Toppdemokrater i USA svänger i transfrågan – det kräver motstånd

Jag är i Sverige och hälsar på familjen och det är Pride här. Hemma i USA fortsätter hetsjakten på transpersoner helt öppet; transpersoner förvägras medicin, förbjuds att utöva idrott, telefonlinjer som finns för att unga hbtqi-personer inte ska ta livet av sig avfinansieras. Det tycks aldrig ta slut.

Trans legislation tracker som kartlägger lagförslag som försöker begränsa transpersoners rättigheter, listar just nu 969 aktuella lagförslag i 49 stater. Alla skapade i år. De flesta förslag slås ner, men 121 stycken har klubbats igenom och 204 är fortfarande aktiva.

Sådant som vi en gång talade om som avvikelser i enskilda stater: Cis-segregerade toaletter, lagar om att skolor inte ska få erkänna transpersoners könstillhörighet, förbud mot könsöverskridande på scen, är nu del av den Republikanska arsenalen över hela landet.

»Pete Buttigieg menar att han ’förstår’ föräldrarnas invändningar mot att transflickor ska få utöva idrott.«

I USA sker nu en obehaglig svängning bland demokraterna i transfrågan. Pete Buttigieg, en av de Demokrater i USA som hoppas på att blir presidentkandidat i nästa val, har följt det exempel som Gavin Newsom (en annan Demokratisk utmanare till posten) satte för en tid sedan när han öppnade för en mindre progressiv syn på transrättigheter. Buttigieg menar att han »förstår« föräldrarnas invändningar mot att transflickor ska få utöva idrott. Föräldrar till transflickor ingår som vanligt inte i resonemanget, det gör de sällan, utan det handlar om föräldrar till cis-flickors hypotetiska problem. Någon vecka senare säger han att transflickor som idrottar »väcker rättvisefrågor« och att beslut om ifall de ska få utöva sport borde lämnas till delstaterna.

Delstaterna, som redan nu förbjuder abort och som har omröstningar om hur och var transpersoner ska få använda toaletter, ska alltså själva få bestämma över transbarns idrottande, i Buttigiegs USA.

»På något sätt måste vi bli både en sköld och ett svärd för transpersoners rättigheter.«

NCAA, organisationen som samlar skolidrotten, omfattar 500 000 personer. Av dem är det färre än tio stycken transpersoner som lever öppet. Pete Buttigieg är själv bög och liberal, och snart ser jag hur andra bögar och liberaler öppna sig inför eventuell diskriminering av transbarn. De som ser sig själv som allierade vacklar i sina positioner: Kanske tycker han det är viktigt att kompromissa om just den här frågan, så att vi kan fokusera på viktigare frågor som berör transpersoner sedan? Som att den amerikanska höger som nu driver närmare 1 000 lagförslag om att begränsa transpersoners liv skulle nöja sig med lillfingret.

I Sverige har inte transfobin institutionaliserats på samma sätt som den har i USA och Storbritannien, men även här kan man sitta i tv-soffan och mysa ena dagen och posta länkar till organisationer som vill förbjuda transvård nästa. Det kostar inte tillräckligt mycket att hetsa mot transpersoner, och det kan bara vi ändra på. På något sätt måste vi bli både en sköld och ett svärd för transpersoners rättigheter. Att inte låta de som bygger sina karriärer på att basha transpersoner komma undan känns som ett minimum; ring, mejla och bojkotta de som publicerar transfober, vägra rösta på partier som släpper in politiker som driver antitranspolitik. Var högljudd och kompromisslös.

»Hur ska vi som tillhör hbtqi-samhället men som inte är trans göra, för att inte bli Pete Buttigieg?«

I en diskussion på nätet undrar en kamrat vad som kan göras. Hur ska vi som tillhör hbtqi-samhället men som inte är trans göra, för att inte bli Pete Buttigieg? Kontroverserna runt det brittiska litteraturpriset Polari Prize, som varje år delas ut till en queer författare – pekar mot en väg framåt. När det blev klart att den irländska författaren John Boyne, som är homosexuell och själv kallar sig för TERF (trans exclusionary radical feminist) var en av de nominerade, började de andra författarna dra tillbaka sina bidrag. I skrivande stund har 10 av de 24 nominerade hoppat av priset, och det har även två av jurymedlemmarna gjort. Det är så solidaritet ser ut.

Till slut kommer vi att vinna. Men innan det händer måste vi bilda skyddsvall runt transsamhället, så att de kan bygga sin värld utan att ständigt behöva försvara sig.

Text Tomas Hemstad