Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Insändare

»Israel förtjänar bättre«

Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner, skriver replik till krönikan Pinkwashing säljer myten om Israel i Ottar #3 2023. Skribenten Shora Esmailian svarar direkt (nedan).

REPLIK: I senaste Ottar skriver Shora Esmailian en krönika om hbtqi i Israel. Med senaste tidens exempel på hur israeler utsatts för våldtäkter, raketer och massmord så står en sak klar: Israel förtjänar bättre.

Det har länge funnits en oförsonlig syn på Israel i länder som fortfarande krigar mot dem. Och i väst – i extremhögern och extremvänstern. Tyvärr går Esmailian i samma fotspår.

Hatet mot Israel har senaste tiden resulterat i en massaker som är så grov att judar beskriver den som den värsta händelsen sedan Förintelsen. Detta hat hänger ihop med den retorik som Esmailian för fram: Hon gottar sig i att omvärldens fördömande syn på Israel är i stil med den på Nordkorea. Hon lyfter en PR-kampanj från Israel och förlöjligar den. PR-kampanjen syftade till att förbättra Israels image och grundade sig bland annat i en undersökning bland européer 2003 (där över hälften svarade att Israel är det största hotet mot fred på jorden).

Det är uppenbart hur skevt detta är. Israel är ett litet land (mindre än Jämtland). Israel har varit indraget i konflikter (ofta startade av dess grannar, ibland av Israel själva) till och från under lång tid – över 100 år om man räknar de massmord som utfördes på judar i området innan Israel grundades. Trots denna långa konflikt är den fortsatt jämförelsevis liten. I Palestinakonflikten har det dött mindre än 30 000 människor under de senaste 50 åren. Det är färre dödsoffer sammanlagt än i betydligt nyare konflikter (som krigen i Jemen, Ukraina och Syrien).

Det är här tydligt att Israel har övertagit rollen som syndabock efter judarna. I Nazitysklands propaganda utmålades judarna som det största hotet mot fred på jorden. Efter 1945 blev detta tabu, men det dröjde alltså bara några decennier innan beskyllningarna skrevs över på den judiska staten istället.

I ett antirasistiskt sammanhang hade det varit logiskt att problematisera denna oproportionerliga hets mot det enda landet i världen som är judiskt. Graden av känslomässigt engagemang tycks ju inte bero på hur allvarlig konflikten är, utan om den inkluderar en fiende som är jude eller inte.

Esmailian anklagar Israel för pinkwashing, men i själva verket står hon själv för en värre pinkwashing än vad Israel gör. Hon lyfter fram arabisk queerlitteratur för att utmåla en positiv rosa aura – men är knäpptyst om situationen i stort: I Israels mest fredliga grannland, Jordanien, uppger 97% att homosexualitet är oacceptabelt. I Palestina är det inte många som kan leva som öppet homosexuella. För precis ett år sen halshöggs en av dem, Ahmad Abu Marhia, i Hebron.

Anklagelserna om att Israels hbtqi-profil bara skulle vara en statligt implementerad image stämmer inte heller: Israel är på topp tio-listan bland världens länder i undersökningen Gay Happiness Index. (Googla gärna också »Enhet 8200« kring påståendet om en särskild homofobisk enhet i israeliska militären.)

Krönikan för också fram att det är islamofobiskt att säga att den muslimska kulturen är homofobisk. Om det är islamofobiskt att kritisera homofobi i den muslimska världen, blir det då inte antisemitiskt att kritisera homofobi i den judiska (vilket krönikan går ut på)?

Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner


SVAR DIREKT av Shora Esmailian:

Kristofer Åberg verkar ha gått på myten om staten Israel som det lilla, försvarslösa landet bland en drös vildar som vill utplåna det. Så låt mig presentera fakta: Israel har världens fjärde starkaste militär, är den enda kärnvapenmakten i regionen och har normaliserade relationer med två av sina största grannländer: Jordanien och Egypten. Senast – och enda gången – Israel blev attackerad av en regelrätt militärmakt var 1973.

Dock blev palestinierna fördrivna från sina hem 1948, har inte fått återvända sedan dess och har sedan 1967 levt under israelisk militärockupation på Västbanken och i Gaza med allt vad det innebär från begräsningar i rörelsefrihet genom vägspärrar, husrivningar och annektering av jordbruksmark. Utbyggnad av olagliga bosättningar, vägar som endast israeler får fara på, mord och gripande av palestinska civila och beväpnade, byggandet av en åtta meter hög mur, utegångsförbud, kontroll över gränser, luftrum, vatten och införsel av gods, medicin och bränsle såväl som dagliga trakasserier från både israelisk militär och bosättare och så vidare, och så vidare.

Staten Israel – som de facto styr över hela området mellan Jordanfloden och Medelhavet – har skapat ett apartheidsystem där judar är de enda som anses vara fullvärdiga medborgare och har fullständiga rättigheter. Låt mig vara tydlig i det som Åberg försöker misskreditera mig: problemet är inte att det finns en stat med majoritet judar, problemet är när icke-judar i den staten anses och behandlas som andraklassens medborgare.

Hur Åberg kan få allt det sionistiska projektet hittills åstadkommit – från Nakba till det pågående folkmordet i Gaza – att handla om att det är synd om staten Israel är häpnadsväckande. Än mer förbluffande är hans relativisering av antalet dödsoffer. Som om det vore mindre tragiskt för att det har dött färre än i andra konflikter… Inga civila offer i krig runt om i världen – vare sig det är jemenitiska liv, syriska liv eller ukrainska liv – kan väl någonsin ses som lågt i antal.

Varenda människa som dödas i krig och konflikt måste väl betraktas som en för mycket? Men om vi nu ska använda den här aritmetiken kanske vi kan försöka ta in det faktum att fler barn dödades i Gaza under de tre första veckorna av det pågående kriget än i samtliga konflikter världen över under de gångna fyra åren, årligen räknat. Det är knappast småpotatis staten Israel slänger i massgravarna. Eller lyssna på chefen för FN-toppen Martin Griffiths, som deklarerat att massförstörelsen av liv i Gaza överträffar allting han har sett, från Pol Pot till det syriska inbördeskriget. Är det antisemitism som driver honom? Är själva statistiken antisemitisk?

Ändå fortsätter Åberg att trampa i klaveret. Genom att blanda ihop den palestinska frihetskampen – och gud vet att de har prövat alla metoder som finns att tillgå – med nazisternas fruktansvärda och avskyvärda brott förminskar han Åberg det judiska lidandet under Förintelsen, då miljontals maktlösa judar var utsatta för våld från en av världens då starkaste stater och militärer: nazisttyskland.

Dagens Israel – som långt ifrån representerar alla världens judar ¬– är en mäktig militärmakt helt uppbackad av länder i väst. På andra sidan står palestinier som i decennier levt under ett israeliskt bosättarkolonialt styre, som sedan den 7 oktober helt öppet talar om att förinta palestinierna. Inte bara är israeliska ansvariga politiker öppna med sina intentioner, så även oppositionspolitiker och journalister. Den mest vedervärdiga propagandan måste ändå vara den film som sänts på israeliska public service, där israeliska barn sjunger om att alla i Gaza ska förintas.

FN har konstaterat att Israels krig mot Gaza är ett begynnande folkmord, och den israeliske förintelse- och folkmordsforskaren Raz Segal slår fast i sin minutiösa redogörelse att det som sker för öppen ridå, framför världens ögon, är just det: ett skolboksexempel på folkmord.

I detta läge väljer socialdemokraten Åberg att ta parti för den mest konservativa högerregering staten Israel någonsin har haft. De krokodiltårar han fäller över palestinska homosexuella som Ahmad Abu Marhia övertygar inte. De är i stil med de israeliska soldater som poserade med regnbågsflaggan i det livlösa kraterlandskap i Gaza som stridsvagnarna skapat. Skulle han, som socialdemokrat med ett rött hjärta, verkligen vara mån om arabiska hbtqi-personers rättigheter skulle han dels sälla sig till de israeliska aktivister som kämpar i motvind mot den egna statens avhumanisering och ockupation av palestinierna och dels kräva att Israel slutar förtrycka ett helt folk.

Shora Esmailian, författare och journalist

Länk till krönikan

Fler artiklar

Nyheter

Drevet mot RFSU

Hur blev en sexualupplysande broschyr riktad till vuxna transpersoner ett hot mot barnen? Ottar har granskat desinformationskampanjen mot RFSU.