Handmaid’s tale – På riktigt

Våren 2025 drogs världens blickar till en sjukhussäng i Atlanta i den amerikanska delstaten

Georgia. 30-åriga Adriana Smith hade tre månader tidigare drabbats av flera blodproppar i hjärnan – hennes liv skulle inte gå att rädda. Familjen ville att maskinerna som fick hennes hjärta att fortsätta slå skulle stängas av, men läkarna sa nej.

När hon förklarades hjärndöd var Adriana Smith gravid i nionde veckan. Fostrets hjärtslag syntes på ultraljudsskärmen, och i enlighet med Georgias nyligen skärpta abortlagar kunde hennes kropp nyttjas som en behållare fram till sjätte månaden, då barnet förlöstes med kejsarsnitt. Fyra dagar senare fick hon sjukhusets tillåtelse att dö.

Det känns som en scen ur Alien, eller någon annan science fiction-skräckis om värdkroppar och levande kuvöser. Fallet har också kusliga likheter med ett avsnitt från 2019 av tv-serien The handmaid’s tale. Där tvingas huvudpersonen June vaka hos gravida Natalie, som ligger i koma och hålls vid liv tills fostret kan överleva utanför hennes kropp.

The handmaid’s tale sändes i sex säsonger mellan 2017 och 2025. Serien, som bygger på Margaret Atwoods roman Tjänarinnans berättelse från 1985, beskriver ett USA som i en nära framtid styrs av en teokratisk och ultrapatriarkal regim där det lilla antalet fertila kvinnor systematiskt våldtas för att föda barn åt landets elit.

»Tiden vi lever i beskrivs ofta som dystopisk, särskilt när det handlar reproduktiva rättigheter och befolkningskontroll.«

Sedan premiären har The handmaid’s tale befunnit sig i en märklig dans med USA:s politiska diskurs. 2022 upphävdes domslutet Roe mot Wade, som sedan 1973 hade gett amerikanska kvinnor rätt till abort. I och med Donald Trumps presidentskap har religionen fått ett starkt grepp om maktapparaten i landet. Som svar har demonstranter klätt sig i samma röda kappor och vita hättor som tjänarinnorna i Atwoods berättelse, som tysta utropstecken på rad framför delstatsparlamenten i Texas, Ohio – och Georgia.

Tiden vi lever i beskrivs ofta som dystopisk, särskilt när det handlar reproduktiva rättigheter och befolkningskontroll. Författares och filmskapares fantasier, som tidigare känts tillskruvade och kittlande, kryper nu olustigt nära dagsläget.

– Vi lever dessutom i en tid när gränserna mellan verklighet och fiktion är extremt uppluckrade och ifrågasatta, och många politiker har en bakgrund i underhållningsbranschen, säger Fanny Söderbäck, professor i filosofi vid Södertörns högskola.

Som feministisk filosof har hon reflekterat mycket kring reproduktion som en fråga mitt i maktens centrum. Där kan dystopisk fiktion fungera som en spegel.

– Vi kan känna igen vårt eget nu i The handmaid´s tale, hur några starka röster driver en tes som får fotfäste, hur allting vänds och hur det som verkade helt crazy blir normalt. Som att USA:s demokrati skulle kunna raseras på ett år.

Serien lutar sig mot en lång tradition av reproduktionsdystopier i litteratur, film och tv. Den första science fictionromanen, Mary Shelleys Frankenstein från 1818, tar upp frågan om fortplantning i historien om vetenskapsmannen som försöker frambringa liv med ny teknologi och bristfällig moralisk kompass.

I romaner som Du sköna nya värld (1934) och 1984 (1949) griper en auktoritär stat kontrollen över befruktning och barnafödande. I 1970-talsfilmerna Flykten från framtiden och Zero population growth tar samhället till extrema åtgärder – som att förbjuda fortplantning under 30 år eller avrätta alla som har levt så länge – för att tackla överbefolkningen.

De senaste decenniernas dystopier har ofta kombinerat oron för framtida reproduktion med ångesten inför klimatförändringarna. På en planet med vattenbrist, biologisk massdöd och extremväder blir det förstås ännu mer akut för makthavarna att ta kontroll över fortplantningen. Filosofen Fanny Söderbäck lyfter fram filmen Children of men (2006) där en fertilitetskollaps har lamslagit en smutsig, härjad värld.

– Vi människor har ett sånt enormt behov av att vara i kontroll, och eftersom födandet är en domän där män inte har kontroll så blir den här typen av dystopi särskilt skrämmande. Children of men formulerar de frågorna på ett väldigt politiskt sätt. Det blir ett maktspel kring födandets framtid.

»Elon Musk pratar om att han vill skapa superbebisar som ska befolka planeterna som han ska kolonisera.«

Men vad är egentligen syftet med dystopiska berättelser? Ofta tänker vi på dem som varningar som ska hjälpa oss att göra bättre val, men de kan också fungera i motsatt riktning – när samhällsproblemen stöps om till science fiction så kan de upplevas som mindre hotande.

Zoe Tongue är juridikforskare vid Leeds universitet, med fokus på abortlagstiftning och ett särskilt intresse för skildringar av reproduktiva rättigheter i framtidsfiktion. Hon lyfter ett annat användningsområde för dystopin: som inspiration.

– En del techentreprenörer verkar se de här berättelserna som utopier som bör förverkligas, särskilt sådana som handlar om konstgjorda livmödrar eller genteknik. Elon Musk pratar om att han vill skapa superbebisar som ska befolka planeterna som han ska kolonisera.

Hon nämner Gattaca från 1997, en tungt dystopisk film om ett samhälle där alla barn som inte är genmodifierade klassas som »ogiltiga« och diskrimineras. Nu finns det ett genteknikföretag i USA som kallar sig Gattaca Genomics (»hur kunde de se den filmen och komma fram till den slutsatsen?«). En annan samhällsutveckling som känns som hämtad ur en dystopisk berättelse är den ryska statens satsningar på befolkningstillväxt, som exempelvis inrättandet av en »demografisk specialstyrka«, för att säkerställa att det finns tillräckligt med soldater till framtida krig.

Zoe Tongue skiljer gärna på traditionella dystopier som utgår från en konservativ ängslan inför kvinnors självbestämmande och tekniska landvinningar inom reproduktion, och feministiska dystopier som tar spjärn mot orättvisor och förtryck. Det är i den senare kategorin som vi – särskilt på senare tid – hittar berättelser som ligger obehagligt nära vår egen verklighet.

Romanen Goldilocks (2020) – som beskrivs som The Martian möter The handmaid´s tale – handlar om en grupp kvinnliga astronauter som stjäl en rymdfarkost för söka ett nytt hem åt mänskligheten. Författaren Laura Lam har skapat en nära framtid där planeten har skövlats samtidigt som kvinnors karriärmöjligheter har minimerats och abort har förbjudits. Från början hade Lam daterat abortförbudet till 2028, men det fick hon tidigarelägga under skrivandet, när det blev uppenbart vad som skulle hända med Roe mot Wade.

Leni Zumas roman Red clocks (2018) utspelar sig också något decennium in i framtiden, i en helt vanlig småstad i nordvästra USA. Boken följer fyra kvinnor i olika åldrar och situationer som måste navigera en vardag som präglas av författningstillägget »Personhood amendment« som ger foster samma rättigheter som födda personer. IVF är förbjudet, bara gifta par får adoptera, och enligt ett avtal med grannländerna ska alla medborgare som söker abortvård utomlands genast överlämnas till amerikanska myndigheter, där åtal (och långa fängelsestraff) väntar. Det kallas »den rosa muren«.

I en intervju med NPR förklarar Leni Zumas skillnaden mellan sin bok och The handmaid’s tale:

– Margaret Atwood har skapat en så spektakulär och drastisk värld, som visserligen bygger på historiska fakta, men ändå är tydligt åtskild från vår egen verklighet. Världen i Red clocks skulle kunna vara här i nästa vecka.

»Det finns glimtar av hopp, i dystopierna och i verkligheten.«

Det är svårt att få fatt i hoppet när verkligheten för reproduktiv rättvisa mer och mer liknar en dystopi. Men Zoe Tongue tror att dystopier med feministiska förtecken kan visa på ljuspunkterna i mörkret – som kvinnlig solidaritet. I Goldilocks slår ljuset in när en av astronauterna upptäcker att hon är gravid.

– Skeppsdoktorn, som också är hennes vän, säger »du kan göra abort eller behålla det, ta några veckor på dig och fundera«. I romanens skrämmande värld känns deras samtal nästan utopiskt, och i min forskning ser jag att varhelst rättigheterna inskränks dyker det upp feministiska grupper som erbjuder abortpiller och stöd. Så det finns glimtar av hopp, i dystopierna och i verkligheten.

Text Karin Svensson, frilansjournalist

Illustration Pia Koskela