Varför minskar barnafödandet?

Kommunstrategen Majed Safaee är bekymrad. »Ska vi klara av välfärden framöver så behöver vi helt enkelt bli fler. Om den nuvarande utvecklingen håller i sig kommer det att få långtgående konsekvenser«, säger han i ett kungörande på Sollefteå kommuns hemsida.

Det är i början av 2023 och efter att födelsetalen de senaste åren sjunkit drastiskt i kommunen lanserar man nu kampanjen »Älska mera – vi behöver bli flera«. Med start på alla hjärtans dag anordnas bland annat en myskväll med tända ljus på stadens badhus och lunchföreläsningar om sex och lust.

Så här i efterhand kan man konstatera att kampanjen misslyckades – barnafödandet i Sollefteå ligger alltjämt på lite mer än hälften av hur det såg ut för tio år sedan. Och siffrorna går igen i hela landet – Statistiska centralbyråns årliga sammanställningar av antalet födslar visar en tydligt nedåtgående trend. 2,1 barn per kvinna är nivån Sverige »behöver« ligga på för att den nya generationen ska vara lika stor som den innan. 2024 var vi nere på 1,43 barn per kvinna – den lägsta nivån som hittills har uppmätts i landet sedan mätningarna inleddes 1751.

»I sämre tider har det fötts färre barn och sedan när vinden har vänt har det kommit en babyboom som kompenserat för det. Men det ser man inte den här gången.«

 – Det är ett symptom på ett systemfel i vårt samhälle, säger Kristina Wicksell Bukhari efter att hon med tetrisprecision lyckats krångla in sin barnvagn på det minimala fiket i Järvastaden i utkanten av Solna.

Till vardags arbetar hon med kommunikation på Arenagruppen, men just nu är hon föräldraledig och i full färd med att skriva en debattbok om varför det föds så få barn.

 – Jag tycker att det är jättespännande för det tangerar en massa frågor som jag brinner för – som framtiden, geopolitik, jämställdhet och föräldraskap. Och när jag försökte läsa på om orsakerna till att det föds så få barn så fanns det inte några svenska böcker som tar ett helhetsgrepp.

Sedan hon påbörjade arbetet med boken har saker börjat hända. I somras tillsatte socialminister Jakob Forssmed (KD) en utredning om orsakerna bakom de sjunkande födelsetalen som ska vara klar senast nästa år. Ungefär samtidigt kom också FN-rapporten The real fertility crisis ut. För lika lite som problemet är isolerat till Sollefteå, är det begränsat till Sverige. Med undantag för några afrikanska länder, som Niger, Angola och Burundi, är trenden densamma runt om i världen.

Lägst födelseratio har Sydkorea, där snittet ligger på 0,75 barn per kvinna – att jämföra med Niger på 6,6 barn per kvinna.

— Tidigare har barnafödandet varit tydligt kopplat till konjunkturen. I sämre tider har det fötts färre barn och sedan när vinden har vänt har det kommit en babyboom som kompenserat för det. Men det ser man inte den här gången, säger Kristina Wicksell Bukhari. Det var i början av 1800-talet i samband med industrialiseringen som mänskligheten klättrade över miljardstrecket. Sedan dess har befolkningstillväxten galopperat framåt, med en ökning på 5 miljarder under det förra decenniet fram till dagens nivå på 8,2 miljarder. Globalt blir vi fortfarande fler, men FN förutspår att kurvan når sin högsta nivå på omkring 10,3 miljarder människor 2080 och att den sedan vänder nedåt. Det innebär till exempel att Kinas befolkning i slutet av det här århundradet kommer att ha krympt till hälften – en dipp på 700 miljoner människor.

»Det är tydligt att man inte värderar alla barn lika. Det är befolkningen som har bott i landet i generationer som ska öka.«

Siffrorna är dramatiska, men om man vänder på det, är det inte bättre för både klimat och välfärd med färre munnar att mätta? Kristina Wicksell Bukhari kan se vinsterna i minskningen, inte minst för att konsumtionen kommer att minska.

– Vi kanske har nått vårt befolkningstak. Det jag tycker är alarmerande är att folk som vill ha barn väljer att inte skaffa dem. Vad säger det om den tid och det samhälle vi lever i när det inte finns utrymme för barn? säger hon samtidigt som hon flyttar på barnvagnen så att det går att komma åt juicekylen bakom henne.

Redan vid år 2050 kommer det att finnas fler människor över 60 år än barn under 14. Färre unga att ta hand om en åldrande befolkning, färre människor i yrkesför ålder som kan dra in skatt. Problemet är globalt, men enligt en beräkning som EU:s statistikbyrå Eurostat har gjort kommer Sveriges befolkning, tvärt emot trenden, att öka till närmare 13,7 miljoner personer om 75 år från dagens siffror på 10,6 miljoner invånare. Det bygger på att invandringen fortsätter i den utsträckning vi har sett tidigare, men sedan kalkylen gjordes 2022 har antalet asylsökande minskat med 42 procent. Om migrationspolitiken skulle stramas åt ytterligare och invandringen strypas helt skulle Sveriges befolkning ligga på omkring 8,6 miljoner invånare 2100.

– Det är tydligt att man inte värderar alla barn lika. Det är befolkningen som har bott i landet i generationer som ska öka, säger Kristina Wicksell Bukhari och nämner förslagen om att slopa flerbarnstillägget och minska socialbidraget för stora familjer som tecken i tiden, och konstaterar att tongångarna går igen i många länder.

»Det handlar om ekonomi, jämställdhet, oro inför framtiden, livspusslet, att vi skaffar barn senare i livet. Men även sociala medier.«

Vad är då orsakerna bakom det minskade barnafödande vi ser idag? Lite får man känslan att demograferna tilltalas av den Dr House-kniviga uppgiften att, utan de ledtrådar man historiskt har kunnat använda sig av, lösa gåtan. Kristina Wicksell Bukhari har benat ut åtta faktorer som hon kommer att ägna varsitt kapitel åt i boken. Det handlar om ekonomi, jämställdhet, en allmän oro inför framtiden, svårigheter att få ihop livspusslet, att vi skaffar barn senare i livet och att vi i större utsträckning inte vill ha barn. Men även sociala medier är med som en punkt.

– Varje person jag intervjuar har sin egen tes om orsakerna, men många brukar dra paralleller mellan Iphonens födelse och det minskade barnafödandet. Det finns än så länge ingen forskning på det, men jag tror absolut att det har påverkat, säger Kristina Wicksell Bukhari och fortsätter:

– Det handlar både om att vi antingen utmålar en perfekt bild av föräldraskapet eller bara visar hur jobbigt det är, att balansen saknas, men också att vår generation helt enkelt lägger för mycket tid på sociala medier för att hinna bygga relationer och bilda familj.

Tre månader gamla Sam har vaknat och vi tar en promenad i bostadsområdet som började byggas 2007 och marknadsför sig som »ett drömboende för barnfamiljer«. Ett typiskt exempel på att det inte råder någon bostadsbrist i Sverige, menar Kristina Wicksell Bukhari, men att det saknas bostäder som folk har råd att bo i. Än så länge finns det inte heller några hyresrätter i Järvastaden.

 – Tidigare var det låginkomsttagare som födde många barn. Så ser det inte ut längre. Vill politikerna lösa barnbristen måste de långsiktigt förbättra de ekonomiska förutsättningarna för alla familjer. En annan faktor är tillgången till barnomsorg och sjukvård nära hemmet.

Det tycks till exempel signifikativt att Sollefteås »älska mera«-kampanj kom något år efter att förlossningsvården på Sollefteå sjukhus lades ner. I dag behöver kommunens gravida åka till Sundsvall eller Örnsköldsvik för att föda, en resa på en och en halv timme, och enligt en granskning i Dagens Nyheter visar statistiken att särskilt vinterfödslarna har minskat.

Vad hoppas du uppnå med din bok?

– Att det skapas en lite större existentiell filosofisk debatt om vad vi värderar i våra liv. Både på individnivå och samhällsnivå. Det finns väldigt mycket man kan göra politiskt redan nu. Allt från generell arbetstidsförkortning och ännu generösare föräldraförsäkring, till sådant som snabbare fertilitetsutredningar och förbättrad eftervård.

Erika Hallhagen är frilansjournalist