11 000 kr för en abort i Tyskland

»Du är gravid«. Min gynekologs röst i telefonen var neutral, informativ, som om hon levererade väderrapporten. Jag var 32, hade bott i Berlin i fyra år, och det här var inte min första graviditet. Det hade funnits preventivmedel, en vilja att undvika det här. Ändå var jag här igen. Bara det att jag nu var i Tyskland. »Vad gör jag nu?« Svaret var undvikande. Hon gav mig en adress på andra sidan stan utan förklaring. »Åk direkt«, sa hon.

Framme vid receptionen på adressen blev jag frågad om jag hade ett psykologutlåtande. När jag svarade nej, stängdes dörren. »Det är stängt i dag, men ring på torsdag«,sa de, och gav mig ett visitkort.

Det var inte en förmedling av vänlig upplysning utan av något mer dunkelt: ett system där själva frågan om abort verkade undvikas, och varje ny adress jag fick på vägen framåt var en länk i en kedja av administrativa trösklar. Ingen förklarade vad som skulle hända eller hur processen såg ut. Som om jag inte hade rätt att veta. Varför denna tystnad?

»Kliniken låg i en nedgången lägenhet med slitna dörrar och väggar täckta av foton på nyfödda barn«

När jag kom hem och sökte mer information var det inte läkare eller tyska hemsidor som gav mig svar – utan Reddit och utländska nyhetsartiklar. Det blev tydligt att systemet inte var ett resultat av slumpen eller byråkrati.

Det var byggt på en rättslig grund: enligt §218 i den tyska strafflagen är abort olagligt, men straffritt under vissa förutsättningar – om det genomförs inom de första 12 veckorna och efter dels rådgivning, dels två dagars obligatorisk betänketid. Det fanns även §219a, som förbjöd läkare från att »göra reklam« för aborttjänster, vilket i praktiken innebar att de inte fick ge detaljerad information om abort på hemsidor eller i annan kommunikation. Systemet var inte utformat för att ge kvinnor den information de behöver. För detta skulle min gynekolog, och även receptionisten riskera fängelsestraff.

När jag till slut träffade en terapeut fick jag äntligen ett svar. Beslutet var mitt, sa hon. Hennes pridefärgade nyckel-band gav trygghet, men jag tänkte på dem som i andra städer fick möta präster istället. Hon frågade om jag var säker. Jag svarade ja. Jag fick ett intyg och informationsblad – och gick vidare till nästa steg.

Efter två dagars betänketid kontaktade jag en klinik. De bad mig ta ut 1000 euro i kontanter. Jag gav pengarna över disken, och de räknades noggrant. Kliniken låg i en nedgången lägenhet med slitna dörrar och väggar täckta av foton på nyfödda barn.

Läkaren, en man i 70-årsåldern med långt hår, frågade var jag kom ifrån. När jag svarade »Sverige« berättade han att många polska kvinnor kom hit eftersom abort var förbjudet där. Här fick de hjälp, men i tysthet. Processen kändes som en administrativ rutin – papper, intyg, nästa steg. Jag var tacksam att jag var i vecka åtta.

»Jag hade tur. Jag kunde betala 1 000 euro i kontanter. Jag bodde i en stad där terapeuten inte var en präst.«

På måndagen fick jag ta tabletterna själv, hemma. Om något gick fel fick det inte vara under helgen. I Tyskland känns aborträtten inte självklar. När man som kvinna står inför detta system – där varje steg är inlindat i rädsla och tystnad – vad gör det med vår känsla för autonomi? Samtidigt pågår en debatt. Enligt en nyligen publicerad rapport från en tysk regeringskommission bör aborter inom de första 12 veckorna av graviditeten avkriminaliseras helt.

Men motståndet är stort. Den konservativa oppositionen, CDU och AfD, motsätter sig lagändringar, och röster höjs för att behålla den nuvarande ordningen. Samtidigt ser vi en ökning av anti-abortprotester utanför kliniker, en tydlig påminnelse om att frågan är långt ifrån avgjord.

Jag hade tur. Min abort gick som den skulle. Jag visste att jag var i vecka åtta. Jag kunde betala 1 000 euro i kontanter. Jag bodde i en stad där terapeuten inte var en präst. Men vad hade hänt annars? Vad händer med kvinnor som saknar den turen? När kvinnors armar bakbinds och vi inte ens får lov att yttra specifika ord, vad säger det om det samhälle vi lever i?

Amanda Sandström Beijer är frilansjournalist, bosatt i Berlin.