare att föreställa sig orgier i en värld som lider.«

Det är förstås oklart om den här sexnegativa strömningen handlar om hopplösheten inför framtiden, om det är den stundande klimatmisären som suger blodet ur våra könsorgan. Det kan också handla om en reaktion på metoo, om tillgängligheten till porr, eller vara en del av den våg av konservatism som pågår i Europa. Men någonting är i luften.

 

Här i San Francisco döps fester efter nedlagda gaybarer och marknadsförs med bilder från det knapplösa knullets gyllene era: 1970-talet. En tid utan aids, utan gentrifiering, utan apokalypsen lurande runt hörnet. Det är populära fester som lockar stor publik, men de gör mig sorgsen.

Klubbkulturen har alltid handlat om utopier, om möjliga världar som lurar runt hörnet, om framtiden. När queerklubben blir en plats att minnas gårdagen snarare än att föreställa sig morgondagen känns det som om drömmen redan har dött. En fest som minns en bättre fest (ett knull som minns ett annat knull) är nattlivets motsvarighet till en deppig pizzeria i förorten som heter Monte Carlo eller Las Vegas. 


En meteor som kraschar mot jorden, som i These Final Hours, och nittiotalsfilmer som Deep Impact, börjar också de verka utopiska; ett kort farväl när vi står på topp, snarare än en utdragen dödskamp i en värld som faller sönder med oss i den.

Det är lätt att tänka sig en backanal strax innan jorden sprängs i luften. Svårare att föreställa sig orgier i en värld som lider.

Poeten Leif Holmstrand skriver på Twitter: »När det framtida upphört, när inget längre anas att sträcka vår ljushand mot, då kommer lugn, då kommer visshet om att få saker ändrats. Kanske är handlandet klarare nu utan hopp som skymmer, kanske inte. Självklarheter överallt.«

»Meteoren som träffar jorden är den slutgiltiga orgasmen, den stora lilla döden.«

Och kanske är det så. Att det är först nu, när framtiden ter sig omöjlig som vi kan sluta fjanta och börja agera. Kanske hörde kättjan till fjantandet? Eller kanske känns kåtheten bara mindre viktig nu när de största sexualpolitiska segrarna är vunna? Kanske finns det inget politiskt med att vara kåt längre? Kanske kåt har blivit som att vara mätt, kall eller kissnödig, en sensation i kroppen och ingenting mer. För kåta är vi väl fortfarande?

Bild: Ibou Gyeye (bilden är beskuren)
Den framtidsnihilism som min generation ägnade sig åt på 90-talet var abstrakt, fjärran. Jorden är körd. Det är slut med människorna. Nu ska vi dansa i neon tills atombomben faller.

Men för de som växer upp med miljökollapsen runt hörnet, med katastrofscenarion som kryper allt närmre och klimatflykt som pågående verklighet blir en förmodad mörk framtid något som ingår i livspusslet. Är det värt att skaffa barn om man inte kan lova dem en framtid? Ska jag köpa hus på en plats som kanske kommer att ligga under vatten om ett par decennier? Hur ser min beredskap ut om brunnen sinar?


I slutet av These Final Hours återförenas James med Zoe på stranden där filmen inleds. Hon är arg: »varför lämnade du mig här?« »Jag är här nu. Jag älskar dig«. De omfamnar varandra medan havet brinner. Innan lågorna tar oss är det bara kärlek som betyder något, tycks filmen vilja säga. Och möjligtvis är det detta som är den antropocena sexualitetens kärna. När sex blivit något man beställer i mobilen som pizza eller taxi har kärleken blivit det svåråtkomliga, det eftersträvansvärda och det enda som kan leda världen mot en mer hållbar och varaktig framtid. Omtanke och empati det enda som kan rädda oss från nihilism och undergångsromantik.

 

Meteoren som träffar jorden är den slutgiltiga orgasmen, den stora lilla döden.

Men i verkligheten kommer ingen meteor att rädda oss, och jorden kräver att vi älskar den och vårdar den tills den sista stunden är kommen, att vi fortsätter att leva och älska även när hoppet dör. 

 

Tomas Hemstad är frilansjournalist bosatt i San Francisco.Tomas Hemstad

Bild Ibou Gueye

 

Fler texter av Tomas Hemstad: 

Tre år med Trump – tystnaden skrämmer mig, 2019
»Om du inte älskar dig själv, hur i helvete ska du då kunna älska någon annan?«, 2019
Världens första regnbågsflagga syddes här, 2019
»Jag skulle vilja kunna skriva att vi har gått vidare«, 2017
 

Få Ottars nyhetsbrev, rakt ner i mejlboxen varannan vecka!

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.