Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Bild Josefin Herolf
Reportage Sexualitet

Ragg i robottaxi

I bilromantikens hemland USA har en ny arena för sex
öppnat sig: förarlösa taxibilar. Men hur fungerar det? Tomas Hemstad och hans partner testade.

Ända sedan Eva käkade äpple, eller den första människan insåg att hud som gnider mot hud kan vara ganska trevligt, har människan hittat platser utanför hemmet att tillägna sina köttsliga begär. I skogsdungen, bakom dansbanan eller uppå källarbacken har det förmodligen utspelat sig samlag. I USA har bilen i decennier varit den kanske vanligaste tillflykten bortom sängkammaren. Nu finns den tillgänglig även för oss som saknar körkort.

Efter ett tiotal år av testfaser rullar nu förarlösa bilar på San Franciscos gator som huvudlösa ryttare med diligensen full av tech-arbetare. Inledningsfasen av så kallade »robotaxi« har kantats av olyckor, skandaler och blockerade utryckningsfordon. En delad stad har valt sida: den ena sätter koner på motorhuven på fordonen, vilket gör dem obrukbara. De andra sätter…på varandra i baksätet? Lokala nyhetssajten San Francisco Standard rapporterade i augusti i år att de förarlösa bilarna kort efter att de öppnats för allmänheten blivit en arena för sex.

I SF Standard tycker en av sex-personerna att det är kul att framrutan immade igen eftersom det ju inte gör något när sikten sköts av kameror. När jag tar på mig uppdraget att skriva om sex i robotaxi så har jag några par som jag tänker mig ska ställa upp. Det visar sig svårare än jag trott. Ett par gör slut, ett annat vill inte bli filmade, ett tredje litar inte på självkörande bilar. Rimliga anledningar. Till slut föreslår jag för min partner att vi helt enkelt gör det själva. Han är inte svårövertalad.

»Jag var sju år och frågade mamma varför kvinnan i bilen bredvid hela tiden böjde sig ned för att röka en cigarr i knäet på mannen i förarsätet.«

Min partner Jonathans första intryck av sex i bilar var när han som barn gick och såg premiären av Grease på en drive-in-biograf i slutet av sjuttiotalet.

– Jag var sju år och frågade mamma varför kvinnan i bilen bredvid hela tiden böjde sig ned för att röka en cigarr i knäet på mannen i förarsätet. Mamma skrattade och sa »kolla igen«. Det var ingen cigarr.

Man hade kanske kunnat tro att det var tillräckligt med barndomstrauma för att skrämma bort honom från bilsex för all framtid, men i USA är bilen ett andra vardagsrum och Jonathan har flera andra erfarenheter varav få lämpar sig för tryck. Vi har provat robotaxi, Cruise, ett par gånger förut. Det gick bra och var billigt, så som det brukar vara i utrullningsfasen.

Personbilens inneboende eroticism har speglats i kulturen sedan personbilar började rulla på gatorna. Bilen har under åren varit symbol för rikedom, för potens och för äventyrslystnad. Femtiotalsfilmer som Ung Rebell skapade en trop där män tävlade om kvinnors gunst i streetracing-rallyn.

På 1970-talet kom en hel drös så kallade road movies, titlar som Dirty Mary, Crazy Larry och Nu blåser vi snuten, där män med kvinnlig medpassagerare körde genom USA i jakt på friheten, ofta med makten i hälarna. Med romanen Crash från 1973, som blev film av David Cronenberg på 90-talet, beskrev JG Ballard »en ny sorts sexualitet, född av pervers teknologi« i en skildring av människor som tänder på bilkrascher. Romanen inspirerade också musik, i form av Warm Leatherette av The Normal, senare en hit för Grace Jones. Och medan artisten John Maus i mitten av 00-talet sjöng »sex with car/sex on top of car/sex inside of car« i låten Don’t Be
a Body
, gjorde regissören Julia Ducornou slag i saken 2021 med Titane, där huvudpersonen har sex med bilar.

»Vi får tag på en av bilarna och hälsas välkomna av en förinspelad röst. När vi väl ska göra slag i saken blir vi plötsligt blyga.«

Men de vanligare bilsexskildringarna på film är mer subtila. Ofta handlar det om en limousine, där passagerarna fäller upp en barriär mot framsätet medan fönstren börjar imma igen. En sorts lyxig förförelse, främst tillgänglig för de allra rikaste som håller sig med diskreta privatchaufförer. Tills nu då. För även om tjänster som Cruise och Waymo fortfarande är i den testfasen då det kräver inbjudan att använda dem, har framförallt Cruise-medlemskapen blivit mer tillgängliga under sommaren.

Vi får tag på en av bilarna och hälsas välkomna av en förinspelad röst. Bilen »heter« typ »Calypso« eller »Juniper«, det är sånt de heter. När vi väl ska göra slag i saken blir vi plötsligt blyga. Vi sätter oss i baksätet och det slår mig att första gången vi var i en Cruise, så var det en man i högtalaren som pratade med oss, hälsade oss välkomna och undrade om vi var redo för tur.

Vi har läst att operatörerna kan se oss på video, men inte höra något ljud. Man tänker sig att de ser ut över ett rutnät av skärmar lite ointresserat. Men skulle det kunna vara så att de bara sitter och stirrar på just oss? Nervöst lägger vi en rock över våra knän och börjar famla som två tonåringar längst bak i biografen. Det når aldrig längre än lite petting utanpå och innanför underkläderna, långt ifrån eskapaderna som beskrivs i SF Standard. Det rycker i svängarna och min partner berättar efteråt att han tänkt på Garp och hans värld.

I Garp och hans värld, filmen och boken, kolliderar huvudpersonen med sin frus älskares bil under pågående oralsex mellan hans fru och hennes älskare. Sonen dör, frun förlorar två tänder, och älskaren förlorar tre fjärdedelar av… Ja, ni förstår säkert.

Och plötsligt är vi framme. Snopet. Men vi gör planer för nästa gång. Dagarna går och vi utser en kväll för dådet. Jag ska på konsert och min partner ska träffa en vän som fyller år och sen ska vi sammanstråla i Castro. Perfekt kväll för att ha lite mer organiserat sex i en robotbil, utan att råka visa något för personen som är tvungen att kolla i kameran. Vi gör upp en plan.

Samma dag händer det: Cruise får körförbud! Det amerikanska trafikverket drar in tillståndet för Cruise att ha sina förarlösa bilar på Kaliforniens gator.

»Tillverkarens fordon är inte säkra för allmänhetens verkan«, skriver de i sitt utlåtande som gäller omedelbart. Anledningen är en olycka samma månad där en gångtrafikant blivit påkörd och sedan släpad under bilen ungefär sex meter. Vi får inte tag på inbjudan till konkurrenten Waymo och vårt researchprojekt är snopet över. Och kanske är det lika bra? Garp-scenariot kanske var mer troligt än vi hade beräknat?

En artikel i New York Times kort efter att Cruise fått körförbud berättar att det krävts i snitt 1,5 personer per fordon att köra »förarlösa« bilar. Ingrepp av dessa fantomchaufförer har krävts mellan var fjärde och åttonde kilometer. Än så länge är drömmen om förarlösa bilar något som endast kan infrias med dockspelare bakom skynket. Förmodligen kommer detta att förändras i framtiden och med den förändringen följer nya normer om sex på vägarna. Om sensommaren i San Francisco var robotaxins kortlivade sexuella revolution eller en försmak av framtiden återstår att se.


Tomas Hemstad är frilansjournalist bosatt i San Francisco.

Fler artiklar

Artiklar Sexualitet

Frigjord framtidsfiktion

Karin Svensson skriver om sex, relationer och identitet i science fiction.

Krönika Sexualitet

»Jag avundas Linda Skugge«

Varför anses vissa mänskliga upplevelser för vulgära för kultursidorna? Tomas Hemstad efterlyser fler berättelser utan spärrar.

Artiklar Sex & hälsa

TEST: Framtidens sextech!

Kan AI och digitala tjänster förbättra vårt sex – praktiskt och kunskapsmässigt? Sexinspiratören Marika Smith testar.