Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Illustration: Ella Jax
Artiklar Sex & hälsa

Reproduktiv rasism

Paula Mulinari skriver om hur staten vill kontrollera, begränsa och exploatera vissa gruppers möjlighet till reproduktion.

»There is no such thing as a single-issue struggle because we do not live single-issue lives«. (1982) /Audre Lorde

Vi kom från ett land där militären väntade på att motståndrörelsens kvinnor skulle föda barn, för att sen döda dem och ge bort barnen.

Vi kommer från länder där barn kidnappades för att adopteras bort till Sverige. Vi kommer från länder där att skilja barn från minoriteter och motståndsmänniskor är den del av den statliga politiken.

Vi kom till Sverige.

Vi kom till ett land där tvångssteriliseringar var en statlig verksamhet från 1934 till 2013.

Vi kom till ett land där steriliseringar formades av en rasistisk idé, om den rena rasen, den funktionella kroppen och det rätta könet.

Vi kom till ett land där de såren detta skapat sågs som tillhörande historien.

Vi kom till ett land där barn skrevs in i polisens »romregister«.

Vi kom till ett land med en politisk amnesi, som inte verkar minnas hur rasismen format den statliga organiseringen av reproduktionen.

Kanske är det denna politiska amnesi som möjliggör att familjeplanering kan framställas som ett progressivt politiskt förslag, kanske är det denna politiska amnesi som möjliggör att man kan glömma den antifeministiska, rasistiska, transfobiska, funkofobiska, och klassfientliga historia det bär på.

Det kan vara en känslig fråga, sa Miljöpartiets Märta Stenevi, när hon funderade över familjeplanering när hon gick omkring i Skäggetorp i Linköping. Det kan vara en känslig fråga sa Socialdemokraterna i Göteborg när de i en handlingsplan för att stoppa nyrekryteringar till gängkriminalitet, föreslog att man skulle satsa på familjeplanering i »utsatta områden«.

Som så ofta när det kommer till olika typer av rasistiska förslag, slängs ordet känsligt in, så att man ska fatta att folk som reagerar inte gör det av legitima skäl, utan endast för att vi är överkänsliga. Tacka fan, tänker man, att det är en känslig fråga. För det är en fråga som aktualiserar rasismen i organiseringen av reproduktionen i landet, det aktualiserar frågan om statens vilja att bestämma vem som ska reproducera sig, hur och varför.

»Detta års valrörelse har Saurons öga varit riktat på en plats: orten, dess barn och dess mammor.«

Vi kom till ett land där att tala om rasism uppfattas som gnäll och känslighet, men att vara det uppfattas som om man är realist och handlingskraftig.

Jag kom att tänka på filmen om Sagan om Ringen och Saurons öga, ondskans öga som ser och förgör allt. Detta års valrörelse har Saurons öga varit riktat på en plats: orten, dess barn och dess mammor.

Under en och samma vecka fick vi först höra en Ygeman som inspirerades av Danmark och ville tvångsförflytta »icke nordiska« människor, för att dagen efter mötas av Liberalerna som ville språktesta tvååringar, för att dagen efter mötas av Moderaterna i Region Stockholms förslag om att ADHD-testa alla ungar i orten, för att dagen efter det läsa om Kristdemokraternas förslag att DNA-testa asylsökande, och slutligen för att avsluta veckan, ett tåg målat i SD:s färger, och partiets Tobias Andersson som twittrade »Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp, Kabul!«.

Ett sätt att förstå den kavalkad av rasistiska förslag, riktade mot rasifierade barn och kvinnor, är genom begreppet reproductive racism, eller på svenska reproduktiv rasism. Den brittiska forskaren Sophia Siddiqui beskriver i texten »Racing the nation: towards a theory of reproductive racism« (2021) uppkomsten av en ny form av rasism (det kan säkert diskuteras hur ny den är). Hon menar att vad vi ser är en rasism som just tar kampen om reproduktionen som sitt fokus och slagfält. Denna form av rasism skapar policys, lagar, praktiker och system var syfte är att på olika sätt kontrollera, begränsa och exploatera kvinnor, muslimer, personer med funktionsvariationer, hbtq-personer och asylsökandes möjlighet till reproduktion och omsorg.

»Det är en politik som utgår från att sociala problem föds ur alla de människor som inte anses vara svenskar, och genom att kontrollera dem, deras kroppar, deras barn, kan hotet avverkas, eller helt enkelt inte födas.«

Med det begreppet kan vi se hur jakten på hbtq-personer i Ungern hänger samman med upphävandet av aborträtten i USA. Så kan vi se hur fråntagandet av rättigheter från migranter, till exempel att det numera är mer eller mindre omöjligt med familjeåterförening, hänger samman med liberalernas idé om att språktesta en tvååring. Så kan nedskärningarna i assistans som försvårar möjligheterna att få ha barn, kopplas samman med idén om att kriminalitet går i arv och därför ska genetiskt testas. Det är inte som det ibland beskrivs – signalpolitik, eller testballonger – det är en rasistisk och djupt antifeministisk politik, vars syfte är att förvägra och förgöra omsorg när den inte riktas mot den vita nationen. Det är en politik som utgår från att sociala problem föds ur alla de människor som inte anses vara svenskar, och genom att kontrollera dem, deras kroppar, deras barn, kan hotet avverkas, eller helt enkelt inte födas. Det kommer först som ett tips, sen som en informationskampanj, sen som en handlingsplan, sen som en policy och sist som en lag.

Sophia Siddiqui menar att den reproduktiva rasismen bär på två logiker. Den första är att reproduktiva rättigheter fråntas de grupper som på ett eller annat sätt kan pekas ut som ett hot, mot könsnormer, tryggheten, landets ekonomi. I Sverige kan vi se det till exempel genom lagar om familjeåterförening, minskning av antalet föräldradagar för asylsökande, nedskärningar inom rätten till LSS. I USA genom upphävande av aborträtten, i Ungern och Polen också i kampen om abort och attacken mot hbtqi-personers rättigheter. Den logiken följs av en annan logik, för samtidigt som man förvägrar vissa reproduktiva rättigheter, stiftar staten lagar för att på billigaste och mest effektiva sätt kunna exploatera samma personer i prekära och lågbetalda arbeten, ofta i omsorgssektorn. Eller som det så ofta heter i Sverige, den som kan arbeta ska arbeta.

Rasism tar sig många uttryck, och ibland får jag känslan av att rasismen mot kvinnor och barn är en form av rasism som inte uppfattas just som rasism, utan som jämställdhetspolitik. Vi kan kalla det för omsorgsrasism, för det är en rasism som uttrycks som omsorg, (åh det är för deras skull så de inte ska leva så trångt, åh det är för deras skulle så de ska bli mer fria, åh det är för barnes skulle så de inte ska bli kriminella…etc) men det är i grunden politik som fördjupar den köns-, klass- och rasojämlikheter som finns i landet.

»Samma politiker kan ena dagen uppröras av att aborträtten upphävs i USA, för att nästa föreslå familjeplanering eller tvångsförflyttningar.«

Ett problem är att dessa attacker inte ses som attacker på reproduktiva rättigheter. Samma politiker kan ena dagen uppröras av att aborträtten upphävs i USA, för att nästa föreslå familjeplanering eller tvångsförflyttningar. I en svensk kontext blir frågan om reproduktiva rättigheter nästan bara en fråga när det kommer till frågan om abort. Till och med Ebba Busch var upprörd över att man i USA upphävde Roe mot Wade, som nu ger delstaterna möjlighet att helt enkelt förbjuda abort.

I boken Women, Race and Class från 1983, skriver Angela Davis också om Roe mot Wade, som hade införts i USA tio år tidigare. Davis kritiserar bland annat den vita medelklassdominerade feministiska rörelsens oförmåga att se att familjen kan vara ett skydd mot rasism, och att det som det rasistiska slavsamhället och kapitalismen gjort i USA var just att förvägra svarta sina familjer. Davis ställer sig frågan hur det kommer sig att det var så få kvinnor som upplevde »Vi kom till Sverige, men ibland undrar jag, vart ska vi ta vägen nu, vart ska vi ta vägen för att skydda våra ungar.« RASISM #3 ottar 31 rasism som deltog i pro-choice kampen. Svaret från rörelsen var att det berodde på att svarta kvinnor var för fokuserade på kampen mot rasism, eller att de helt enkelt inte var upplysta.

Problemet, menar Davis, var att den dominerande vita feministiska rörelsen inte såg att kampen de förde – genom att inte adressera den rasistiska och kapitalistiska historien över reproduktionen – inte såg att de krav de reste, om preventivmedel, familjeplanering och abort, för fattiga kvinnor, för svarta, för latinas, för ursprungsbefolkningen, för kvinnor i fängelse, bar på det historiska arvet av tvång.

Hon skriver »What was demanded as a ’right’ for the privileged came to be interpreted as a ’duty’ for the poor«. Landet bar på en historia av steriliseringar, fråntagande av barn, splittrande av familjer, dödande. Osynliggörandet av denna erfarenhet innebar att man osynliggjorde att »familjeplanering«, preventivmedel och abort, inte var praktiker kopplade till frihet, utan till tvång, till våld, rasism, exploatering, fattigdom. Det var inte en fråga om friheten att slippa bli gravid, utan ett tvång att kunna ha barn, att kunna försörja dem. Att kvinnor som var slavar gjorde aborter för att inte föda barn till slavar. Villkoren för och erfarenheterna av reproduktion är formade av en historia, även här, av rasism, kolonialism, heteronormativitet, av klassamhället, av synen på vem som är duglig och inte.

Som en reaktion mot det fokus på det enskilda val som många kvinnor med erfarenheter av den statliga reproduktiva rasismen och homofobin, formades i USA flera organisationer som började tala om reproduktiv rättvisa. Rätten att få ha barn, rätten att kunna ta hand om sina barn, är lika central som rätten att inte få dem. De kamperna måste föras samtidigt.

Den reproduktiva rasismen har utan tvekan varit detta års valrörelses sammanhållande kitt. Här verkar de flesta kunna förenas i både problembeskrivningar och lösningar. Det är enkelt. Problemen föds i orten. Låt polisen kontrollera dem, låt socialen ta deras barn, deportera dem, eller helt enkelt planera bort dem. Men problemet är att dessa politiska förslag inte förstås som del av kampen om reproduktionen, om kampen för reproduktiv rättvisa, problemet är att man inte ser att förslaget om familjeplanering hänger samman med frågan om abort.

Så klart är aborträtten hotad i Sverige, att tro annat är att tro att Sverige skulle besitta en genetisk motkraft mot värdekonservativism, antifeminism och reaktionära krafter, att tro annat är att lura sig själv att kamper inte behöver tas om och om igen. Det finns ingen tid för att slappna av. Banderollerna måste börja målas, och slagorden skrivas, organiseringen påbörjas, vi måste alla upp på tårna. Men det måste ske nu. Inte när aborträtten för vissa är hotad. Utan nu, när den reproduktiva rasismen lägger sig som en våt filt över landet. Nu när rasifierade människors rätt att få ha barn blir något som ska diskuteras som ett samhällsproblem, när tvååringar beskrivs som ett hot, när barn ses som en belastning, som ska kontrollera, visiteras, testas, och kanske i grunden helt enkelt inte finnas.

Det finns inte, som Lorde skriver, en enfrågekamp, för så ser livet inte ut. Men problemet är i dag när det kommer till kampen om reproduktionen – att den reduceras till kampen för fri abort. Vi riskerar därmed att göra om samma misstag som Davis pekar på att man gjorde i USA, det vill säga inte se att förslag om familjeplanering, om språkkrav, är ett hot mot de reproduktiva rättigheterna, att när folk reagerar är det inte för att de är känsliga, utan för att vi vet att staten tar barn, att staten tar sig rätten att bestämma vem som ska föda barn, att staten tar sig rätten att bestämma om du anses vara en lämplig förälder, och att rasismen är fundamental i organiseringen av dessa praktiker. Det skulle vara skönt om vi slapp läsa Angela Davis om tio år och säga, åh men det var ju detta som hände i Sverige.

Det skulle vara skönt om vi inte upprepade historien, genom att förneka den statliga rasismen och den reproduktiva rasismen som nu riktas mot alla de som pekas ut som icke-svenskar, förslag om att socialen ska få större befogenheter, förslag om familjeplanering, förslag om språktester – för de är alla förslag som förenas i att försvåra, förnedra, förtycka och i grunden förvägra vissa människor rätten till omsorg, rätten till reproduktiv rättvisa.

Vi kom till Sverige, men ibland undrar jag, vart ska vi ta vägen nu, vart ska vi ta vägen för att skydda våra ungar, med vem ska vi som sången som sjöngs av feministerna, sluta förbund, för att vi älskar våra ungar? Det enda positiva i denna misär är att det kanske finns utrymme för en rörelse som förmår göra detta.

En rörelse som förenar alla de rörelser och människor som pekas ut som ett hot mot nationens välmående och framtid. Den listan är lång, det är de icke-nordiska, det är ungarna som talar fler än ett språk (om de inte råkar vara vita), det är svarta, det är muslimer, det är queerungarna, det är de som inte är homosexuella på ett sätt som Ebba är glad över, det är asylsökande och ortenbor, det är de fattiga och de sjuka, det är transpersoner och PK-feminister, det är de som jobbar på scheman så de aldrig hinner se sina barn, det är de arbetslösa, de exploaterade, det är de vars kroppar pekas ut som för slöa, för sjuka för långsamma.

Kvar blev kanske de etniskt svenska männen och kvinnorna mitt i livet, och den rörelse som endast har denna grupps reproduktiva rättigheter som sitt intresse. De kommer i grunden att förvägra andra deras rättigheter, för att kunna garantera sina.


Paula Mulinari är docent i socialt arbete vid Malmö Universitet och skriver om den rasifierade kapitalismen, motstånd, tid och arbete.

Läs även

Fler artiklar

Ottarskolan Sex & hälsa

Dejta antirasistiskt!

I Ottars dejtingskola får du tips på hur du ska undvika att trampa i klaveret på första dejten. Din guide

Intervju

Raseriernas tid är över

Sju år har gått sedan Fanna Ndow Norrbys kritikerrosade bok »Svart kvinna« släpptes – men vad har hänt sedan dess?

Reportage Abort

Vad väntar om SD får mer makt?

Inför valet tar Sverigedemokraterna ytterligare ett steg in i värmen som tänkbart stödparti. Hur påverkar det sexualpolitiken?