lash-web.jpg

Sabina och Anfa Lashari i hiphop-duon LASH. Foto Alexander Mahmoud

»I can't think straight«

De har Silvana Imam som sin mentor och är hiphop-himlens nya stjärnskott. Sara Abdollahi träffar LASH i deras gemensamma hemstad Borås. De pratar om de kreativa rösterna i huvudet, att tvångskönas, och viljan att endast representera sig själv.

Jag ställer mig upp och tokvinkar när jag ser Anfa Lashari komma in genom dörren till det överfulla fiket. Jag får en blick tillbaka, ingen vink, och skäms lite för att framstå som värsta glada tönten. Fast den känslan avtar rätt omgående när Anfa sätter sig ned i soffan bredvid mig – vi börjar prata direkt. Och snart kommer vi in på ett samtal om »vad man gör i den här stan egentligen.« Själv lämnade jag den för över tio år sedan, och kommer nästan bara tillbaka när jag ska hälsa på mina föräldrar. Anfa å andra sidan konstaterar att hon trivs : »Jag kommer aldrig flytta från Borås«.

»Vi står för att hiphop inte har något kön. Ingen kan styra oss. Vårt motto är »Hiphop has no gender« och det står i alla sammanhang vi befinner oss i.«

När Sabina Lashari ansluter är hon hungrig – har jobbat. »Ska jag beställa mat nu eller efter intervjun?« Strax beställer hon in en pizza. Kragen på hennes svarta polotröja är märkt med orden »Gender Equality« – något som är ett genomgående tema i allt Lash tar sig för.

   SABINA: Jag ville alltid gå ut och festa i t-shirt, baggy byxor och Converse. Men fick sätta på mig tighta leggings och kjolar. Det var jättejobbigt. Nu kan jag klä mig i vad jag vill, och det betyder jättemycket. Däremot tycker jag det fortfarande kan bli jobbigt när jag ska shoppa. Fast jag går till herravdelningen kommer butikspersonalen fram och försöker sälja värsta tighta skjortan till mig. Det finns en butik här i stan där jag handlar, han som jobbar där gör så varenda gång. 

   ANFA: Han kanske har ett modesyfte. Vi har ju bröst och ser inte ut som män i kroppen. Själv säger jag att något är fult om de tar fram ett plagg jag ogillar. 

   SABINA: Jag hatar när folk kallar mig kille. Jag blev retad för det när jag var liten så jag är jättekänslig för det och blir ledsen. I högstadiet grät jag jättemycket för att jag kallades kille. Jag försökte sminka mig, fast jag inte ville. Till och med min mamma uppmuntrade mig att sminka mig. 

   ANFA: Oavsett vilka kläder jag har haft på mig, oavsett hur jag har sett ut, har jag alltid suttit med benen öppna isär. Även när jag har haft på mig den tightaste klänningen. 

»Jag kallas inte hon. Varför då? För att jag inte ser ut som alla andra. Det är inte hur hen ska användas.« Anfa Lashari

LASH fotograferade av Alexander Mahmoud i Borås.

I Sverige pratas det ibland om hiphop som om den vore mer sexistisk, homofob och föraktande än till exempel rock, vad tänker ni om detta? 

   ANFA: Jag lyssnar sällan på vad en person säger när den rappar, jag bryr mig om hur det låter. Jag tycker inte sexism är okej utan hatar att killar ser kvinnor som sexobjekt. Men så pratade jag med ett par i ett förhållande och frågade henne »hur kan du respektera att han gör så där?« Hon svarade »jag gillar det«. Då tyckte jag hon var dum i huvudet. Men vissa gillar det. Om både parter är med på det är det okej. Vill han göra en låt om henne sen, så är det okej. 

Hur är normerna inom den svenska musikscenen, i synnerhet hiphop-scenen? 

   SABINA: Jag märker att våra spelningar ofta bokas i gaysammanhang. Det ska inte behöva vara så. 

Ni kommer från Hulta i Borås, hur har det påverkat och hur påverkar omgivningen era texter? 

   ANFA: Jag tror ingen annan utom jag själv och mina polare kan förstå vad jag egentligen säger. Vi har kommit på massa slang som vi använder när vi beskriver saker. Ett exempel är zenji (reds stavning): »fy fan vad det luktar zenji«. 

Det låter som att det betyder att det luktar illa? 

   ANFA: Kanske, eller så kanske det luktar gott. Avgör själv. Vi kommer alla från olika länder, pratar vårt språk med varandra, och lär oss varandras språk. Jag relaterar mycket till vad svenska rappare säger: »kolla de säger så här, vi kan också säga så här«. Skillnaden är att vi försöker nå ut till tjejer och kvinnor. För de pratar ofta bara om sina bröder: »min bror detta, och min bror detta«. Man hör aldrig om någon syster. När jag rappar försöker jag ta bort ordet bror. 

   SABINA: Anfa växte upp med grabbarna i området. Jag fick inte umgås med killar, jag hängde med alla tjejer. Men vi fick aldrig göra något själva, hela området styrdes av killarna. Även när vi hängde med varandra kunde det komma killar och störa, då splittrades vi och alla gick åt olika håll. Jag har svårt för bilden av den underordnade kvinnan som fortfarande finns. Inom rappen visar vi att vi kan göra samma sak som killarna. När vi får höra att vi rappar som killar, eller låter som killar säger vi: »det är bara vi, ni måste förstå det«. 

Hur rappar en som en kille? 

   SABINA: Det är det vi säger, vi står för att hiphop inte har något kön. Ingen kan styra oss. Vi är väldigt drivna i det vi håller på med. Vårt motto är »Hiphop has no gender« och det står i alla sammanhang vi befinner oss i. 

   SABINA: Jag önskar det fanns en kvinnlig röst jag kunde lyssna till när jag var yngre. Då fanns bara Feven som rappade om de 10 budorden. Men det fanns ingen som jag kunde relatera till. 

»Några killar sa: » flator kan inte representera hiphopen«. Vi kan visst representera. Vi representerar oss själva.«

Berätta mer om er slogan »Hiphop has no gender«.

   SABINA: Hiphopen har inget kön. Det är ingen skillnad på om en kvinna eller man gör den. Båda har lika mycket värde. 

   ANFA: Folk säger att vi är så starka som rappar. Men varför är inte han stark om han också rappar? Vi gör samma sak. Men jag ska vara större än honom för att jag är kvinna. Vår syster och manager Maria säger: »den här tidningen vill intervjua er för de tycker ni är starka och coola«. Tack, men varför? Varför kategoriserar folk oss för att vi är rappare och tjejer? Så gör även folk som jobbar med detta. 

 

Till skillnad från rappare som brukar ge kärlek till, och få kärlek från sina kvarter, känner Lash ingen större kärlek för och från Hulta. De menar att det hade varit skillnad på folks attityder om någon av killarna hade uppmärksammats för sin musik. 

   SABINA: Några killar sa: » flator kan inte representera hiphopen«. Vi kan visst representera. Vi representerar oss själva. 

   ANFA: Jag vill inte representera någon eller någon ort. Eller »Shout out till mitt område«: linje; gröna, blåa, eller röda. Det kan bli en pose ibland. Först går man till den blåa, sen till den röda. Jag fattade först inte vad det var. Sen fattade jag att det var de här linjerna som går till olika områden. Det låter fett nice, jag kanske ska börja säga så. Men den enda färgen jag sett i mitt område är syrenernas blåa färger. 

LASH fotograferade av Alexander Mahmoud i Borås.

Vad handlar er låt »Två fingrar om«? 

   SABINA: Du kan tolka den som du vill. Vår refräng går så här »knulla hela gamet genom två fingrar« Det är ett litet peace, ett litet skratt i slutet. För mig handlar den om att komma ut, visa alla, ge dem två fingrar. 

   ANFA: Hade det varit för obvious vad den handlar om så hade det varit tråkigt. 

Anfa, du sa tidigare att du tar bort ordet bror från texterna. När ni hör att språk är makt, vad tänker ni då? 

   ANFA: Människor kan prata med varandra genom teckenspråk, vanligt språk, kroppsspråk. När jag var ung pratade jag inte men visade ändå någonstans med mitt kroppsspråk att jag var arg. Med mitt talande språk kan jag i dag beskriva, göra en låt. Språk är verkligen makt för att kunna få ut sina känslor och få andra att förstå. 

   SABINA: Vi fick lära oss tidigt att språk är makt. Att man är tvungen att kunna svenska för att klara sig i det här samhället. 

   ANFA: Ibland kommer folk fram till oss efter spelningen, säger att de inte förstår språket, men tycker det var så jävla bra. Hur kan de tycka det undrar jag då? Jo, det handlar om vårt kroppsspråk. 

»Våra drömmar rymdes inte i skolbänken. Mina lärare sa alltid att det inte skulle gå bra för mig. Men idag skickar läraren en vänförfrågan på Facebook.« 

Angående språket tänker jag att många i vår generation av ickevita svenskar behärskar språket på ett annat sätt än våra föräldrageneration. Det kan handla om att ringa en myndighet: när jag ringer en myndighet bemöts jag på ett bättre sätt än till exempel när min pappa gör det. Kanske är det därför som han ofta har bett oss barn ringa åt honom. För han är rädd för vilket bemötande han ska få.

   SABINA: Min mamma får väldigt dåligt bemötande. Men så fort någon av oss är med får hon bättre hjälp, vård, och tas emot på ett bättre sätt. Mamma har varit sjuk länge, och vården har behandlat henne hemskt. Men vi har alla hjälpt varandra med svenskan. Ingen av oss utom vår syster Maria har varit duktig när det gäller utbildning. Vi andra gav upp i grundskolan medan hon alltid klarade sig. 

   ANFA: Jag visste att skolan aldrig var för mig. Medan Maria älskade skolan, ville lära sig mer, prata och läsa fint. Våra drömmar rymdes inte i skolbänken. Mina lärare sa alltid att det inte skulle gå bra för mig. Men i dag skickar läraren en vänförfrågan på Facebook. 

   SABINA: Jag har jobbat som fritidsledare i 11 år, och hur man pratar när man kontaktar myndigheter spelar roll för det bemötande man får. Om man har svårt för att beskriva vad man känner och inte vet sina rättigheter behandlas man inte väl av myndigheter. 

Sabina och Anfa Lashari. Foto: Alexander Mahmoud.

»Acceptera, respektera, älska folk för vilka de är: de som vill kallas för hen, och de som inte vill det.«

Har ni några favoritförfattare och poeter? 

   ANFA: Jag har aldrig läst en bok i mitt liv, så inga författare. När det gäller poeter tycker jag Erik Lundin är en jättebra poet. Sen kommer min egen syrra Sabina, hon är så grym på att beskriva sina känslor. 

   SABINA: Jag har inte heller varit mycket för att läsa. Men jag kände tidigt att jag kunde formulera mig även om jag hade problem med grammatiken. Det räckte för mig då jag skrev för mig själv. Tills jag upptäckte att jag kan rappa det här också. Skrivandet är för mig ett konstnärligt arbete. Anfa skriver också väldigt bra, häromdagen skrev hon något och la upp på Instagram som fick många likes. 

   ANFA: Acceptera, respektera, älska folk för vilka de är: de som vill kallas för hen, och de som inte vill det. Jag kanske kommer vilja kallas för hen, men inte just nu. Jag vill kunna bestämma när själv, inte bli tvingad till något pronomen. Det blir en förnedring, antingen är jag hen eller blir kallad han. Jag kallas inte hon. Varför då? För att jag inte ser ut som alla andra. Det är inte hur hen ska användas.

När en pratar om skrivande med författare säger vissa att de hör en röst i huvudet som manar till skrivandet, som något som bara måste komma ut ur kroppen. Finns det något motsvarande sätt ni tänker när ni skriver era texter? 

   SABINA: Jag har alltid gillat akustiskt. Skriver och gråter till det. Mitt skrivande handlar om att beskriva saker och ting som egentligen inte ens är logiskt. Jag kan beskriva allting som sker runt någonting, men så är det kanske inte något som sker runt någonting.

   ANFA: Jag brukar höra en röst inom mig, min hjärna som pratar. Det kan ibland vara flera röster. Det har varit läskigt när jag ska återge mina känslor för det har varit så olika: »tycker jag det här eller inte?«. 

Har rösterna i ditt huvud olika tonlägen? 

   ANFA: Ja. Om jag till exempel pratar med dig, och du har sagt någonting som gör mig lycklig eller förbannad, kommer jag att höra dig. Det kommer gro och sitta där tills jag skriver. 

När ni sätter ihop texterna, hur kommer ni överens? 

   ANFA: Vi skriver konstigt nog alltid om samma saker. Känner kanske inte samma flow, men samma vibe. Sabina använder korrekt svenska medan jag inte gör det. Hon öser agg mot grabbarna, jag öser mer agg mot normativa tjejer. Så vi är ganska olika när vi skriver. Vi kan bråka, man hör det, och det gör låtarna bra. 

   SABINA: Jag vill inte tvinga Anfa att tänka på ett visst sätt. Hon ska få tänka själv. Det är viktigt att folk förstår detta; att Lash är en systerduo som inte alltid tänker lika. 

 

Det stör systrarna Lashari att de många gånger behandlas som om de vore en och samma person. 

Att de är två olika individer och personligheter märks tydligt under samtalet: Anfa tar plats, Sabina är mer bakåtlutad. Anfa är utbroderande, Sabina direkt. Anfa svarar oftast först, Sabina avvaktar och svarar sen. Att de gör musik tillsammans verkar vara det som förenar systrarna mest. Det, och budskapet om jämlikhet som någonting viktigt att eftersträva.

Ser ni er musik som politisk? 

   ANFA: Jag vill inte ha politiker, de är onödiga. Därför vill jag inte se min musik som politisk. Men vi pratar om samhället, och folk uppfattar det som politiskt. 

»Sabina öser agg mot grabbarna, jag öser mer agg mot normativa tjejer. Så vi är ganska olika när vi skriver.« Anfa Lashari

LASH fotade av Alexander Mahmoud utanför Borås rådhus.

Vilka artister gillar ni? 

   ANFA: Jag pumpade Ken Ring mycket när jag var liten. Älskar den snubben. Jag lyssnade alltid på honom i mina hörlurar. Kunde relatera till allt han sa: sättet han sa det på, hans röst, hela han. Men jag kommer aldrig göra som Ken Ring, och inte svara på någons mail. Jag har mailat honom tio mail och han svarade inte. 

   SABINA: När jag var liten gällde Beyoncé, Sierra, Queen Latifah, och Missy Elliot. 

   ANFA: Jag fattade aldrig vad Missy Elliot sa. Jag lyssnade på hennes beats och dansade ett tag. Det fanns ett flow i musiken även om jag inte fattade texterna. 

Hur var det för er att växa upp som queer? 

   SABINA: Jag passade inte in någonstans. I den svenska kulturen kände jag mig stel, i min kultur kände jag mig kontrollerad, i den homosexuella världen kände jag inte igen mig själv. Det var mycket schlagers och drag shows, även om tröskeln var öppen kände jag mig inte tillräckligt fri för att våga kliva över den. 

   ANFA: Jag har aldrig känt att något har stoppat mig från att vara vad jag har varit. När jag var barn behövde jag inte tänka så mycket på vad jag kände. Jag gick igenom saker stegvis och fick göra mitt. Jag känner mig så jävla normal och trygg i det. Jag bara är. 

»I den svenska kulturen kände jag mig stel, i den homosexuella världen kände jag inte igen mig själv.« Sabina Lashari

Sabina är 26 år och Anfa är 17. Sabina säger att hon och Anfa tillhör helt olika generationer. Hon ser en stor skillnad från när hon själv var i sin systers ålder. Då kände hon sig väldigt ensam. I dag mindre så. Hon ser färre i sin omgivning smyga med sin sexualitet, och att som tjej gilla andra tjejer är inte lika tabubelagt nu. För henne spelar platsen där en växer upp stor roll för ens erfarenheter och uppfattning av världen. 

   SABINA: Vi är födda och uppvuxna i Borås och vi hade inte sett så mycket. Som första gången när Anfa skulle åka till Malmö och trodde att det var andra pengar som gällde där, och frågade om vi skulle växla pengar. 

De skrattar åt det gemensamma minnet. Trots sina olikheter känns det som om systrarna har en nära relation med varandra. Men så har det inte alltid varit. När Sabina för första gången berättade att hon levde i ett samkönat förhållande för deras mamma, och Anfa råkade höra det, blev hon arg. Anfa vägrade pratade normalt med Sabina, skickade aggressiva sms där hon skrev: »hatar dig, du är inte min syster«, och ville absolut inte umgås med henne. 

När slutade du vara arg? 

   ANFA: Jag fyllde 12 år, önskade mig ett par Dr Dre-hörlurar. Sabina kom med lurarna, och med sin ex-flickvän. Jag bara tog hörlurarna, gick och lyssnade på fet musik, sen blev det så att vi började umgås. En gång retade hon mig i bilen. Hon sa: »jag vet att du gillar tjejer.« Jag svarade: »aldrig, fy fan vad du är äcklig.« och så höll hon på hela tiden. Men jag märkte själv att hon hade rätt. 

   SABINA: Jag sa till henne »du har ingen normal relation med dina tjejkompisar«. 

   ANFA: Min partner som jag är med nu har jag känt i sju år. Vi förstod aldrig att vi var kära i varandra förrän nu när vi är med varandra, och har varit med varandra i två år. Det var tack vare Sabina som vi började förstå. 

   SABINA: Jag var ärlig och frågade: »vad känner du när du är med henne? Kan du se henne med någon annan?« Det kom rök ur hennes öron. Det var ett känsligt ämne att prata om. Anfa förstod inte vilken typ av kärlek de hade. 

När Sabina berättade att hon gillar tjejer fick hon lite stöd från sina syskon i början, men mest från den äldsta systern Misbah.

Det låter väldigt ensamt? 

   SABINA: Jag var jätteensam, blev jättesjuk. Jag fick gifstruma precis efter att jag hade berättat, blev så deprimerad, gick på antidepressiva jättelänge. Kommer ihåg att jag såg en film samma kväll som jag berättade som heter I can’t think straight. Jag har bott ensam sedan jag var 15 år på grund av att jag hamnade lite snett just för kulturkrockarna. Jag ville vara fri, ville inte att någon skulle styra mig. Jag har missat jättemycket av Anfas och mina resterande syskons liv. Men det är tack vare mina syskon som jag fick kontakt med min mamma igen. De sa till henne: »om du inte pratar med din dotter kommer du att förlora henne«. Det var vändningen. Då hade sjukdomen gått ganska långt. I dag har jag ett ärr från där de tog ut giftstruman och går på medicin resten av livet. Det är minnen som sitter kvar i huden. 

Försvinner smärtan när tiden går? 

   SABINA: Ja. Mina syskon och min mamma har hjälpt mig. Hon accepterar inte mina val, men respekterar dem. Det räcker för mig. Jag behöver inte sitta och mata henne med vad jag gör, hur jag lever, med vem jag är. Även om jag kan besöka henne med min flickvän när jag vill. 

   ANFA: Mamma har lärt oss att vi inte behöver få andra människor att acceptera oss, men de ska respektera oss, för vilka vi är. Det har stärkt oss. För vi är inte som alla andra, vi ser inte ut som alla andra, vi tänker inte som alla andra. 

   SABINA: Jag har till och med fått frågan och får den jätteofta: »varför berättade du för dina föräldrar«. Varför ska jag inte berätta? Bara för att jag kommer från en annan kultur, ska jag inte kunna berätta att jag lever med en tjej? 

LASH fotade av Alexander Mahmoud utanför Borås rådhus.

Innan vi avslutar intervjun undrar jag om Anfa tror att Ken Ring kommer svara på hennes mail när Lash blir stora och kända. 

   SABINA: Vi ska ta henne till Ken Rings hotellrum när hon blir 25. 

   ANFA: Jag vill inte träffa honom nu. 

Han vill säkert träffa dig nu. 

   ANFA: Jag svär, han vill träffa mig nu. 

 

Sara Abdollahi är chefredaktör på Författaren och vikarierade som redaktör på Ottar våren 2016.

 

————————————————

 

Lash om…

Ord jag överanvänder:

Anfa: Man och mannen.

Sabina: Jämlikhet.

Fulaste ordet jag vet

Anfa: N*ger, värsta jag vet. När jag var liten sa de alltid: »Din n*ger, du är svart och bruno«. Jag fick en kniv mot min hals och ingen skulle ändå tro mig, för att jag var svart. Jag hade precis börjat skolan, gick i ettan.

Sabina: Mammaknullare får mig att koka.

Vackraste ordet

Anfa: Mamma.

Sabina: Kvinna.

Sexigaste

Anfa: Mami, om någon säger 

till dig »Oh mami«.

Sabina: Gal.

Äckligaste

Anfa: H*ra. Men jag kan säga det utan att mena det till min polare. Men om någon från city säger det till mig är det en annan sak. Eller bitch. En bitch gillar jag, det är den personen som kommer in och äger rummet, och henne vill jag hänga med. Men det betyder olika saker beroende på vem som säger det.

Sabina: Kuk. När någon säger »vill du ha kuk« känner jag mig kräkfärdig. Däremot har jag varit med både kvinnor och män.

Sabina: Äckligaste ordet är »jävla flata«, det är så mycket hat i det. Jag gillar lezbo »I’m a lezbo«!

Anfa: Jag vill ändra mig, jag tycker ordet kött är det äckligaste ordet jag vet. Jag har en känsla i min kropp att kött är grovt. 

 

————————————————

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.