Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
illustration av rosa röda och lila former
Essä HBTQI

En könsutopisk transeuforisk framtid

Min fitta är oberäknelig. Ibland blir den våt, ibland inte. Ibland sprutar den, ibland inte. Det är mycket den kan som jag inte trodde att den skulle kunna. Det finns det som den kan som läkare sagt att den inte skulle kunna. Jag älskar den för det. Oberäkneligheten. Den gör motstånd till och med mot de som säger sig ha skapat den: doktorerna, kirurgerna och mig.

Älskare D.

Jag ligger på mage och svankar. Bakom mig står D. Jag tänker på att han är sjukt söt när han knullar mig. Han blir alltid så svettig, det dryper, och dropparna kittlar mig. Jag gillar D:s händer, hans armar, hans kuk i min anal. Täcket i sängen har korvat ihop sig mellan mina ben och gnider min klitoris. Det pulserar, det krampar och jag känner varje bokstav i mitt namn. Jag tänker WOW det här var en bra ställning. Är det därför klitoris är där den är?

Jag har inte lätt att komma med andra, ibland är det riktigt svårt att få till det. Jag undrar om det är en generell ”tjej-grej” eller om det bara är en ”min-fitta-grej”?

Att tycka att sex är knepigt är inget unikt, det tycker till och med D. Han säger att många tjejer har svårt att komma och att det kan ta flera gånger med samma person innan man hittar sättet. Men jag kan ändå inte släppa det, att sluta tänka på hur fittan är formad, och inte bara min fitta som är formad av en kuk utan alla fittor överhuvudtaget. Varför är klitoris där den är, varför ser den ut som den gör?

Såklart är det inte fel på fittan i sig eller hur den är formad. Utan orgasmglappet handlar om sexpraktik och sexnormer. Att sex, åtminstone som ett straight fenomen, utgår ifrån mannens lust inte bara som praktik utan också som fantasi.

Detta vet vi.

Men grejen är att jag 1) ibland är galet kåt på att ha sex på just det där sättet som är upplagt efter att män ska få orgasm och njuta – det där ”porriga” sättet som behandlar mig som en sak. 2) då min fitta har formats av en kuk så borde den ju ha kunnat formats på väldigt många olika sätt. Skulle man då inte kunna omformulera hur en fitta ser ut och fungerar? Skapa en fitta version 2.0. Jag menar om vi nu inte är helt säkra på att den medfödda fittan är den ultimata formen av fitta: varför ska vi som formar och får fittor formade då eftersträva den?

Vi har både kunskapen och möjligheten att omformulera vad en fitta är, hur den kan se ut och fungera. Såklart finns det medicinska, kirurgiska och kroppsliga begränsningar. Men det kan inte innebära att fittan enbart skulle kunna se ut på ett sätt. Att det per automatik innebär att klitoris inte skulle kunna placeras någon annanstans eller bestå av flera olika delar, att blygdläpparna inte skulle kunna vara fler än fyra och jag vet inte gå ända upp till bröstvårtorna.

Min klitoris har formats av en mindre del av mitt ollon. Det betyder, tänker jag, att jag har haft en möjlighet att få två klitorisar. Eller varför inte tre? Min klitoris är omkring 1,5×1,5×1,5cm, det säger läkarna, i praktiken tycker jag att den är lite mindre. Teorin är att genom att använda en mindre yta av ollonet och samtidigt spara alla nerver så ökar man känsligheten i klitoris. Jag litar på läkarna, men jag känner mig tveksam. Jag har svårt att tänka mig att någon forskningsstudie har tittat på om det är sexuellt ”bättre” att ha en högre känslighet i en klitoris än att ha lägre känslighet i till exempel två klitorisar.

Det hade varit underbart med en klitoris i vaginan, eller mellan vaginan och analen eller som i den där kultporrfilmen nere i halsen på mig. Jag har ingen livmoder så en klitoris i vaginan skulle inte vara i vägen för mig. Det kanske skulle ställa till andra problem som jag inte vet om. Men det här handlar först och främst inte om vad som är möjligt utan om vad vi vill ska vara möjligt. Jag hade inte kunnat be doktorn om att lägga klitorisen i halsen. Men, jag undrar vad jag hade kunnat bett om, och vad en med dagens kirurgiska kunskap hade kunnat gjort och vad man med lite mer forskning på fittutopisk kirurgisk kreativitet, skulle kunna göra?

D ler som en tonårspojke:
Du kanske har en klitoris i halsen utan att veta om det?
I sådana fall, svarar jag, sitter den djupt.

Älskare S.

Om sexet med D utgår ifrån honom, så utgår sexet med S ifrån mig. Vi försöker nå den djuriska extremen i min orgasm, men jag har svårt att nå fram när han eller någon annan är med. Idén om den fina och gulliga fittorgasm ter sig absurd för mig, ni vet kvidandet och gnyendet, som hundvalpar. Det kanske bara är jag, men jag vrålar, skakar, svettas och krampar. Ett urtidsdjur. Kraftfullt. När jag tittar i min hand är det omkring en matsked av mig där, en vattnig gel, min minifontän (vad underbart det är att ha fitta!).

Jag har beskrivit för S vad som händer när jag kommer och det finns inget annat som han hellre skulle vilja se, säger han, så hett, så sexigt. Jag säger att jag inte känner mig sexig, inte då. Min fitta är både uppsvälld och pulserande. Jag försöker inte skämmas, men jag är orolig att mina svällkroppar, det lilla som är kvar från min tidigare penis ska avskräcka. Men det är det sexigaste med din fitta, säger S, hur den sväller när du är kåt.

Kirurgin (vaginoplastiken) eftersträvar att avlägsna så mycket som möjligt av svällkropparna, och det är vad många vill, det är vad jag själv vill. Svällkropparna syns, svällkropparna kan skapa obehag såsom att täppa till vaginan när de sväller upp. Men måste det va så? Skulle inte svällkropparna kunna användas till något positivt? Det är sexigt med fittor som svullnar och då en kuk har jättemycket svällkroppar så borde en fitta som formas av en kuk kunna bli en fitta som svullnar jättemycket. Jag ser framför mig fittläppar som växer och vidgas.

Neoklitorisen saknar inre delar som en medfödd klitoris har. Varför skulle neoklitorisen inte då kunna få besitta kvalitéer som den medfödd klitorisen saknar? Jag tycker att det är viktigt att vi; dels vi som får och vill få neoklitorisar formade och dels samhället, vården och forskningen som utvecklar och genomför neoklitorisplastik; är kreativa och fantasifulla. Vi ska sluta tänka på hur vi ska göra det bästa av situationen (som om transsexualism var en brist) utan på hur vi når den Bästa situationen (i vilket transexualism blir en möjlighet).

Xenia Klein

Då evolutionen är en bitch ökar behovet av kroppsliga variationer när man tar personers individuella förutsättningar och liv som utgångspunkt. Om du till exempel inte har penetrerande sex med kukar är det verkligen relevant att kirurgin lägger huvudfokus på att ge dig en vagina som klarar av kukpenetration. Kanske du föredragit ett annat fokus, kanske vore det vettigare för dig om din vagina formas utifrån att göra det lättare för ett finger att stimulera dig. Eller om du t.ex. inte kan gå är det verkligen relevant att få en vagina som är formad utifrån premissen att du ska kunna gå smärtfritt om du hade kunnat gå.

Istället hade du kanske önskat att ta ut svängarna och forma en super-fitta som sprider sig över ljumskarna och lårens insida. Att vården och kirurgin tar vara på de könsutopiska möjligheterna som uppstår när man till exempel inte behöver gå. Allt det här och så mycket mer behöver vi ha i åtanke när vi skapar förutsättningarna för en könsutopisk och transeuforisk framtid.

Jag tyckte det var svårt att lära känna min fitta och det var svårt att på riktigt försöka få orgasm genom fysisk stimulans. Jag tror att jag var rädd för att verkligen försöka, för om jag inte hade lyckats så skulle det bli så tydligt för mig att något gått förlorat genom operationen. Efter flera försök, flera år och efter en natt ensam ute i en stuga i skogen där jag sa till mig själv att jag inte får sluta förrän jag kommit så mycket att jag inte kan fortsätta mer, lyckades jag. Hjälpt av gif-porr, sex chattande och ett avslappnat fokus kom jag starkare än jag någonsin kommit i hela mitt liv. Då kände jag mig hemma.


Xenia Klein är konstnär och är verksam vid Kungliga Konstakademin i Haag där hon forskar om ondskans subversiva potential. Hon är aktuell med en text om neofittor i antologin Fittskrift och som en av manusförfattarna till teaterpjäsen Cash is Queen.

Illustration Josefin Herolf

Fler artiklar

Zafira Vrba Woodski poserar i en soffa.
Essä HBTQI

Utan oss ingen framtid

»Att söka efter könseufori och att älska sig själv och andra är det mest radikala en kan göra.«

Christine Mboma och Beatrice Masilingi stoppades att tävla eftersom de klassificeras som DSD.
Essä HBTQI

OS-regler i koloniala spår

Beatrice Masilingi och Christine Mboma var snabbast i världen, ändå stoppades de från att tävla i OS i Tokyo.

Krönika HBTQI

Tankar från ett ickebinärt varande

Att vara trans handlar inte om könsroller, och äntligen har världen, och vården, förstått det. Paula Dahlberg om att hitta