Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika

»Vi känner rädsla, men vi använder den inte«

Kinga Sandén, frilansskribent.

Oron sprider sig i Argentina när nye presidenten Javier Milei vill avskaffa sexualundervisning, förbjuda abort och förnekar klimatkrisen. Kinga Sandén lyssnar till sina vänner som pendlar mellan rädsla och kampvilja.

Det är sommar och Pridesäsong här i Argentina, och för första gången under mina 13 år i landet hör jag folk som är rädda att delta: »Azul är en så liten stad, tänk om man blir markerad och det vänds emot en sen.« I staden La Plata utlystes Pride till julafton.

»Är det inte onödigt riskfyllt att vara ute på gatorna en sådan traditionell dag, då vanligt folk är ute fulla?«. Rädslan kryper in i kropparna, begränsar och förminskar. Om vi är rädda att gå ut alla tillsammans på julafton, hur ska vi då överleva alla andra dagar ensamma?

»Hot har riktats mot lärare som undervisar i sexualkunskap, och mot abortkliniker.«

Argentina är ett av världens mest avancerade länder när det gäller hbtqi-rättigheter och har de senaste fyra åren trappat upp arbetet för jämställdhet, legaliserat abort och infört kvotering av transpersoner till statliga jobb.

Libertarianen Javier Milei tillträdde som president den 10:e december 2023 efter en valkampanj kantad av utspel riktade mot ett vagt »PK-etablissemang«, som en blåkopia av andra länders högerpopulister. Milei vill inte riva upp rätten till samkönade äktenskap, sa han, eftersom han är för avtalsfrihet och »för min del får du gärna vara med en elefant bara elefanten samtycker«. Skolornas sexualkunskap vill han däremot ta bort därför att den driver en »postmarxistisk agenda« som »förstör samhällets viktigaste kärna, familjen«.

»Den nya regeringen har redan hunnit lägga ner jämställdhetsministeriet.«

Utspelen har fått trakasserier mot hbtqi-personer, feminister och allmän vänster att öka redan under valkampanjen. Flera synliga hbtqi-personer attackerades och queera mötesplatser vandaliserades. Högprofilerade feminister utsattes för floder av näthat.

De ser det som en politisk strategi, eller med journalisten Giselle Leclercqs ord »ett korståg liksom i flera västländer mot allt relaterat till progressiva rörelser, främst feminism«. Några har tystnat efter att deras hemadresser publicerats på nätet och anonyma troll lovat att sprätta upp dem. Andra fortsätter, en av dem i exil på hemlig ort.

Dagen efter valet fick jämställdhetsministeriet utrymmas efter ett bombhot. Flera hot har riktats mot lärare som undervisar i sexualkunskap och mot abortkliniker, enligt en sammanställning av fackförbundet ATE, och de anställda på nödlinjen för könsbaserat våld hotas ständigt.

Nu har den nya regeringen redan hunnit lägga ner jämställdhetsministeriet och varsla de anställda på nödlinjen om uppsägningar. Bland över 600 nya lagändringar ingår att tvinga »gravida mödrar« (alla andra könsidentiteter är borta) till fosterkontroller.

»Den blodiga abortagendan« och skolornas sexualkunskap har av president Javier Milei pekats ut som socialistiska strategier för befolkningsminskning för att dämpa klimatförändringarna, som han för övrigt anser är lögn. Den 7 februari lade kongressledamöter ur Mileis parti ett förslag om att riva upp aborträtten, där den som avbryter sin graviditet ska straffas med upp till tre års fängelse. Undantag ska gälla bara vid fara för den gravidas liv. Alltså en mycket mer restriktiv abortlag än innan legaliseringen 2020.

»Den 7 februari lades ett förslag om att riva upp aborträtten, där den som avbryter sin graviditet ska straffas med upp till tre års fängelse.«

Hela tiden cirkulerar upprop och kallelser till demonstrationer mot allt detta och mot den ekonomiska krisen, nedskärningarna, de rusande priserna, uppsägningarna av anställda och hyresgäster. Det är så många fronter att många känner hopplöshet. Andra hittar mening i motståndet.

– Det är demonstrationerna som håller mig vid liv, säger min vän Nico som aldrig förr har varit politiskt engagerad.

Han har brutit kontakten med sin mamma därför att hon röstade på Milei – eller som han ser det, mot Nico som homosexuell, offentliganställd och hivpositiv i behov av livsuppehållande behandling. Många fruktar att medicin ska bli en lyxvara bland andra i den utlovade nedmonteringen av staten och liberaliseringen av marknaden.

»På helgerna blev deras vardagsrum ett dansgolv, köket en bar och sovrummen darkrooms. >Det är slut med det nu<.«

På flera håll spricker hbtqi-kretsar. Ett par vänner utgjorde förr det sociala navet i sin småstad utan tillräcklig kritisk massa för ett queert uteliv. På helgerna blev deras vardagsrum ett dansgolv, köket en bar och sovrummen darkrooms.

– Det är slut med det nu. Hälften har kommit ut som libertarianer, säger Ale.
– Jag kan inte dela något med dem. Inte ett enda knull, inte en enda joint.

Den kvarvarande hälften räcker inte ens till en vardagsrumsfest.

»Samtidigt växer känslan av skyddslöshet och rädslan för våld.«

Samtidigt växer känslan av skyddslöshet och rädslan för våld. Det påminner mig om när jag besökte Brasilien 2019 då dåvarande presidenten Jair Bolsonaro hetsade mot hbtqi-personer, med ökade hatbrott som följd.

Många blev »diskreta« och på Grindr försvann ansiktsbilderna. Men ett konstnärspar som jag träffade gjorde offentliga performances relaterade till sina lesbiska identiteter och bjöd via väggmålningar in hela staden Salvador till sitt bröllop.

– Vad gör ni med er rädsla, frågade jag Roberta Nascimento, och hon svarade:
– Vi känner rädsla, men vi använder den inte.


Text Kinga Sandén

Mer om Argentina på Ottar:

Fler artiklar

Essä Abort

Frihet i en liten påse?

På 1970-talet fantiserade feminister om konstgjorda livmödrar. I dag är vi närmare det än någonsin.