Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Leontine Olsbjörk. Bild privat.
Intervju

»Lyssna på oss«

Leontine Olsbjörk kom till via donerade könsceller för 25 år sedan. Efter att ha genomgått en egen resa kring att vara en »donor conceived person«, DCP, vill hon skapa samtal kring rätten till information.

– Jag kan ha 70 halvsyskon, eller fler. Det är väldigt existentiellt – det känns ibland som att jag är med i en sci fi-film, säger hon.

Under uppväxten med mamma och tvillingbror tyckte Leontine Olsbjörk att det inte var någon större grej att hon kommit till med hjälp av spermadonation. Men ett dna-test för några år sedan, förändrade allt.

Leontines donationsgener var i många år något som hon aldrig funderade på i sin familj, som bestod av mamma och tvillingbrodern Isidor. Syskonen visste tidigt att de fått hjälp av en dansk donator, de hade det bra tillsammans – och så var det med den saken.

Förändringen började när Leontine som vuxen var med och talade om att vara DCP, Donor conceived person, i »Jag vill ha barn«-podden.

– Då visste jag knappt vad jag skulle prata om, eftersom jag aldrig hade tänkt på min bakgrund som något speciellt, säger hon.

Samtalet i podden ledde till att hon fick kontakt med andra DCP och började fundera på könscellsdonation ur nya perspektiv. Och sedan gjorde hon det där dna-testet, som egentligen mest skulle vara en kul grej. Men när hon ganska snart efter testet klickade sig in på testföretagets app, upptäckte hon att hon matchade med sju genetiska halvsyskon.

– Jag chattade med en av mina halvsystrar och hon berättade att vi var 16 syskon, säger Leontine.

Men det slutade inte där. Genom att räkna på länder där kvoten är full, alltså där max antal familjer köpt sperma från Leontines donator, har hon och syskonen räknat ut att de sannolikt har upp till 70-80 halvsyskon i minst åtta länder – från Leontines ålder ner till 10-årsåldern.

»Jag chattade med en av mina halvsystrar och hon berättade att vi var 16 syskon.«

– Jag har till och med två jämngamla halvsyskon som bor i Göteborg, ganska nära där vi växte upp. Vi kan ha suttit på bussen ihop! Det är mycket märkligt, säger hon.

För Leontine finns det ett före och ett efter dna-testet. Att hon hittat sina genetiska halvsyskon har gjort att hon börjat intressera sig mer för sitt genetiska ursprung.

Vem är hon lik egentligen? Varför skrattar hon på ett sätt när alla andra i familjen skrattar på ett annat sätt? Kommer hennes breda panna som hon alltid trodde var ett drag från mamma, egentligen från hennes biologiska pappa – eftersom de halvsyskon hon sett bild på har liknande pannor?

Andra vill gärna rationalisera situationen och ser det som att hon »bara« fått reda på att hon har halvsyskon. Men det är större än så för Leontine, trots att hon ännu inte har träffat någon av dem.

– Att få se några av mina halvsyskon och att vi är lika men ändå inte vet något om varandra, leder till väldigt många tankar. Som hur de mår och vilka fler det finns ute i världen men som fortfarande är okända. Tänk om någon är sjuk och behöver en njure och inte kan kontakta oss till exempel?

»Bara för att det är lättare för föräldrarna att använda en anonym donator, betyder inte det att det inte blir komplicerat i längden.«

Med tiden har Leontine blivit allt mer kritisk till donationsbranschen eftersom hon tycker att barnperspektivet i princip helt glöms bort. Hon har stor förståelse för icke-normativa familjers situation – och för deras barnlängtan. Men hon har mindre förståelse för föreställningar om att det är oproblematiskt med anonyma donatorer, att barns genetiska ursprung inte spelar så stor roll för dem, och att många barn inte vill eller behöver veta något om sin genetik.

På danska kliniker till exempel används ofta fortfarande helt anonyma donatorer, vilket många familjer väljer frivilligt, i många fall för att slippa ha kontakt med donatorn. Det tycker Leontine är fel tänkt.

– Bara för att det är lättare för föräldrarna att använda en anonym donator, betyder inte det att det inte blir komplicerat i längden. Att använda en inte ens som vuxen får ta ett självständigt beslut om den ska kontakta sina genetiska släktingar eller inte, och hindrar den från att få en uppdaterad sjukdomshistoria, säger hon.

Även i Sverige, där det inte går att donera könsceller anonymt – och där donatorn får donera till högst sex familjer – så saknas barnperspektivet, tycker Leontine.

– Det enda barnperspektivet som finns i vården är att du ska berätta sanningen och att du ska göra det så tidigt som möjligt. Men föräldrar får inte veta någonting om var de ska vända sig om deras barn har frågor senare, och vad som händer när de inte kan svara på vems barnets genetiska förälder är, säger hon.

I Sverige har barn som blivit till vid assisterad befruktning rätt att få veta vem som är donator när de bedöms vara i en mogen ålder, med vilket menas tidigast övre tonåren, enligt ett nationellt kunskapstöd.

– Många vill veta mycket tidigare i livet än så, säger hon.

»Rätten till barn går inte före barnens rätt att få känna till sina genetiska släktingar.«

Leontine menar att det finns en utbredd uppfattning om att många DCP inte vill veta något om sitt ursprung om de mår bra i sina familjer, men efter att ha läst på och pratat med många DCP tycker hon inte att det stämmer. De allra flesta som får chansen att lära känna sin biologiska identitet tar den, särskilt de som känner sig trygga med sina föräldrar. Själv har hon en trygg anknytning och har visserligen länge inte själv haft så stort intresse av sitt biologiska ursprung, men hon är väldigt glad att hennes mamma berättade sanningen från start.

– Jag är helt säker på att hade hon haft möjlighet att välja en öppen donator för oss så hade hon gjort det, för hon har aldrig sett det som ett hot mot henne att vi velat veta något om vårt ursprung, säger hon.

Argumentet att färre skulle donera spermier om de måste vara öppna med donationen tycker inte Leontine håller.

– Rätten till barn går inte före barnens rätt att få känna till sina genetiska släktingar. Och ur donatorns perspektiv tycker jag inte att man ska donera könsceller om man inte är beredd att möta personerna som blir till. Det är en livslång sak man ger sig in i, säger hon.

Så hur ska föräldrar som fått barn med hjälp av anonym donator göra för att ge sina barn bästa möjliga förutsättningar för en genetisk identifikation, när det är »för sent« att vara öppen?

»Lyssna på oss som säger att vi gillar våra familjer och föräldrar och inte tar kontakt med våra biologiska släktingar för att byta ut familjen.«

Leontine tycker att föräldrarna ska tänka att när beslutet togs så var de inte tillräckligt välinformerade, men att de nu vet mer, och inte bör se det som ett mål att barnet inte ska vara intresserad av donatorn.

– Lyssna på oss som säger att vi gillar våra familjer och föräldrar och inte tar kontakt med våra biologiska släktingar för att byta ut familjen, säger hon.

Hon vill även se mer vårdresurser och stöd till föräldrarna.

– Jag skulle också vilja att man gör det lättare att använda kända donatorer. Om vi fortfarande ska ha ett system där donatorer är anonyma under barnens uppväxt, så tycker jag åldern för när barnet ska kunna kontakta donatorn bör sänkas, säger hon.

Eftersom Leontine själv lever med en kvinna i dag är det mycket sannolikt att hon kommer använda sig av donator om hon vill bli gravid i framtiden. Det har förstås fått henne att fundera på hur hon själv skulle göra vid en donation, en inte helt lätt fråga.

– Just nu tänker jag att jag skulle vilja använda en känd donator, alltså någon som vi känner, men via en klinik så att det går rätt till juridiskt, säger hon.


Text Martina Strand Nyhlin

Fler artiklar

Krönika HBTQI

Barnen gör oss inte fria

Hur blev kärnfamiljen målet i queera liv? Vad hamnar i skuggan i hbtqi-kampen när fokus ligger på att skaffa barn.

Extra Sex & hälsa

Sexualpolitisk valguide 2022

Hur kommer sexualpolitiken se ut efter valet? Ottar har frågat alla riksdagspartierna i 7 aktuella frågor.