orlando 1.jpg

Gil Mendez håller en skylt för att hedra offren från skjutningen på Pulse, 11 juni 2017. Foto AP/Carolyn Kaster

»Jag skulle vilja kunna skriva att vi har gått vidare«

Ett år har gått sedan dödsskjutningen på nattklubben Pulse i Florida. Tomas Hemstad undrar om man kan gå vidare samtidigt som terrordåd och masskjutningar fortsätter att inträffa.

FLER TEXTER AV TOMAS HEMSTAD

En armé av älskande kan inte förlora (efter massakern på Pulse juni 2016)

I can’t believe this is happening (efter Trumps valseger januari 2017)

 

Jag skulle vilja kunna skriva att vi har gått vidare men jag är inte säker på att det är sant. Jag skulle vilja säga att vi gått starkare och mer enade ur det hela men även det vore en halvsanning. Och jag önskar att jag kunde skriva om vad vi lärt oss, hur vi förändrats, men när jag googlar »Orlando shooting« för att finna detaljer om vad som skedde på Pulse, dyker en ny masskjutning upp, bara några timmar gammal. Fem personer har skjutits ihjäl på sin arbetsplats innan skytten har vänt vapnet mot sig själv.

   Följande har hänt: För precis ett år sedan steg Omar Mateen in på nattklubben Pulse i Orlando, tog livet av 49 personer, skadade 53 och sköts sedan till döds av polisen.

Ett år senare är det fortfarande oklart exakt vad som hände inne på Pulse.

Vissa vittnen hävdar att Omar Mateen tidigare synts på kontaktappar för män som har sex med män, och att han var en flitig gäst på Pulse. En skolkamrat på polisutbildningen hävdar att Mateen bjöd ut honom på dejt och att de gått på gaybarer tillsammans. En annan hävdar att Mateen hotade att skjuta sina klasskamrater för att hans hamburgare vidrört deras fläsk. En väktarkollega berättar att Omar Mateen hatade många olika sorters människor; svarta, kvinnor, judar, latinx, bögar och lesbiska.

Exakt vad som ledde fram tills hans beslut att genomföra ett massmord kommer vi aldrig att få veta.

»Vi står bredvid ett ensamt plakat med texten »Trump’s Hate Speech Is An Insult To Orlando Victims«. Den framtid som vi var rädda för då är nu verklighet.«

Så spelar det någon roll att de som dog på Pulse, dog på en klubb för hbtq-personer, under en kväll som riktade sig till latinx? På vilket sätt skiljer sig deras död, från de som dog idag för att deras före detta kollega dök upp på deras arbetsplats med ett skjutvapen?

När vi samlades på Castro Street dagen efter dådet förra året (läs texten En armé av älskande kan inte förlora, red. anm) så var vi arga och ledsna, men också rädda för hur framtiden skulle se ut.

Jag hittar mig och en vän på ett foto i en av lokaltidningarna i en folkmassa utanför baren Twin Peaks. Vi står bredvid ett ensamt plakat med texten »Trump’s Hate Speech Is An Insult To Orlando Victims«. Den framtid som vi var rädda för då är nu verklighet.

Minnen framför klubben Pulse. Foto Joe Burbank/Orlando Sentinel via AP

»Trumps orimliga styre har lamslagit all möjlighet till positiv förändring. All politisk aktivism är inställd på att försvara det som försvaras kan.«

ICE, den federala myndigheten som sköter utvisningar, har trappat upp sin verksamhet och papperslösa som levt i USA i årtionden lever plötsligt i oklarhet. Den fascistiska alt-högern bir allt synligare på gatan och på nätet och deras anhängare har börjat skörda dödsoffer. Trumps orimliga styre har lamslagit all möjlighet till positiv förändring. All politisk aktivism är inställd på att försvara det som försvaras kan, och hittills går det sådär.

 

Jag läser min text från ett år sedan, där jag gav Barack Obama kredd för att han vågade kalla terrordådet ett angrepp på hbtq-rörelsen, men kritiserade honom för att inte specificerat att latinx-samhället var assymetriskt utsatt.

Det känns nästan parodiskt att tänka på nu. Vad hade hänt om Trump hade varit i Vita Huset då? »Vi i Latinx-samhället fortsätter att göra oss hörda, men jag känner rädsla och osäkerhet när jag går ut«, säger min vän Enrique. »En vålnad hänger tyvärr över mig« fortsätter han. »Det har skett så mycket våld och trauma, inte bara i våra queera communities utan också bland människor som älskar att dansa och ha kul i allmänhet«.

»Välgörenhet, insamlingar och crowdfunding-sidor är många gånger det enda som står emellan en sjukskrivning och att hamna på gatan.«

När konstlokalen Ghost Ship i Oakland av hittills okänd orsak brann ner, ganska exakt ett halvår efter terrordådet på Pulse, fanns många av våra vänner bland dödsoffren. Följderna pågår fortfarande med skadade och traumatiserade människor som försöker hitta tillbaka till sina liv i askan av sina älskade.

Att följa den processen på nära håll har varit att få inblick i hur nära avgrunden man hela tiden är i USA om man är utan privatförmögenhet. Hur välgörenhet, insamlingar och crowdfunding-sidor många gånger är det enda som står emellan en sjukskrivning och att hamna på gatan. Det är inte ett Amerika som Trump har skapat, men hans gränslöshet och inkompetens hotar att slå sönder skyddsnät som redan är allt för svaga.

»När bomber exploderar på popkonserter, bilar kör in i folksamlingar, män springer in på nattklubbar med dragna vapen räcker det inte att offren dör, deras kroppar blir också symboliskt allmängods.«

Terror handlar om rädsla. När bomber exploderar på popkonserter, bilar kör in i folksamlingar, män springer in på nattklubbar med dragna vapen räcker det inte att offren dör, deras kroppar blir också symboliskt allmängods. De blir orsaken till att vi beväpnar oss, föresatsen för att vi skärper lagar. Vi samlas runt dem för kärleksmanifestationer, eller pekar på dem för att piska upp hat och ilska. De görs till slagträn i debatter eller till poänger i essäer som denna. Jag vet inte hur vi skulle kunna göra det annorlunda. För tyvärr så fungerar ju terrorn, vi blir rädda, vi reproducerar den effekt som vi förväntas reproducera.

 

Det är just rädsla, otrygghet, som präglat den tumultartade tiden med Trump i Vita Huset. Sedan protestaktionen Women’s March i januari, som samlade fem miljoner människor globalt, har motståndet varit splittrat och det är delvis för att det är så mycket att slåss mot på en gång.

Varför har inte amerikaner reagerat starkare på att USA lämnar Parisavtalet, undrade någon svensk här om dagen, och sanningen är att vi är så rädda för vad som kan hända med vår sjukförsäkring att vi inte hunnit oroa oss. Eller: Vi har oroat oss så mycket för släktingar som riskerar att utvisas eller förnekas inresevisum. Eller: Vi oroar oss för att inte ha tillgång till reproduktiv hälsa. Rädsla fungerar. Otrygghet slår mot oss på olika sätt och riskerar att dela oss.

»Terror blir ännu effektivare i ett samhälle där rädslan redan är central, där otrygghet är en inneboende del av systemet. Och tyvärr finns det nog goda anledningar att vara rädd.«

Vad betyder det att gå vidare? Kan man göra det samtidigt som terrordåd och masskjutningar fortsätter att inträffa. Den som inträffade den dag jag skriver denna text var den 162:a i USA sedan januari 2009, den 6:e i år, och det finns inget som tyder på att vi har sett den sista.

Risken att dö i ett terrordåd är fortfarande försvinnande liten jämfört med vanliga sjukdomar, men vad gör det när även sjukvårdssystemet är under angrepp? Terror blir ännu effektivare i ett samhälle där rädslan redan är central, där otrygghet är en inneboende del av systemet. Och tyvärr finns det nog goda anledningar att vara rädd.

 

Tomas Hemstad är frilansskribent bosatt i San Fransisco.

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.