Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Essä Kroppen

Skammen vann, vår kärlek förlorade

Varför svarar inte hans kropp? Den pakistanska journalisten Zehra Abid skriver om smärtan i att ha sin stora kärlek hudnära, men samtidigt helt utom räckhåll.

Zehra Abid, Foto: privat

Vi brukade båda gå till ett kafé i Karachi. Jag hade lagt märke till honom tillräckligt mycket för att veta vad han skulle beställa. När vi började prata hade det gått ett år sedan min skilsmässa. Om någon hade bett mig skriva ned min drömpartner hade jag beskrivit honom. Allt med honom, inga undantag. Att vara med honom var en gåva.

Första gången vi hade sex är ett av mitt livs bästa minnen. Jag minns så tydligt energin i stunden. Jag ville titta på honom och fråga »kände du det där?«. Det gjorde jag inte för jag trodde att det bara var jag, men när våra kroppar smälte samman kändes det som om en elektrisk stöt hade gått mellan oss. Det var det vackraste sex jag någonsin hade haft; som om jag hade överskridit det fysiska eller sexuella; en fantastisk känsla av förening som jag för mig själv senare kallade »spirituell kärlek«.

Men jag minns också dagen när allt ändrades. Han textade mig tidigt en morgon och sa hur han ville krypa ihop i sängen med mig. Jag ringde en Uber och 15 minuter senare var jag där. Vi kysstes och smektes men när det kom till sex stängde sig min kropp och hans drog sig tillbaka. Han försökte penetrera men tappade erektionen. Vi skämtade om det; att det måste vara för att han hade varit uppe hela natten och kanske druckit för mycket.

Men sen blev det normen.

Vi behövde vara nära och ville ha varandra men våra kroppar tillät det inte. Hans kropp drog ihop sig så snart han närmade sig penetration. Det kom som ett slag varje gång; en djup känsla av att vara oönskad.

I förbifarten nämnde jag att en manlig vän till mig hade uttryckt hur han kämpade med erektionsproblem; en vink för att öppna samtalet mellan oss. Men inget hände och det kom sen aldrig upp igen.

»Så mycket av våra sexliv är kopplade till barndomsupplevelser.«

Han uppfattade våra sexuella utmaningar som »brist på kemi«. Efter flera år i psykoterapi visste jag att det fanns betydligt mer i idén om »kemi«. Så mycket av våra sexliv är kopplade till barndomsupplevelser. Jag hade lärt mig om hur sexuella övergrepp som barn kan påverka en som vuxen och delade det med honom, men bara utifrån mig själv. Jag hade aldrig hjärta – eller förmåga – att prata om det utifrån hans upplevelser.

Han hade blivit våldtagen två gånger som barn. Det pratade vi bara om när vi diskuterade politiska rörelser som metoo. Men även då inledde han alltid med »det var längesen, jag har kommit över det«. Han slätade över det så snabbt att det inte fanns något utrymme för diskussion – eller var det jag som inte hade förmåga att verkligen prata om sex? Jag hade alltid bara upplevt sex som en performativ akt där jag ville framstå som mer engagerad än jag var i verkligheten.

Två månader efter kvällen då vi träffades gjorde han slut. Vi pratade båda om hur han/jag var den bästa jag/han någonsin hade mött och hur vi skulle sakna varandra. Vi försökte ha sex igen. Jag sa till honom att det gjorde för ont. Hans penis drog ihop sig och sen fick han inte stånd igen. Jag tror att vi båda önskade att vårt sista försök skulle ha lyckats. Det gjorde ont att vilja ha någon så intensivt och samtidigt känna att han var både inom och helt utom räckhåll. Vi hade kärleken men våra kroppar ville inte låta oss uttrycka den.

»Jag kände mig som en liten människa som inte förtjänade att åtrås«

Att känna sig förkastad är aldrig lätt, särskilt som jag som kvinna hade lärt mig att jag skulle åtrås. När det inte skedde påverkades min självkänsla. Sorgen att röra den man jag hade älskat mest i hela mitt liv samtidigt som jag kände att hans kropp inte reagerade innebar en stickande smärta. Kanske var mina bröst för små för att tända honom eller var mina ben så tjocka att de aldrig borde visas? Inget med min kropp kändes tillräckligt bra för att kunna väcka lust hos någon. Jag kände mig som en liten människa som inte förtjänade att åtrås.

Men vi kunde aldrig riktigt lämna varandras liv. Vi kom hela tiden tillbaka samtidigt som vi styrde bort från alla former av åtagande. För hur skulle vi kunna ge oss hän till ett förhållande som saknade sex?

Under den här tiden fick jag mina egna pusselbitar på plats. Min största rädsla under sexuella relationer hade alltid varit min tajta blygd. Jag skämdes för det. Precis som till mina ex hade jag sagt till honom att min kropp bara var så, att det hände med alla och att det blev lättare så snart jag var mer sexuellt aktiv.

Men efter att jag kämpat med att få in en menskopp i flera dagar hörde jag av mig till min terapeut. Jag grät och frågade om det var något fel på min kropp när varje försök var så förknippat med smärta och frustration. Ett liv av lust tycktes avlägset. Min terapeut hade ett svar: vaginism.

»Det var som om den pojke som hade blivit utsatt för övergrepp bara kunde ha sex på känslomässig distans.«

Att få en benämning på ett medicinskt tillstånd var revolutionerande. Jag hörde av mig till honom för att berätta att det jag hade var mer än vanligt och att det fanns sätt att hantera det. Vi hade sex några gånger efter det men så snart vårt sexliv började forma sig till ett slags förhållande kunde han inte längre få stånd. Jag såg en man som inte var i kontakt med sin egen kropp. Hans känslomässiga och sexuella jag var två helt olika personer som vägrade bli vänner.

Jag visste att han hade andra sexuella möten men att han inte delade samma emotionella intimitet med någon. Det var som om den pojke som hade blivit utsatt för övergrepp bara kunde ha sex på känslomässig distans. Jag blev besatt av tanken på de kvinnor hans kropp fortfarande åtrådde och min självkänsla påverkades ånyo.

Så mycket skam är kopplat till allt som har med kroppen att göra att jag aldrig riktigt kunnat prata om det. Till vänner, familj och kollegor som sa att vi var perfekta tillsammans hittade jag på problem som inte existerade för att förklara varför det inte funkade.

Men ett år in i pandemin hörde min bästa vän av sig och sa att hon hade tappat allt intresse för att ha sex med sin man. Jag skickade henne Esther Perels podcast om par under lockdown och Emily Nagosokis bok Come as you are om kvinnlig sexualitet. När vi diskuterade deras arbeten insåg vi – frigjorda kvinnor med självförtroende – att vi för första gången pratade om hur våra sexliv verkligen såg ut. Vi hade uppfostrats till att se sex som smutsigt.

Lust är ett tema jag fram till nyligen aldrig tänkte på. Inte ens i mina konversationer med mig själv reflekterade jag kring vad JAG ville ha ut av mitt sexliv. Istället handlade det alltid om huruvida jag tillfredsställde min partner. Under det här första samtalet efter ett decenniums vänskap skrattade jag och min vän åt alla de gånger vi hade låtsats njuta av saker vi egentligen inte alls tyckte om och hur vi båda under åren hade gått runt och tänkt att vi inte var lika »normala« som andra, trots att alla andra troligen tänkte precis samma sak.

Samtalen med min vän gjorde att jag äntligen lärde bort idén om att sex bara handlade om honom. Jag hade tillbringat tre år med att sträva efter att bli åtrådd samtidigt som jag hade berövat min kropp all form av sexuell njutning.

Vid mitt sista samtal med honom avslutade jag med stor sorg vårt kapitel. Han såg nedbruten ut, jag längtade efter att vila mitt huvud på hans bröst. Vi hade fortfarande inte pratat om vad vårt problem egentligen handlade om och dess potentiella orsaker; hur vi skulle ha kunnat hantera de sexuella frågor vi brottades med.

Skammen vann. Vår kärlek förlorade.

Zehra Abid är frilansjournalist, bosatt i Karachi, Pakistan. Översättning Karin Elving.


Fler artiklar

en person ligger ner och tar sig själv på könsorganet
Ottarskolan Kroppen

Stora orgasmskolan

Klimax! Extas! Utlösning! Befrielsen! Den lilla döden. Kärt barn har många namn. Men hur ska man göra för att komma?

Krönika HBTQI

Barnen gör oss inte fria

Hur blev kärnfamiljen målet i queera liv? Vad hamnar i skuggan i hbtqi-kampen när fokus ligger på att skaffa barn.