»Hur många transkvinnor går det på en Agnes Wold?«

»Jag brukar kalla Paris de sexuella trakasseriernas huvudstad«. På Harvey Milk Memorial Library i Castro-området i San Francisco läser svenska Alvina Chamberland från sin engelskspråkiga debutroman Love the World or Get Killed Trying. Under frågestunden berättar Alvina om hat och sexuella trakasserier som hon möter på gatan, och om skillnaden som uppstått sedan hon börjat passera som cis-kvinna. »Jag möter inte samma hat, jag är inte längre rädd när jag är på stan på dagtid«.

En ciskvinna utmanar henne, »som kvinna är man alltid rädd«. Men Alvina står på sig: »Det är inte samma sak. Jag möter fortfarande sexuella trakasserier men mycket mer sällan män som vill skada eller döda mig, nu när de inte direkt ser att jag är trans.«

Debatten om könstillhörighetslagen står mellan folk som direkt berörs och folk som troligen aldrig kommer att få tillfälle att tänka på den igen när diskussionerna har lagt sig. En liten justering av reglerna runt när man får ändra juridiskt kön är har fått en ganska förutsägbar samling skribenter att måla fan på väggen.

»En grupp som är utsatt på ett sätt som cispersoner sällan kan föreställa sig, måste samtidigt bevisa för världen att de inte är gärningsmän«

En ändring som handlar om att underlätta för en relativt liten men växande samhällsgrupp som lider av långa väntetider inom vården och som i större utsträckning än majoritetsbefolkningen utsätts för trakasserier, hot och våld kopplat till sin könsidentitet.

Men texterna handlar ofta om situationer där majoritetsbefolkningen teoretiskt sett skulle kunna hamna i kläm. Det är avslöjande.

Berättaren i den amerikanska science fiction-författaren Ursula K. Le Guins novell De som vänder sig från Omelas beskriver ett samhälle som är harmoniskt, fridfullt och välmående, men vars lycka och välstånd är beroende av att ett offer: ett enda barn som hålls fånge, svulten och plågad i smuts och mörker.

Novellen handlar om syndabockar, och om vad majoriteten är villiga att låta en osynlig minoritet utstå för sin trygghets och bekvämlighets skull. De flesta invånarna i Omelas lär sig att acceptera den ordningen, men ett fåtal vänder sig om och lämnar staden när de lär sig sanningen.

I debatten om könstillhörighetslagen vänder sig ingen av motståndarna från Omelas och syndabockskulturen. En teoretisk möjlighet att just de skulle kunna drabbas av något är i alla fall värre än en faktisk verklighet där transpersoner är ständigt utsatta. Man undrar vad växelkursen är? Hur många transkvinnor går det på en Agnes Wold?

Agnes Wold har, mig veterligen, aldrig skrivit en rad om kvinnofängelser innan hon började veva mot eventuella scenarion där trans- och ciskvinnor delar fängelse. Är det meningen att vi ska tro att hon bryr sig om fängslade kvinnor som annat än rekvisita för hennes könskonservatism?

»Redan idag existerar till exempel transpersoner, även i omklädningsrum. Risken att få syn på en av dem föreligger, trots att väldigt många transpersoner vittnar om att de gör vad som helst för att slippa bli synade upp och ned«

Ofta har texterna tveksamma beröringspunkter med lagen de påstås handla om. Redan idag existerar till exempel transpersoner, även i omklädningsrum. Risken att få syn på en av dem föreligger, trots att väldigt många transpersoner vittnar om att de gör i stort sett vad som helst för att slippa bli synade upp och ned av misstänksamma cispersoner.

Siffran i personnumret gör rätt lite för att förändra detta.

För ett år sedan, i England, ett av länderna som vi importerar den debila debatten om cis-kvinnors rättigheter gentemot transpersoner från, skrev den konservativa lokapolitikern Ruby Sampson om hur hon inte längre kände sig trygg med att gå på toaletten.

Under en pubrunda hade hon gått för att tvätta händerna efter uträttade behov och tvingats att köa bakom en transkvinna som enligt henne hade »breda axlar« och »mörk röst«. Skräcken slutade inte där. När den andra kvinnan hade tvättat händerna fungerade inte handtorken som den skulle. Ruby som nervöst försökte småprata med den skrämmande kvinnan chockades djupt in i själen när denna sa »jag får torka händerna på min penis«.

En mardröm och ett tecken på den urspårade tid vi lever i. Förutom att det inte var sant. Den andra kvinnan trädde snart fram. Hon berättade att hon hade tillsammans med åtta vänner varit på en minnesstund för Brianna Ghey, en 16-årig transflicka som mördades av sina skolkamrater. De gick in på puben för att samla ihop sig inför att de skulle gå hem, då de var rädda för att attackeras på hemvägen.

När hon sedan kom ut från toaletten hamnade hon i samspråk med Ruby Sampson vid handfatet. Och när handtorken inte fungerade, torkade hon av sina händer på sina byxor, och sa »jag får väl torka dem på mina jeans« och gick sedan vidare.

»Det är en orimlig situation och en uppdaterad könstillhörighetslag är långt ifrån en lösning på den. Men förhoppningsvis är den ett steg på vägen.«

Händelsen är som ett mikrokosmos av den så kallade transdebatten. En grupp som är utsatt på ett sätt som cispersoner sällan kan föreställa sig, måste samtidigt bevisa för världen att de inte är gärningsmän med ciskvinnor som utvalda offer.

Det är en paranoja som gör världen mindre säker för både cis- och transpersoner. Med viss regelbundenhet angrips cis-personer som inte ser tillräckligt könsstereotypa ut när de utövar idrott, försöker gå på toaletten eller använda omklädningsrummet av självutnämnda könspoliser, internet är fullt av vanvettiga kvinnohatare som utför så kallade »transvestigations« på kändisar där det zoomas in på adamsäpplen och stora händer i syfte att avslöja könsinkongruens.

Det är en orimlig situation och en uppdaterad könstillhörighetslag är långt ifrån en lösning på den. Men förhoppningsvis är den ett steg på vägen.

Tomas Hemstad är frilansjournalist bosatt i San Francisco.