Krystvärkar på dödens väg
Kirunaborna har tolv mil till närmaste BB, längs en av Sveriges farligaste vägar. Medan värkar klockas ska bilförarna se upp för vilt och ta sig fram genom snörök. Ottar har rest längs E10:an med Maria och Janne Eliasson.
Kl 16.00, 13 februari, 2016. Det var lördag eftermiddag i Kiruna och snöflingorna singlade ned över de färggranna trähusen. I staden, 15 mil norr om polcirkeln, pågick vintermarknad. Maria Eliasson vaggade tungt mellan försäljningsstånden. Hon var höggravid och hade redan gått sju dagar över tiden. Hon och maken Janne Eliasson handlade lite och åkte sedan hem till villan i bostadsområdet Lombolo. Maria satt i den vita gungstolen i köket medan Janne lagade mat. Plötsligt började värkarna att mola.
– Det kändes inte direkt som att bebisen skulle komma. Snarare var det förvärkar. Jag sa åt Janne att vi snart måste börja åka, berättar Maria och visar oss in i familjens ombonade vardagsrum.
»Jag visste ju att många fött längs vägen. Själva färden är något det pratas om här.«
I ett hörn står en lära-gå-vagn och en resväska med lilla My på. I den maffiga hörnsoffan sitter Marias mamma Siv och moster Anja och hälsar glatt. Barnvakterna är på plats. Barnen Alma och Axel sover eftermiddagslur på övervåningen. Det har gått ett drygt år sedan februari 2016 då Axel föddes. Ottar är på besök för att göra om den dramatiska bilresan till BB tillsammans med föräldrarna.
Kl 18.40. Maria och Janne åt isterband från vintermarknaden till middag. Det var kolsvart utanför köksfönstret. Maria lade ett förlossningskit, med saxar, handdukar och filtar, i baksätet på den svarta Passaten. Temperaturen hade krupit ned till 10 minus.
– Jag visste ju att många fött längs vägen. Själva färden är något det pratas om här. Många blivande föräldrar är väldigt oroliga. En del överväger till och med att inte ska ha fler barn på grund av avståndet, säger Maria.
Snöröken yrde framför vindrutan. Maria satt i framsätet och klockade värkarna.
– Jag minns hur det var ungefär tre minuter mellan varje värk såhär i början av färden, säger hon och tittar ut genom fönstret.
Det är en ljus aprilkväll och solen skiner fortfarande när vi lämnar gruvstaden och fortsätter ut på E10:an. Vägen är isfri och sikten klar. Det är stor skillnad jämfört med den där kvällen i februari 2016. Janne sitter tyst och koncentrerad framför ratten, precis som då.
Efter ett tag passerar vi Marias arbetsplats utanför fönstret: LKAB:s filial i Svappavaara. Här arbetar hon som smörjare av gruvbolagets maskiner. Även Janne arbetar med utrustning inom gruvdriften.
– Jag minns att det hade varit avåkningar var och varannan dag på E10:an med långtradare som hamnat i diket. Det fanns i bakhuvudet när vi åkte, säger Maria.
Vägen som förbinder Kiruna och Gällivare kallas i folkmun för »Dödens väg«. Här går många tunga transporter, vägen är smal och dåligt underhållen. Dessutom är det mycket vilt i området.
»Värkarna blev bara kraftigare, men vi var fast bakom långtradaren som körde 80 km i timmen.«
Kl 19.20. Vid Moskojärvi körde Janne ikapp en stor långtradare. Maria klockade värkarna med mobilen. De kom nu med en minuts mellanrum. Hon höll krampaktigt i handtaget ovanför bildörren – tog spjärn. Vägen hade blivit sämre efter att de passerade Kalixälven. Den var nu ojämn och trång av höga plogvallar. Snöröken tätnade.
– Jag såg ingenting. Inte ens bakdelen på långtradaren. allt var bara vitt. Jag försökte koncentrera mig på att hålla avståndet, säger Janne.
Maria ringde till barnmorskan i Gällivare och berättade hur täta värkarna blivit. »Det betyder att du håller på att föda nu«, svarade hon.
– Då kom paniken. Värkarna blev bara kraftigare, men vi var fast bakom långtradaren som körde 80 km i timmen. Snöröken gjorde att föraren inte ens kunde se oss i backspegeln, minns Maria.
Denna kväll är vägen så gott som fri från trafik. En vägskylt visar Gällivare 29 km. Utanför fönstret susar gles barrskog förbi.
– Jag minns att hon tog min hand här och höll på att klämma sönder den, säger Janne.
»Plötsligt såg jag fyra ögon som lyste i mörkret mitt på vägen. Det fanns ingen möjlighet att hinna bromsa.«
Kl 19.40. Långtradaren saktade plötsligt in och svängde av till en parkeringsficka. Janne tryckte lättad ned gasen i botten. Hastighetsmätaren steg till 160 kilometer i timmen. 11 kilometer kvar till Gällivare. Maria hade krystvärkar. Janne accelererade till 180 kilometer i timmen. Maria skrek: »Barnet kommer«.
– Plötsligt såg jag fyra ögon som lyste i mörkret mitt på vägen. Det fanns ingen möjlighet att hinna bromsa. Jag förstod att det var två djur och försökte svänga lite för att bara träffa ett, säger Janne.
Sekunden senare hördes en dov, hög smäll. Instrumentbrädan blinkade och pep. Janne hade kört på en ren, som knockats och antagligen hade flugit över taket i den höga farten. Som tur var fungerade fortfarande bilen.
– Jag blev så chockad att jag började andas på ett annat sätt, och värkarna lugnade ned sig lite. Som tur var löstes inte airbagen ut. Men jag var orolig över att bilen inte skulle hålla hela vägen, berättar Maria.
De stannade aldrig bilen den där kvällen. Men det gör vi nu. Janne parkerar och vi stiger ut för att titta på platsen. Kyliga aprilvindar drar fram i kvällen. Det är tyst, någon enstaka bil passerar. Vi konstaterar att viltstängsel saknas på raksträckan innan Gällivare.
»Vad hade hänt om airbagen lösts ut och vi hade blivit fast i bilen? Eller om vi krockat med en älg? Då hade inte Janne överlevt.«
Kl 19.55. Efter krocken gick Passaten ryckigt. Kylarvätskan hade läckt ut och bilen hade blivit het. Janne sladdade till slut in framför Gällivare lasaretts gulbruna tegelbyggnad. Det rök ordentligt från huven.
Väl inne på förlossningen hann Maria knappt ta av sig byxorna. Bebisen kom ut frisk och välskapt. Egentligen fanns det ingen plats för Janne på avdelningen. Men barnmorskorna tyckte synd om dem efter bilolyckan och det bestämdes att han fick stanna över natten.
– Det stora chocken kom efteråt. Då började jag tänka. Vad hade hänt om airbagen lösts ut och vi hade blivit fast i bilen? Eller om vi krockat med en älg? Då hade inte Janne överlevt. En älg väger tio gånger mer än en ren och kommer oftast in genom vindrutan, säger Maria.
Vi har kommit fram till lasarettet och står vid dörren till förlossningen där hon ringde på den där kvällen. Någon kilometer bort tornar fjället och skidbacken Dundret upp sig, 823 meter högt. Bilen bärgades och fördes till verkstaden. Maria och Janne åkte hem och uppslukades snart av vardagen som småbarnsföräldrar. Men minnet av den dramatiska resan lever kvar.
– Jag kan ofta se den bilden i huvudet: fyra ögon som blänker i mörkret, säger Janne Eliasson.
Ida Måwe är frilansjournalist
Fotograf Sofia Runarsdotter
Läs fler förlossningsberättelser från Dödens väg i Ottar tema Vischan:
Evas bebis avled under förlossningen: »Avståndet gjorde att det slutade så här«
Sandra fick föda i bilen på en P-ficka vid Moskojärvi: »Polisen tar tag i barnet och drar«.
