Att förhandla om vem man är – från partnerskap till könstillhörighet

Vi hängde över läktaren i kammarsalen. Århundradets längsta riksdagsdebatt skulle snart utspela sig. Ett tillägg till äktenskapslagen kallat partnerskap. En inbjudan till homosar om ett villkorat medborgarskap för den tidigare så föraktade minoriteten. Kristdemokrater, Ny Demokrati och de mer konservativa falangerna inom Moderaterna såg avgrunden öppna sig, civilisationen skulle rämna och normlösheten ta över. Ändå fanns det något i deras resonemang som slog an, som låg inbäddat i frågan. Det skifte de talade om, paradigmskifte rentav, striden om postmodernismens inträde. Allvaret i deras påståenden om ett omkullkastande av en ordning var ju sant.

Heterosexualiteten och ett exklusivt äktenskap, den gamla bibliska läran med män och deras kvinnor. Något var på väg att vädras ut en gång för alla. Och medan studenterna blev fulla på flaken och syrenerna redan var på väg att vissna insåg många av oss att inget skulle bli sig likt. Något skulle förändras för alltid våren 1994.

När den nya könstillhörighetslagen klubbades igenom för ett år sedan i april 2025, lät det ungefär på samma sätt. Ett eko från samma 90-tal. Den nya könstillhörighetslagen, i själva verket en uppdatering av en lag som existerat sedan 70-talet, ledde till långa krissamtal i Moderaternas partiledning – följt av 2020-talets längsta riksdagsdebatt.

»Sverigedemokrater och Kristdemokrater skrek i mun på varandra. Ingen kommer längre veta vilket kön de en gång tillhört.«

Sverigedemokrater och Kristdemokrater skrek i mun på varandra om det stora »hotet« som nu skulle välla över landet. En »genusideologi« som får fritt fram att förvrida våra barns hjärnor. Ingen kommer längre veta vilket kön de en gång tillhört. Skolor, vårdcentraler, alla kommer tvingas in i ett »genussystem« som på sikt förintar män och kvinnor både som naturligt manliga och kvinnliga könsvarelser och begärandes varandra.

»Det är märkligt hur kön kan betyda allt och intet på samma gång«, skriver sociologen Catrin Lundström i en essä i publikationen Parabol. Det är en intressant fråga. En som inte minst visar hur den upphaussade scen som sexualitets- och könsfrågorna numera befinner sig på sedan 2010-talet, är så fylld av projiceringar och nationell välvilja att det blir allt svårare att förstå vad som egentligen pågår.

Lundströms essä rör sig i det politiska efterspelet av den här vinterns bestialiska yttringar av kvinnohat. Två urskillningslösa mord på kvinnor och den meningslöshet och uppgivenhet som följde. Efter publiceringen av ett foto på en av de anhållna, en man i fjärilsörhänge och sotad sminkning, som klippt ur en skräckscen från filmen När Lammen Tystnar, tog Kristdemokraternas Ebba Busch Thor frågan till en ny obehaglig – men förväntad – nivå i samtiden; allt är könstillhörighetslagens fel. Snart kom också pressmeddelanden från regeringskansliet om att de ville inleda ytterligare utredningar av konsekvenserna av lagen.

»Kristdemokraternas Ebba Busch Thor tog frågan till en ny obehaglig – men förväntad – nivå.«

För Lundström är det politiska efterspelet resultatet av den förvirring som uppstått runt kategorin kön, och där könstillhörighetslagen är som slutet på ett analytiskt riskfyllt projekt. Inte minst är det en utmaning för feminismen som leder till ett paradigmskifte, menar hon. När kön reduceras till identitet, eller något du förändrar i kontakt med en myndighet, dvs »du är det kön du känner dig som, inte det kön du föds till« så förskjuts grunden för en feministisk teori byggd på idén om »kvinna« som specifik, politisk, materiellt könad kategori genom historien.

Det är lätt att se konsekvenser av lagar i efterhand, svårare att försöka förstå vilka de blir innan de levts. En mindre uppdatering av en lag, en som dessutom har motsvarighet i ett 20-tal andra länder, kan vara långt mer än en administrativ förenkling, en symbol, precis som partnerskapslagen en gång blev. Eller inte.

För en tid sedan intervjuade jag genusteoretikern Judith Butler för Ottar. Vi möttes i vårljuset, det där detaljerna framträder så tydligt att man tvingas sluta ögonen.

Jag väntade. Tre korpar knaprade på matrester utanför det vegetariska kaféet i återvändsgränden i London där vi skulle mötas. Professorn var mitt i lanseringen av årets högst rankade verk Vem är rädd för genus – en genomgång av de världsomfattande, religiösa, ekonomiska, alltid konservativa krafter, som gjort begreppet genus till ett hot – ett hot större än alla drönare, stridssystem och maskulinitetsrörelser som vill kontrollera världen, tycks det ibland.

»En fråga återstod på mitt handskrivna papper. Varför kallar sig Butler ickebinär?«

Vårt möte blev kort men kärnfullt. En fråga återstod på mitt handskrivna papper. Varför kallar sig Butler ickebinär? Vilken bevekelsegrund gör att hen lämnat kategorin kvinna, eller »hon«? Är det en solidaritetshandling, en kompromiss eller del av en resa mot större frihet? Jag ställde aldrig frågan. Jag tror den är viktig. Men den ingår numera i en rätt oroväckande och växande hög av så kallade sidospår. Sånt som kallas erfarenheter, konsekvenser om man så vill. Sånt som i tider av auktoritära, fascistiska svängningar måste stå tillbaka för andra forum, andra samtal, någon annanstans. Sen, när då, efteråt?

Hur vi förhandlar om vilka vi är, hur vi definierar oss eller känner våra kroppar kan inte fångas i ett lagdokument. Oavsett om de offentliga samtal som pågår är del av en nyliberal välvilja om att ge fler människor frihet på marknaden eller om de sker av rent, uttalat förakt mot könsöverskridande i en tid som skriker på ordning.

Ibland tänker jag på den där junidagen 1994. Vilka vi var och blev. Partnerskapsreformen öppnade inte bara dörren för homosexuella utan styrde också heterosexuella bort från många uppkörda stigar för begär, könsroller och hur relationer kan göras.

För många innebar den början till glömskan. Man gled vidare på räkmackan redan dagen efter. För andra innebar reformen början på en befrielse, om än motsägelsefull, från det assimilationstryck som föregått den. En förväntan släppte. Äntligen kunde vi återvända till idén om vilka människor vi är, vill vara, vad vi tillhör och vilka vi solidariserar med.

Är könstillhörighetslagen del av ett pågående skifte? Kräver den att vi politiserar frågor om kön, sexualitet, kroppar och relationer på nya sätt, eller är den en administrativ förenkling för människor som vill förändra sin könstillhörighet? Svaret är politiskt – liksom förändring.

Anna-Maria Sörberg är frilansjournalist och författare.