Det behövs fler skildringar av kvinnor som rediga as!

»Att släppa Svindlande höjder till Alla hjärtans dag är ungefär lika rimligt som att släppa Frankenstein till Fars dag« var det någon som sa. Jag håller med.

För berättelsen om Catherine och Heathcliff är i första hand inte en kärlekshistoria, utan en skildring av besatthet, hämnd och emotionell terror. I Emerald Fennells film får dock den vilda, galopperande passionen betydligt mer utrymme än i boken. Jakob Elordis och Margot Robbies karaktärer springer inte bara runt på de vindpinade hedarna – de ligger på dem också.

Jag älskade denna svulstiga filmupplevelse, men den har fått kritik på en rad punkter. För att stora delar av berättelsen strukits, för att man fokuserat mer på estetik än psykologiskt djup (vi förstår aldrig varför Heathcliff blir så hatisk) och för att romanens sociala och klassmässiga brutalitet tonats ner (bland annat genom att white-washa Heathcliff).

»I filmen har Catherine alltså inte girlboss-washats till en stark, snygg och kompetent tjejkvinna – något jag är evigt tacksam för«

Men vilken film baserad på bok måste inte korta och förenkla handlingen? Och jag som nyligen läst romanen av Emily Brontë från 1847 är inte så säker på Heathcliffs hat blir begripligare där, även om författaren definitivt lyckas skildra hans sociopatbeteende i djupare lager (som att han hänger en hund, misshandlar sin fru och konsekvent förnedrar det barn som är i hans vård). Han är inte så mysig i filmen heller, men där framstår han i varje fall liiite mindre som någon som felaktigt skrivit ut från rättspsyks stormavdelning.

Jag kan dock hålla med om att det hade varit intressant om Heathcliff skildrats som i boken: en »dark-skinned gypsy« med svarta ögon och långt, vildvuxet hår.  Att han hade fått vara rom hade kunnat fördjupa berättelsen, eftersom misstänksamheten mot honom – kopplad till hudfärg och främlingskap – är en central del av hur han formas. Det gör också hans bitterhet och hämndlystnad mer begriplig och förklarar varför Catherine inte kunde gifta sig med honom.

Fennell har dock inte ändrat särskilt mycket vad gäller Catherine. Hon är lika egoistisk, temperamentsfull, impulsiv och grym som i boken – men också lika karismatisk och svår att värja sig mot. Hon har alltså inte behagsjuk-washats till en stark, snygg och kompetent girlboss – något jag är evigt tacksam för.  

För jämställdhet i litteraturen, filmen och populärkulturen handlar inte bara om hur många kvinnor som syns, inte bara om att de också kan vara huvudpersoner eller skildras som starka, självständiga och kompetenta. Visst, det är väl bättre än att reduceras till sexobjekt, sidekick, moraliskt stöd, musa, mamma eller terapeut som förr i ti’n – men det är fortfarande inte en hel människa som gestaltas.  

»Jag vill att kvinnor ska få vara lika komplexa och moraliskt svårplacerade som männen.«

Jag vill att kvinnor i kulturen också ska få vara rasande, barnsliga, moraliskt korrupta, självupptagna, elaka, egoistiska, grymma, omöjliga, aggressiva, sadistiska, motsägelsefulla, destruktiva, osympatiska rövhål! Att de får vara lika komplexa och moraliskt svårplacerade som männen. Då kanske du säger: Men hallå, kvinnor får ju visst vara egoistiska, osympatiska rövhål? Det finns det väl massor av exempel på?

Här vill jag svara med ett rungande: NJA.

När jag debuterade med min roman Hål i huvudet så var en återkommande kritik att min huvudperson var så elak, hämndlysten och egocentrisk. Att hon var svår att relatera till för att hon hade dessa sidor. Jag fattade ingenting? Är inte alla lite elaka, småsinta och ego ibland?

Man måste verkligen inte gilla boken, men jag tycker det är märkligt när recensioner fokuserar mer på hur moralisk eller sympatisk en karaktär är än på hur boken faktiskt är skriven. Om den kvinnliga karaktären är osympatisk, så är boken… dålig?

Den typen av omdöme drabbar kvinnliga författare och kvinnliga karaktärer i betydligt högre grad än manliga. Ingen säger: ”Nej, American psycho tyckte jag inte om! Patrick Bateman är en så himla dålig förebild!”

Ytterligare några exempel: I TV-serien Girls kritiserades Lena Dunham för att hon gjort huvudpersonen Hanna Horvath så narcissistisk, självupptagen, osympatisk och privilegierad. Diskussionen handlade ofta mer om hur serien kunde skildra »en så outhärdlig huvudperson« än om humorn, relationerna och de satiriska generationsporträtten.

I boken Gone girl, väckte karaktären Amy Dunne debatt då hon beskrevs som manipulativ och ond. Gillian Flynn fick frågor om huruvida det var »feministiskt« att skriva fram en så ond kvinna. (Jag lovar att ingen frågat Brett Easton Ellis något motsvarande.)

»Amanda Romare har till och med känt sig tvungen att be om ursäkt för vissa saker hon skrivit – vilket är helt koko. Det är en roman?!«

Ett mer aktuellt exempel är boken Judas av Amanda Romare. Hon har fått massiv kritik för att huvudpersonen (med namnet Amanda) pressar sin kille att ta Ozempic, att hon tänker cyniskt om en väns övergrepp, att hon är självupptagen och moraliskt tvivelaktig.

Och jo jo – Romare har själv sagt att boken delvis bygger på hennes liv. Hon har till och med känt sig tvungen att be om ursäkt för vissa saker hon skrivit – vilket är helt koko. Det är en roman?! Det står ju på framsidan?

Men även om vi läser Judas som ren sanning blir ursäktstvånget som uppstår när en kvinna blottar sina osympatiska tankar intressant. Blev Lars Norén uppmanad att be om ursäkt offentligt efter dagbokspubliceringen? Knausgård efter sin självbiografi i SEX band?

Min uppfattning är att kvinnor som skildras i kulturen ofta bara får vara moraliskt komplexa om:

• deras brister förklaras av ett trauma eller möjligen en borderlinediagnos
• om de går i terapi och blir »botade«
• om de straffas
• eller får ett moraliskt uppvaknande och ber om ursäkt (inom ramen för verket eller om det i någon mån är självbiografiskt, även utanför verket, offentligt.)

Att visa en småaktig, makthungrig, ambivalent eller egoistisk kvinna utan detta pedagogiska ramverk verkar fortfarande vara mycket störande.

I verkliga livet tycker jag givetvis inte att man ska hänga hundar, hämnas eller vara elak mot sina medmänniskor. Men kulturens uppgift är inte att fostra, det är att visa människan – också när hon är ful. Det gäller alla människor! Alltså (gasp!) även kvinnor! Utan att vi får en tröttsam moralkaka till efterrätt. Därför är jag glad att Catherine skildras på precis samma osympatiska sätt i filmen Wuthering heights, som hon gör i boken.

Det mest feministiska är inte att skildra starka, älskvärda girlbosses med perfekt moralisk kompass. Det är att skriva om kvinnor som är lika moraliskt korrupta och dumma i huvudet som män, ja, kvinnor som är ena rediga as helt enkelt.

Jenny Jägerfeld är psykolog och författare.