Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika Sexualitet

Min sexualitet omöjlig i samhällets ögon

”Så länge man är sexuellt aktiv så finns man”

Orden är Frida Tibblin Citrons, som Ottar skrev om i nummer ett i år. Ett citat som får mig att stanna upp i läsningen, som borrar sig in. Men inte länge. Tidningens tema, om synen på friskt och sjukt, lovar att även jag ska finna en text att känna igen mig i. Jag läser snabbt, ögnar rubriker. Hiv, endometrios, cancer. Men också om transsexuella och personer med Aspergers syndrom. Någon rullstol – kanske det mest symbolladdade hjälpmedlet i Sverige – står dock inte att finna någonstans. Besviket slänger jag tidningen ifrån mig.

Egentligen borde jag vara nöjd över att inte finnas med i Sjuk-numret. Jag är nämligen inte sjuk. Avviker inte från den medicinska normen gällande varken blodgrupp, utseende eller inlärningsförmåga. Det är till och med sällan jag blir förkyld. Så kanske är min indignation över att inte kunna relatera till någon av numrets case-artiklar både onödig och felaktig. Ändå vet jag att samhället ser min sexualitet inte bara som obekväm, utan kanske rentav omöjlig.

Det var inte alltid så. Ett ögonblicks verk för snart nio år sedan – ett fall från en hästrygg, en bruten nacke och krossad ryggmärg – var slutet för den sexuella identitet jag kände till. På mindre än en sekund förvandlades jag från en attraktiv tjej med okänt antal kroghångel på CV:t till ett beklagansvärt neutrum, som i samhällets ögon har behov enbart av sjukgymnastik och avfasade trottoarkanter. Sociologen Lars Grönvik är långtifrån den ende som beskrivit hur personer med funktionsnedsättning ”förknippas med ett antagande om asexualitet”. Med Tibblin Citrons definition existerar jag inte längre.

Även när mina intima förehavanden är uppenbara sammankopplas de med besvär. Som när min man följer med mig till gynekologen för att hjälpa till att lyfta upp mig i gyn-stolen, och gynekologen känner sig nödgad att fråga om vi har några problem med att ”deponera sperman i vaginan”. Att mina ben inte bär blir synonym till ett samliv kantat av problem.

»Att mina ben inte bär blir synonym till ett samliv kantat av problem.«

Nej, käre läkare. Man behöver inte kunna gå för att ha sex. Faktiskt inte ens känna något, även om det senare givetvis förhöjer upplevelsen.

Visst ställer skadan till det. En 86-procentig förlamning kräver handräckning. Jag kan inte klia mig i huvudet eller föra en gaffel till munnen själv: naturligtvis inte heller dra min man till mig eller låta min hand förstulet glida nerför hans bröstkorg. Att köra en spontansnabbis på soffan låter sig inte riktigt göras med assistenter i rummet intill. Min sexualitet i dag kräver planering. Men också tillit, gott om tid, kommunikation. Gäller det verkligen bara för oss med en funktionsnedsättning?

Kanske har den till och med något att lära ut, framför allt till alla tonårstjejer som ständigt får lära sig att tänka mer på avancerade ställningar än sin egen njutning. En ryggmärgsskadad kropp måste slappna av för att fungera, för att inte svimma eller få migrän eller bajsa på sig. Något ställa upp-sex för husfridens skull är inte aktuellt.

Sexualiteten är lite mer krävande, helt enkelt. Men sjuk? Knappast.

Ottar hade rätt.

Text: Annika Taesler

Fler artiklar

Illustration om hormoner.
Reportage Kroppen

Älskade, hatade hormoner!

Äldre män har mer östrogen än jämnåriga kvinnor och testosteronet gör en lugn – inte aggressiv.

Nyheter Kroppen

För urringat för skolan?

15-åriga Donya Karimi uppmanades att ta på sig en större tröja i skolan. Hon vägrade.