Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Essä HBTQI

Utan oss ingen framtid

Zafira Vrba Woodski poserar i en soffa.

Könsdysforin, som är nödvändig för att få vård, blir ofta synonym med att vara trans. Att söka efter könseufori och att älska sig själv och andra är därför det mest radikala en kan göra, skriver Zafira Vrba Woodski.

Nyligen fick jag brev från Rättsliga rådet. Efter att ha läst de senaste årens journaler från mina kontakter med transvården hade de till slut bestämt sig för att godkänna min ansökan om ett nytt personnummer. Jag kände mig lättad men också ganska kränkt. Kränkt över att några personer på Socialstyrelsen har så stor makt över mitt liv. Kränkt över att de kräver att få läsa mina journaler. Kränkt över att de sedan suttit och övervägt om jag är tillräckligt trovärdig som transperson.

Jag hade liknande motstridiga känslor när jag fick min transdiagnos för ett par år sedan, en förutsättning för att få tillgång till könsbekräftande vård. Det var obehagligt att behöva bli utredd, synad, bedömd och diagnostiserad. Fokus i en transutredning ligger på upplevelsen av könsdysfori. Utan dysfori får du ingen diagnos. Och utan diagnos får du ingen könsbekräftande vård. Jag kunde inte värja mig mot detta synsätt under utredningen och blev själv helt inriktad på att fokusera på när det skaver. Efter diagnosen tog det mig flera månader att ta tillbaka min integritet och hur jag vill se på kropp, kön och identitet.

»Att vara transperson är för mig det mest rimliga sättet att hantera ett sexistiskt samhälle.«

Det är inte könsdysforin som gör mig till transperson. Det är inte för att jag är transperson som jag känner dysfori. Det är patriarkatet som skapar könsdysfori och skav i mitt liv. Att vara transperson är för mig det mest rimliga sättet att hantera ett sexistiskt samhälle som bygger på illusionen om två motsatta kön. Att söka efter könseufori istället för könsdysfori är det mest radikala och kärleksfulla vi transpersoner kan ge oss själva.

Konstnären och filmskaparen Lasse Långström brukar säga att kön bara är användbart som fetisch. Enligt Lasse är det endast som lekfull perversion eller i samtyckt rollspel som kön kan vara aktuellt att använda. I andra sammanhang är det helt överflödigt.

Själv vill jag inte ha något kön alls, jag tycker egentligen inte att något av de som går att välja på är tillräckligt bra. För att kunna ta plats i världen tvingas jag ändå att använda kön. Ganska likt hur jag använder en valuta. Jag går inte alls med på villkoren för vårt kapitalistiska system, men jag tvingas använda pengar för att leva i samhället. På liknande sätt tvingas jag till att ha ett kön trots att jag inte går med på de två juridiska alternativ jag har att välja mellan. Jag försöker att använda kön (och pengar) så lite som jag bara kan, och jag tar alla chanser jag får att leva i andra system.

Varje gång jag är i ett rum där ingen förväntas välja sida, där ingen behöver bevisa något eller förväntas köpa sin plats, så känns det alltid lite som att komma hem. Levi Appleton (aka Tom of Tottenham) har varit en av arrangörerna av Trans Fest Stockholm de senaste åren. Trans Fest Stockholm gör en årlig filmfestival, en kulturfestival, bruncher och fester för, av och med transpersoner. Levi brukar ofta säga att »trans spaces can be magic spaces« och det är i dessa transgemenskaper som vi kan bygga upp könseuforin och alternativa ekonomier.

»Att älska sig själv är en rätt så revolutionär handling.«

Att som transperson älska sig själv och njuta i och av sin kropp är inget vanligt narrativ. Varken i sjukvården eller i de mest förekommande skildringarna av oss i böcker, film och media. Könsdysforin, och dess nödvändighet för att få en diagnos och därmed tillgång till könsbekräftande vård, blir många gånger synonym med att vara trans. Trots att alla transpersoner jag träffat strävar efter könseufori. Att älska sig själv är en rätt så revolutionär handling.

För några år sedan slutade jag ligga (regelbundet) med cispersoner. Det är något av det mest kärleksfulla jag gett mig själv. Jag har så mycket lättare att känna könseufori när jag är med andra transpersoner. Tillsammans blir våra kroppar fulla av möjligheter, och många av de begränsningar jag kan känna tillsammans med cispersoner gäller inte längre.

I boken Queer Sex från 2018 skriver Juno Roche om sina erfarenheter av att närma sig sin kropp och sexualitet efter könsbekräftande kirurgi. Juno träffar mängder av transpersoner som på olika sätt lever ut sina begär och tar reda på vad deras kroppar vill och kan. Bland annat träffar Juno transpionjären Michelle Ross som precis som Juno gjort könsbekräftande underlivskirurgi. Tillsammans pratar de om den stavträning som sjukvården rekommenderar efter att en neovagina skapats. Juno använder lydigt de plaststavar som sjukvården erbjuder medan Michelle frankt säger åt henne att köpa en dildo med vibrator. Varför använda vårdens avsexualiserade medicinska hjälpmedel när det istället skulle kunna finnas ett sätt som är mer lustfyllt? Och som kanske till och med kan locka fram lite könseufori efter en operation.

I ett annat kapitel i Queer Sex möter Juno en grupp ickebinära som ägnar sig åt »self pleasure« tillsammans. Jag var med i denna grupp för några år sedan. Vi träffades med några månaders mellanrum och ägnade oss åt självsex och pratade mycket om hur vi kunde älska oss själva (i grupp). Det var ganska komiskt att åka hela vägen till England för att ta del av denna lustfyllda gemenskap. Men jag upplevde att det var väldigt svårt att hitta sexpositiva transsammanhang i Sverige.

Flera communities inom framför allt BDSM-scenen välkomnar transpersoner men har ofta en tydlig avgränsning kring vilka transidentiteter som är önskvärda i dessa sammanhang. Grupper för sex, lust och utlevnad som endast riktar sig till transpersoner av alla slag är i stort sett omöjligt att hitta. Därför var det värt att åka till England ett par gånger om året och ta saken i egna händer. Vem lär oss hur vi ska älska oss själva (och andra) om inte vi själva gör det?

Skådespelaren Kay Bradshaw och jag har setts under ett par år för att skapa könseufori i varandras liv. Något vi ofta pratar om är evolutionen i förhållande till könseufori. Om allt liv genom tiderna skulle ha valt det förväntade och normativa så hade nog aldrig evolutionen ägt rum. Det krävs mod att göra annorlunda, experimentera, bryta gränser, ge upp invanda mönster, ta risker och anpassa sig till nya förutsättningar. Och modet behövs för att livet ska leva vidare.

Zafira Vrba Woodski. Foto Lo Lööf.

»Samskapandet av queera, radikala sammanhang där transpersoner är trygga, älskade och uppskattade är livsviktiga för framtida generationer.«

Nu går det inte riktigt att beskriva tidigare generationer av modigt liv genom historien med moderna och ganska västerländska begrepp som queer eller trans. Om en gör det riskerar en att ge sig själv ett kolonialt tolkningsföreträde. Men modet att göra annorlunda är ändå genomgående för utvecklingen av allt tidigare liv. Det ger mig könseufori att veta att jag är ett resultat av mina föregångares mod. För mig är trans och queer både arv och framtid. Samskapandet av queera, radikala sammanhang där transpersoner är trygga, älskade och uppskattade är livsviktiga för framtida generationer. När jag tar mina begär och behov på allvar, när jag går på instinkt och låter min kropp ta sig transuttryck, så är det en uråldrig praktik.

Utan oss ingen framtid.


Zafira Vrba Woodski är konstnär, sexualupplysare och dödsdoula som de senaste tjugo åren gjort konst om queera släktskap, osynliggjord historia och transkamp. Öppnar snart Sveriges första queera begravningsbyrå.


Läs mer:

Fler artiklar

Reportage HBTQI

Barndomsbilder som skaver

Att förhålla sig till barndomsbilder som vuxen transperson kan vara komplicerat. Är redigering i photoshop lösningen?

Serieteckning med personer som står i omklädningsrum
Serie HBTQI

Serie: Omklädningsdum

Serie av Olivia Skoglund om lösningen på transkritikers bekymmer gällande transfrågan och omklädningsrum. Lösningen? Individuella bås!