»En känslostorm jag inte var beredd på«

Han hade skrivit ett manus i telefonen. För hur börjar man ett sånt här samtal egentligen? »Hej, Axel Jakobsson heter jag…Jag ringer i ett privat ärende.«

Manuset hade funnits ett tag i mobilen innan han tog mod till sig att slå numret till personen vars identitet han fick reda på tio år tidigare.

Då, när Axel var 15 år, hade han fått en mapp med två A4-papper av kliniken som hjälpt hans föräldrar att få barn genom spermiedonation. Där fanns en bild på mannen vars dna han bar på. Han log in i kameran och hade fru och barn vid sin sida. Det stod några rader om längd, ögonfärg och intressen.

– Plötsligt kände jag att det var blött på kinderna. Det var en känslostorm som jag inte varit beredd på. Det kom över mig att det här är en del av mina gener. Han har hjälpt mig att finnas i livet, säger Axel som i dag är 27 år.

Då, som tonåring, kände han inget behov av att kontakta mannen, nyfikenheten var stillad. Tio år senare satt han med telefonen i handen. Han var 25 år och läkarstudent. Han brukade fråga patienter om sjukdomar i släkten, nu ville han själv kunna svara på frågan. Och han ville veta mer.

Signalerna gick fram. En man svarade.

– Hej.

– Hej, Axel heter jag. Jag ringer i ett privat ärende. Har du tid?

– Nej, tyvärr inte. Vad gäller det?

Axel tog ett djupt andetag.

– Jag heter Axel, jag är född 1995. Jag har under hela mitt liv vetat att jag kom till genom spermiedonation. När jag var 15 år tog jag reda på vem donatorn var och om jag inte har ringt fel så borde det vara du.

Det blev tyst i luren och sedan började mannen skratta.

– Du anar inte hur länge jag har väntat på det här samtalet.

»Jag tror att många inte vet om att de har blivit till med spermiedonation, att föräldrarna inte har berättat.«

Sverige blev 1985 det första land i världen att ge barn rätt att få information om donatorn i mogen ålder. Till och med år 2020 fanns det 900 personer över 18 år som hade kunde ta reda på donatorns identitet, men bara 60 stycken har gjort det.

– Jag tror att många inte vet om att de har blivit till med spermiedonation, att föräldrarna inte har berättat, säger Claudia Lampic, professor i psykologi vid Umeå universitet, som forskar i ämnet.

En annan förklaring kan vara att de inte tycker att det är viktigt att veta, i alla fall inte nu, eller att de är tveksamma av andra skäl, såsom att de inte vill riskera att såra föräldrarnas känslor.

I en färsk intervjustudie har Claudia Lampic undersökt motiven till att ta reda på donatorns identitet. Ett tema i svaren var en vilja att förstå sig själv bättre. Ofta var det kopplat till känslan av att vara olik sina föräldrar.

– En hel del sa att de var nyfikna på donatorn. För dem var det inte så laddat. 

Det fanns också flera som uttryckte att de ville ta kontroll över sin livshistoria. En del ville veta varför personen hade donerat.

– Bland dem som hade träffat donatorn fanns det ingen som beskrev mötet som negativt. Snarare tvärtom. I vissa fall har kontakten lett till långvariga relationer. 

Samtliga i studien har heterosexuella föräldrar, eftersom barn till samkönade par eller ensamstående kvinnor – som har tagit hjälp av svensk sjukvård för att bli föräldrar – inte har hunnit fylla 18 år. Ändå fanns det personer som letade efter sin »riktiga pappa«.

– De som sa så hade en dålig relation med sin sociala pappa. I vissa fall var papporna frånvarande.

Det visar sig också att relationen med en pappa kunde bli komplicerad när donatorns identitet blev känd. Pappan kände sig hotad. Men det fanns förstås stöttande pappor, som Axels.

Mannen i telefonen berättade att han 2010 hade fått ett samtal från kliniken, om att ett barn hade hört av sig, att han kanske blir kontaktad. Sedan dröjde det tio år.

– Han var trevlig och tyckte att det var spännande. Men han hade faktiskt inte tid, så vi hördes dagen efter, säger Axel.

Nästa dag pratade de i två-tre timmar. Axel berättade om sina föräldrar, donatorn berättade om sin familj och släkt. De pratade om intressen och sina liv.

En tid senare stod Axel utanför donatorns dörr. Han var lite sen, hade tagit en extra runda i kvarteret för att lugna nerverna.

– När vi väl sågs så blev det snabbt naturligt, avslappnat och roligt. Jag gick rakt på sak: har du varit sjuk? Tar du några läkemedel? Jag skämdes överhuvudtaget inte utan tänkte att jag vill ha all information, så…när tappade du håret?

»Inte otrevligt på något sätt, men han är inte min pappa, jag är inte hans son.«

Han fick se en bild på mannen som 24-åring och då fanns inte mycket hår kvar. Än så länge verkar Axel ha ärvt håret från mammans sida.

– Det var nästan skräckinjagande hur lika vi var socialt och vår humor. Jag har tänkt att sättet man är på handlar mer om miljö än arv. Jag pratar som min pappa, tycker om samma musik, kläder, fotbollslag – allt det kommer från honom. Men nu insåg jag att det kanske finns en biologisk komponent också.

Axel har alltid tyckt om att skapa, det kan vara musik, snickra, meka. Det blev nu tydligt för honom var det kom ifrån. Men att donatorn var Zlatan, som han och hans kompis hade skämtat om som barn, stämde inte. Axels bollsinne är fortsatt en gåta.

De var överens om att de möts och delar information – inte mer än så.

– Inte otrevligt på något sätt, men han är inte min pappa, jag är inte hans son. Jag ser inte hans barn som syskon, mer än att vi delar dna. En pappa är en fadersfigur, och jag har ju min pappa. Donatorn är för mig den genetiska halvan. Men jag kan höra av mig till honom igen om jag vill.

I en pågående studie intervjuar Claudia Lampic och hennes forskarkollegor donatorer vars identitet hade efterfrågats.

– Det jag kan säga nu är att vissa hade tänkt på det mycket genom åren och hört med kliniken hur många barn som hade blivit till. Och så fanns det några som var mer: oj, just ja, vad ska hända nu? De kanske behövde berätta för sin familj. Donatorbarnen är ju genetiska halvsyskon med donatorns barn. De kan tycka olika saker, de kanske vill ha kontakt med varandra. Det tenderar man att glömma i debatten. Man tänker att det bara handlar om barnen som kommit till via donation och donatorn, men det påverkar ju bådas familjer.

Dessutom vill en del få kontakt med andra som har blivit till av samma donator. 2019 skrevs det därför in i lagen att den som söker information om donatorn kan få sina egna kontaktuppgifter inskrivna i journalen.

»Jag förstod att det funkar för en del, för andra tar det tid att bli gravida och för vissa funkar det inte alls. Jag tänkte att jag kan göra skillnad.«

Forskning visar att de allra flesta donerar av altruistiska skäl. Så var det för Kristoffer, men det var hans fru som föreslog det. Hon var sjuksköterskestudent och visste att det fanns ett behov.

– Vi hade precis fått vårt första barn då, vi ville få ett till, vi var i det tänket väldigt mycket. Jag förstod att det funkar för en del, för andra tar det tid att bli gravida och för vissa funkar det inte alls. Jag tänkte att jag kan göra skillnad, berättar han.

Han fick lämna blod- och spermaprover, ge vården tillgång till sin journal och närmsta släktens sjukdomshistoria. Han fick också träffa en kurator innan han blev godkänd.

– Om det dyker upp någon om en massa år och säger »Hej, du är min biologiska pappa«, då skulle jag nog tycka att det är spännande och häftigt.

Men han vet inte hur han skulle ställa sig till om personen vill ha en relation.

– Jag hoppas att jag är i det sinnestillstånd och på en plats i livet där jag skulle tycka att det vore intressant och kul. Men under de premisser som är, jag har barn och familj.

Han planerar att berätta för barnen att han har donerat.

– De skulle kunna ha halvsyskon som är ungefär lika gamla. Det är något man bör prata om.

På kliniken lämnade han ett personligt brev, som personalen sa troligtvis bara blir liggandes i en låda. Men det kan ingen veta.

– Jag kommer nog ha den tanken i huvudet hela livet, utan att den på något vis stör. Men den kommer helt klart finnas där för alltid, någon slags nyfikenhet.

Text: Maria Hagström, frilansjournalist.

Foto: Marc Femenia