Att göra en litterär abort

»Underläkaren som varit i tjänst på natten kom förbi. Han blev stående i rummets bortre del, han verkade generad. Jag trodde att han skämdes över att ha behandlat mig illa i operationssalen. Jag kände mig besvärad å hans vägnar. Jag misstolkade.«

Det finns en nyckelscen i Annie Ernauxs korta roman Omständigheter. Det är på sjukhuset, efter den illegala aborten, och huvudpersonen har blivit brutalt behandlad under skrapningen. Men det som läkaren skäms över är inte det – utan att han behandlat en student från humanistiska fakulteten »på samma sätt som en textilarbeterska eller en expedit på Monoprix«. Hon borde ha berättat för doktorn att hon var »som han«. Sofistikerad, från en finare värld. För denna klasskildring och andra tilldelades Ernaux som bekant Nobelpriset i litteratur 2022.

»Det lönar sig som sagt att vara abortförfattare!« drämde en krönikör i Aftonbladet till med, precis 80 år tidigare, i en text om det tidiga fyrtiotalets bokutgivning. Citatet dyker upp hos idéhistorikern Lena Lennerhed, som i boken Historier om ett brott från 2012 konstaterar att abort – trots allt – är ett ganska sällsynt element i skönlitteraturen.

Det är en vanlig erfarenhet, som »kan vara fylld av dramatik, på liv och död, och förenad med starka känslor« men som ändå inte genomsyrar det litterära berättandet i så stor utsträckning som man skulle kunna vänta sig.

Ett problem för den enskilda läsaren kan nog vara att skaffa sig överblick, och häromåret kom faktiskt en stor amerikansk antologi som ringar in femhundra år av litteratur med aborttematik. Bokens redaktör, poeten och kritikern Annie Finch, beskriver antologin som resultatet av ett tjugoårigt sökande efter orden hon själv saknade efter sin egen abort vid millennieskiftet.

Choice Words: Writers on Abortion (HaymarketBooks, 2020) består av drygt 400 sidor prosa och lyrik organiserad utifrån teman som »tanke«, »kropp« och »vilja«. Så samsas 1700-tals ikonen Mary Wollstonecraft med den syriska poeten Sania Saleh och bästsäljaren Amy Tan i texter som på olika sätt handlar om att fatta själva beslutet.

»Man är rädd för att litterära skildringar ska kunna tolkas som kritik mot själva aborträtten.«

I ett utdrag ur Ruth Prawer Jhabvalas roman Heat and dust från 1975 diskuteras de praktiska arrangemangen kring en abort, och i en närmast naturlyrisk 1500-tals ballad ger en tjänsteflicka råd om fosterdrivande växter: »But I think I know a herb in the merrygreenwood,/ It’ll twine thy baby from thee, madam«. I Dorothy Parkers novell The lady with the lamp från 1932 framträder de känslomässiga aspekterna av en abort, och i ett utdrag ur Audre Lordes biomytografi From Zami: A New spelling from my name som kom ut 1982 syns den politiska kraften.

Urvalet dras med viss slagsida åt det anglosaxiska, även om boken också rymmer exempel från länder som Polen, Kina och Honduras. I ett bidrag finns också det nordiska representerat, i form av dikten Vi kvinnor ur Edith Södergrans debut från 1916.

Lena Lennerhed, som studerat noveller och romaner med aborttematik från 1900-talets första hälft i Historier om ett brott, nämner arbetarförfattaren Maria Sandel som ett tidigt exempel på abort i den svenska litteraturen. I novellsamlingen Vid svältgränsen och andra berättelser från 1908 finns ingen regelrätt abort, men saken antyds vid två tillfällen. Under 1930-talet bidrar skönlitteraturen till att abort blir enfråga på dagordningen – och här finns hela skalan.

I ena änden återfinns Alice Lyttkens radikala debutroman Synkoper (1932), som kräver legalisering. I den andra Charlotte Stefansons Gula kliniken (1937), som Lennerhed beskriver som ett sentimentalt och»flammande inlägg mot abort«.

Det intressanta är att böcker med totalt olika tendens ändå kan dela grundläggande stildrag – även i Elise Ottesen-Jensens litterära pamflett Människor i nöd från 1932 finns en närmast gråtmild ton: »Då hände det, att hon blev med sitt nionde barn. Förtvivlad, okunnig, medellös och därför dubbelt hjälplös, grep hon i sin nöd en vispkvist och med den försökte hon sig på en operation. (…) Och i en vindsvåning på Södersutto åtta småttingar och gräto och kunde icke förstå, varför mamma aldrig kom hem igen.«

»Han skulle bara veta att ingenting hade kunnat beröra mig mindre när främlingen äntligen var ur kroppen på mig.«

Happy Sally (Sara Stridsberg, 2004)

Therese Hellberg lyfter i sin avhandling Vanära, fattigdom och dubbelarbete. Om kvinnors platser och värden i folkhemmet i romaner och krönikor 1940-1955 fram abortskildringar som ett centralt ämne för kvinnliga författare under den här perioden. Den naturalistiska skildringen av en illegal abort i Inga-Lena Larsson Vide ung (1951) beskriver Hellberg som »banbrytande«. Liksom hos Ernaux straffas kvinnan i mötet med den vanliga sjukvården. »Egentligen skulle ni få ligga, skulle inte ha någon hjälp«, säger en föraktfull läkare och nekar bedövning vid skrapningen. Hellberg menar också att abortfrågan under den här tiden visar varför romaner är så intressanta som historiskt material, då de ofta är långt mer mångtydiga än debattartiklar eller utredningar.

Närmare vår tid återfinns både aborter och abortförsök i Birgitta Trotzig moderna klassiker Dykungens dotter från 1985: »Och hon hoppades, ja hon hoppades att detta som växte i henne på något nådens sätt skulle bli om intet – på något sätt plötsligt bara helt enkelt skulle inte vara.«

I Åsa Ericsdotter prosalyriska debut Oskyld från 1999 talar berättarjaget till ett foster som sedan aborteras – med stark ångest som följd. »Han vet inte att jag sovit mig igenom ett mord och jag vet inte heller/ eftersom ingenting är kvar av mig«.

Huvudpersonen i Sara Stridsbergs Happy Sally (2004) känner däremot ingen skuld, trots att den manlige abortören försöker ge henne dåligt samvete: »Han skulle bara veta att ingenting hade kunnat beröra mig mindre när främlingen äntligen var ur kroppen på mig.«

Att betrakta aborten som något i det närmaste vardagligt är en bärande tanke i Julia Hansens serieroman Det växer från 2015. Inte i bemärkelsen ovidkommande – utan som i en del av livet. I Karolina Ramqvists roman Alltings början (2012) avhandlas aborten kort och sakligt, och i en intervju säger Ramqvist att det var viktigt för henne att skildra det »som en sak som unga kvinnor bara gör«. Hon nämner flera möjliga anledningar till att författare eventuellt undviker att skriva om abort – en är att man är rädd för att litterära skildringar ska kunna tolkas som kritik mot själva aborträtten.

Möjligen finns också ett svar i litteraturens egen logik. I traditionellt berättande kan en abort uppfattas som något av en narrativ återvändsgränd, något som helt enkelt inte blir. Den dramaturgiska potentialen i en litterär abort uppfattas kanske också som svagare när verkliga aborter betraktas som något ganska odramatiskt.

Ett återkommande mönster bland texterna i antologin Choice words är ändå att abort framträder som en»normal mänsklig aktivitet«. De fruktansvärda upplevelser som skildras i vissa av bidragen handlar sällan om abort i sig – utan om tvång och kontroll. Det brutala är ofta närvarande, sida vid sida med inslagen av närhet och solidaritet.

»Kanske leder den svåra situationen för aborträtten i USA till fler fantastiska texter.«

I dikten Women’s liberation skildrar poeten och aktivisten Judith Arcana sin tid i det underjordiska Jane-kollektivet i början av 70-talet: »No one stood up/ and said, My name is Jane andI’m/ an abortionist. No. Because we didn’t/ want to stop, we weren’t trying not to do it./«

Det här var strax före domslutet Roe mot Wade, som nu har fallit. Kanske leder den svåra situationen för aborträtten i USA till fler fantastiska texter. Kanske leder det till att nya läsare tvingas se de äldre berättelserna om abort resa sig ur historien, med ny kraft.

Text Kristina Lindquist, kulturjournalist

Illustration Emma Hanquist