Separera romantiken från juridiken

När jag var liten hade vi en bok hemma som hette Så säger lagen till Pia och Per. Eftersom jag läste allt jag kom över som barn, hade jag vid elva års ålder en rätt bra bild av familjejuridik. 43 år senare vet jag hur hopplöst lite som hänt sedan dess. Om jag skulle koka ner problemet så är det detta: Politiker har en förlegad bild av moderna relationer. De tycker att familj betyder att man bor ihop, eller att man är kära i varandra. När det kan vara så mycket mer.

Detta har Tysklands koalition SPD i EU, De Gröna och FDP, börjat ifrågasätta. Deras lösning kallas ansvars-gemenskap: »The institute of community of responsibility, enabling two or more persons …to take legal responsibility for each other beyond love relationships or marriage.«

I en verklighet där allt färre följer den konventionella relationstrappan, där de längsta relationerna vi har kanske är med våra vänner och inte med våra kärlekspartners, och när vi långtifrån alltid bor ihop eller ens vill gifta oss med de vi älskar, är det dags att separera romantiken och erotiken från juridiken.

»Det är omöjligt för flersamma att få samma samhällsskydd och service som tvåsamma har.«

I dag är det bara äktenskap och samboskap som går att legalisera, vilket gör det omöjligt för flersamma att få samma samhällsskydd och -service som tvåsamma har. Man kan till exempel inte vara skriven på två adresser, vilket funkar bra om alla bor i samma stad, men inte alls om man behöver få vård i två regioner där man tillbringar lika mycket tid. Väljer vi att flytta ihop, kan vi bara vara sambo med en person. Om en triad* bor i en hyresrätt kan i regel endast en stå på kontraktet.

När en triad vill köpa bostadsrätt eller hus, blir de behandlade som specialfall, och det händer att de får höra att det är på grund av att deras konstellation är förknippad med en högre risk (trots att tre löner rimligen borde vara mer ekonomiskt säkert än två).

Lyckas man ändå köpa en bostad ihop behöver man skriva ett samägandeavtal, eller bilda ett aktiebolag och hyra bostaden av det, för att alla parter ska skyddas ekonomiskt. Det uppstår också oklarheter kring försäkringar med efterlevandeskydd där »sambon« ska omfattas av försäkringen. För vem är sambon? För att en relation ska utgöra ett samboskap i juridisk mening behöver den vara »av romantisk natur«.

»När en triad vill köpa bostadsrätt eller hus, blir de behandlade som specialfall«

Vad det är, leder oss antingen till skönlitterära narrativ från artonhundratalet, eller till huruvida folk ligger med varandra eller inte – och då har vi inte ens komplicerat det hela med att ställa frågan om vad som räknas som sexuella aktiviteter. Oavsett vad den juridiska tolkningen skulle komma fram till, kvarstår ett faktum som låter som den där ikoniska repliken från Highlander: There can be only one.

I exemplen har jag inte sagt något om kön, eftersom samboskap och äktenskap i dag är könsneutrala, ett resultat av att vi blev medvetna om heteronormen. Nu är det dags att göra tvåsamhetsnormen lika synlig. Alla situationer ovan skulle dessutom lika gärna kunna handla om två syskon som bara har varandra kvar i livet, eller fyra vänner som har varandra som vald familj.

Det här behöver vi börja prata om, men med rådande diskurs är det svårt att få gehör för det inom politiken (tro mig, jag har försökt). Filosofen Michel Foucault har sagt att en diskurs ungefär är »det som är tillåtet att diskutera«. När ett ämne som varit tabubelagt plötsligt går att prata om, har det skett ett diskursbrott. Först därefter kan en förändring ske. Det var ett sånt diskursbrott som ledde till lagen om samkönade äktenskap.

»Alla situationer ovan skulle dessutom lika gärna kunna handla om två syskon som bara har varandra kvar i livet«

Min mission är att skapa ett diskursbrott när det gäller tvåsamhet, som leder till ett möjligt annat familjeformat – i form av ett antalsneutralt, samtyckt, civilrättsligt avtal.

Om jag får skriva inledningen till utredningen, skulle jag vilja vidga synsättet från det materiella till det existentiella i att vara människa, i relation med andra människor som vi känner ansvar för och gemenskap med. Kanske genom att citera Simone Weil, som pratar om det mänskliga behovet av en »Livsgemenskap med ett kollektiv som värnar om vissa skatter ur det förflutna, och vissa aningar om framtiden«. Är det inte vackert? Översätt det till ett ord, och »ansvarsgemenskap« sammanfattar det ganska bra, eller hur?

Martina Hallin är sexualpolitisk opinionsbildare, relationsstrateg och existentiell coach.