Den läckande kroppen

När jag går på högstadiet köper alla tjejer likadana jeans, tighta ljusblå med vita slitningar och utsvängda ben, och jag har sparat barnbidraget för att ha råd med dem när jag sitter i en av skolans musiksalar med en elgitarr i händerna. Jag är omusikalisk men vet hur man tar några ackord, vi ska spela Sweet Home Alabama precis som de tre lektionerna innan, och vår musiklärare blundar när han sjunger med i den brusiga mikrofonen. Precis när jag ska placera fingrarna i ett C-dur känner jag hur en märklig värme sprider sig mellan mina ben, och när jag lyfter gitarren kan jag se det blå tyget färgas mörkrött i skrevet. Jag lämnar salen med skammen brännandes tillsammans med tårarna bakom ögonlocken.

»Min vän stryker det svartfärgade håret bakom öronen, säger att hon hellre skjutit skallen av sig än att behöva använda blöjor igen. Vi andra nickar jakande.«

Några år senare sitter jag som 16-åring i en park i Umeå med mina klasskamrater och diskuterar de sommarjobb vi fått tilldelade av kommunen. En av mina vänner har hamnat på ålderdomshem och berättar om de gamla som behöver använda vuxenblöjor. Min vän stryker det svartfärgade håret bakom öronen, säger att hon hellre skjutit skallen av sig än att behöva använda blöjor igen. Vi andra nickar jakande. Tanken på att så fullständigt förlora kontrollen över den egna kroppen är skrämmande, äcklande.

Rädslan för att förlora kontrollen över den egna kroppen återkommer också på en bar i Stockholm, när en ung läkare jag känner berättar för mig om de som kommer in på förlossningen där han arbetar under sommaren för att föda. Han säger att de ibland tycks nästan lika nervösa inför att råka bajsa på sig under förlossningen som de är inför själva förlossningen av barnet. Han tycker att det är märkligt, han säger; det som är så naturligt.

Kroppsvätskor som meningsbärande och utmanande är inget nytt fenomen. I antikens Grekland ansågs balansen mellan de fyra kroppsvätskorna slem, blod samt gul respektive svart galla vara avgörande för en människas medicinska tillstånd och hälsa. Ett överskott av någon av dessa kroppsvätskor kunde framkalla tillstånd som melankoli, hetlevrat temperament, tröghet och lättjefullhet. Denna teori, kallad »humoralpatologi«, saknar vetenskapligt stöd och äger ingen giltighet inom modern medicin, men begrepp som »melankoli« (från grekiskans mélaina chólos, svart galla ) lever fortfarande kvar i vår tid.

»Ett samhälles uppfattning om smuts och orenhet kan, enligt Mary Douglas, kopplas till samhälleliga hierarkier, system och moraliska måttstockar.«

»Pure? What does it mean?« frågar sig den amerikanska poeten Sylvia Plath i dikten Fever 103° ur diktsamlingen Ariel. Vad betyder egentligen renhet? Är det ett fysiskt eller andligt tillstånd? Renhet som begrepp, liksom dess absoluta motsats, smuts, var ämnen som intresserade den brittiska kulturantropologen Mary Douglas. I sitt genombrottsverk Purity and Danger från 1966 argumenterar hon för att det finns mycket att lära sig om ett samhälle genom att analysera vad som anses smutsigt respektive rent. Ett samhälles uppfattning om smuts och orenhet kan, enligt Mary Douglas, kopplas till samhälleliga hierarkier, system och moraliska måttstockar. Här kan exempelvis det faktum att kvinnligt kodade vätskor som menstruationsblod och flytningar skambeläggs mer än manliga kroppsvätskor, som exempelvis sperma, förstås som ett symptom på att kvinnan anses smutsigare än mannen i en patriarkal tradition.

Vad som anses smutsigt är även beroende av kontext. Detta exemplifierar Mary Douglas genom att beskriva hur skor inte anses smutsiga ståendes på sin plats i hallen, men blir smutsiga om de står på ett köksbord. Inte heller är mat något smutsigt i sig, (med vissa undantag då viss mat anses smutsig inom vissa religioner) men odiskade tallrikar och bestick i en diskho ses som smutsiga. I anknytning till detta redogör hon även för hur begreppet perversion är en olycklig felöversättning av det hebreiska ordet »tebhel«, som ursprungligen betyder förvirring, eller att »blanda vad som bör hållas åtskilt«.

»Kroppsvätskor tillåts existera så länge de befinner sig på den plats och i det sammanhang vi är vana att se dem.«

Det perversa kan således beskrivas som det som förvirrar, saboterar eller på andra sätt stör den samhälleliga och kulturella ordningen och dess uppsättning av normer. Här kan företeelser som exempelvis pedofili och incest räknas in; fenomen som i många samhällen ses som djupt perversa, men även just de långt mindre dramatiska exempel Mary Douglas räknar upp, som ett par skor på »fel« plats.

Denna syn på det som stör eller rubbar våra invanda normer och tankesätt kan även appliceras på synen på kroppsvätskor. Kroppsvätskor tillåts existera så länge de befinner sig på den plats och i det sammanhang vi är vana att se dem.

Mary Douglas idéer om renhet och smuts som kontextbundna kategorier är intressanta att sätta i relation till kroppsvätskors tendens att framkalla obehag. Den bulgariska filosofen, lingvisten och feministiska teoretikern Julia Kristeva, som bland andra inspirerats av Mary Douglas, behandlar ämnet kroppsvätskor i sitt verk The Powers of Horrors; An Essay on Abjection från 1982. Begreppet abjektion kommer ursprungligens från latinets »abjicere« och syftar till att stöta bort eller kasta ifrån sig ett ting eller en känsla. Abjektet, menar Kristeva, är det som står i kontrast till människans »jag« och medvetande. När vi tvingas konfronteras med någonting vi inte kan kontrollera med vårt medvetande, drabbas vi av känslor av obehag och avsmak.

»Som en del av kroppen, men samtidigt inte, läcker kroppsvätskorna ut ur huden efter döden, någonting som kallas för föruttnelsevätska«

Julia Kristevas användande av ordet beskriver även sådant som tangerar eller korsar gränser och överskrider sociala och kulturella tabun och normer. Hon menar att kroppsvätskor är en påminnelse om människokroppens förgänglighet och i förlängningen om den egna döden, varför de kan skapa starka känslor av äckel. Som en del av kroppen, men samtidigt inte, läcker kroppsvätskorna ut ur huden efter döden, någonting som kallas för föruttnelsevätska. Här, i rädslan för den läckande kroppen finns en möjlig förklaring till den skam som förknippas med att förlora kontrollen över de egna kroppsvätskorna. Det är nämligen först när kroppvätskorna lämnar kroppen som de plötsligt utgör ett potentiellt problem, en eventuell fara.

Men även när kroppsvätskor befinner sig utanför kroppen är de mer eller mindre socialt accepterade beroende på vilken kontext de förekommer i. Avföring och urin är exempel som visserligen inte anses önskvärda, men som hos många framkallar särskild avsmak när de förekommer i sexuella sammanhang som en del av en sexuell preferens eller fetisch. Samma fenomen anas i diskussionen om duschkissandes vara eller icke vara. Det finns inga betydande skillnader mellan toaletten och duschens funktion i sammanhanget, ändå anses det av många ofräscht att kissa i duschen.

Kroppsvätskornas laddning och tabustämpel varierar också beroende på vilken kropp som utsöndrar dem. En mans tårar är i de flesta samhällen i dag mer laddade än en kvinnas, och att ett barn kissar på sig ses inte alls lika genant som när en vuxen person gör det. Många byter med lätthet blöja på ett barn eller torkar varsamt hens snuviga näsa, men äcklas av tanken på att utföra dessa handlingar på en vuxen person.

Det äckel och den rädsla konfrontationen med kroppsvätskor kan åsamka oss innehåller samtidigt ett visst mått av fascination, menar Julia Kristeva som en del av sin teori om abjektion. Hon talar om den döda kroppen som det ulitmata abjektet, eftersom den fungerar som den yttersta påminnelsen om den egna, förestående döden. Ändå fascineras vi av den döda kroppen, vi läser deckare om bestialiska mord och ser skräckfilmer. Det finns onekligen en mänsklig tendens att känna lockelse inför sådant som är normbrytande och gränsöverskridande.

Julia Kristevas koppling mellan kroppsvätskor och kroppsligt sönderfall kan ses som paradoxal. Vissa av de vätskor hon menar kan framkalla avsmak, såsom exempelvis menstruationsblod och sperma är snarare tecken på fertilitet och nytt liv. Samtidigt kan dessa vätskor ha dubbla betydelser. I Purity and Danger redogör Mary Douglas för hur den nya zeeländska urbefolkningen, maorierna, kulturellt betraktat mensblod. Eftersom avsaknaden av mens hos en fertil kvinna ofta är ett tecken på graviditet, får menstruationen en »omöjlig status av en död person som aldrig levat«. Mensen ses alltså som en symbol för ett liv som aldrig blev, och kopplas därmed till döden. Ett liknande resonemang kan, om man så vill, i vissa sammanhang appliceras på sperma när den inte leder till befruktning.

»När jag efter några dagars intensiva skamkänslor kom över mina förstörda nedblodade jeans, upplevde jag min första mens som ett högst efterlängtat inträde i vuxenvärlden.«

När jag efter några dagars intensiva skamkänslor kom över mina förstörda nedblodade jeans, upplevde jag min första mens som ett högst efterlängtat inträde i vuxenvärlden. Samtidigt innebar detta inträde onekligen ett avsked till barndomen. Sperma, som främst symboliserar möjligheten till ett nytt liv, har för mig som ung kvinna inneburit en ständig rädsla för oönskad graviditet. Jag, liksom andra, gråter öppet under en särskilt vacker vigselceremoni, men blir märkligt obekväm när den främmande personen på tunnelbanan gråter ner i matkassen.

Vår relation till kroppsvätskor är paradoxal och ofta motstridig, precis som de otaliga teorier som skrivits om dem. Kanske är kroppsvätskor till syvende och sist särskilt intressanta för att de täcker in hela spektrat av mänskliga känslor och förnimmelser. Beroende av sammanhang och situation är de uttryck för både skräck och fascination, för äckel och lockelse, för stolthet och skam, för liv och död.

Linnéa Sjödin är redaktör på Kultwatch

Illustration Marianne Karlsen

Läs mer om mens i Ottar:

• Vätskornas topografi