10-4-Knotan.jpg

Foto: Knotan

Nät utan naket

Är Facebook och Wikipedia ett hot mot demokratin? Skräcken för att förknippas med porr gör att många digitala rum censurerar allt naket, och sexualupplysning och konst ryker på kuppen. Anders Rydell spanar in i en påklädd framtid helt fri från sex — och vi är själva med och skapar den.

Sommaren 2007 upptäckte Kelli Romain att bilder som hon hade laddat upp på sin Facebooksida var borta. De försvunna bilderna hade ett mycket specifikt motiv, de visade när hon ammade sin dotter Ivy. Den då 23-åriga tvåbarnsmamman från Fallbrook, ett litet samhälle utanför San Diego, mejlade genast sajten för att få en förklaring. Det kom ingen. Men hon kunde inte släppa ämnet, hon kände sig förolämpad. Snart fick hon kontakt med andra kvinnor som upplevt samma sak. En del hade blivit hotade med avstängning från sajten om de inte tog bort bilder där de ammade.

Tillsammans med en rad andra mammor skapade Kelli Romain Facebookgruppen ”Hey Facebook, breastfeeding is not obscene!”. Idag har gruppen 257 000 medlemmar. Tiotusentals av dem har lagt upp profilbilder där de ammar. Gruppen har också hållit demonstrationer med ammande mammor utanför huvudkontoret i Palo Alto. Trots att gruppen har fått stor uppmärksamhet har inte Facebook backat en tum.

Fall som Kelli Romains har blivit allt vanligare, på ett internet som på samma gång har blivit både mer privat och mer reglerat. På Facebook lägger idag 500 miljoner människor upp personliga uppgifter som för bara tio år sedan för de flesta hade varit helt otänkbara. Vi befinner oss mitt i en enorm social förändring. Det som var privat igår är det inte idag. Men samtidigt som vi håller på och flyttar fram gränserna för hur vi exponerar oss själva på nätet kontrolleras vi av lagar som vi sällan ser, eller ens är medvetna om.

När Nationella Hivrådet i maj 2010 lade ut sin nya kampanjfilm för säkrare sex på Youtube dröjde det inte mer än några timmar innan sajten tog bort den. I filmen simulerar en rad svenska kändisar – som Andreas Wilson, Lykke Li och Tova Magnusson-Norling – sex till tonerna av Tomas Ledins ”Inatt är jag din”. Det var inte första gången Hivrådet drabbades av censur, tidigare hade Facebook underkänt kampanjens grupp ”Knullträdet” på sajten – i stället heter gruppen nu ”Det här trädet”.

Men censuren drabbar inte bara Facebook och Youtube-användare. I februari meddelade Apple att man i App Store förbjuder appar (nedladdningsbara tjänster till så kallade smart phones) med ”overtly sexual content” (ung. öppet sexuellt innehåll). Musiksajten MySpace har precis som Facebook förbjudit bilder på ammande mammor. Allt det här är exempel på en ny slags censur, som inte bedrivs av myndigheter, utan av privata aktörer.

››När Nationella Hivrådet i maj 2010 lade ut sin nya kampanjfilm för säkrare sex på Youtube dröjde det inte mer än några timmar innan sajten tog bort den.‹‹

Förhållandet mellan sex och teknik har alltid varit laddat. Den sexuella utvecklingen och den tekniska har ofta gått hand i hand, och inte sällan har sex varit drivkraften för användandet av ny och innovativ teknik. Från de första rörliga bilderna till utvecklandet av fungerande betalningstjänster på nätet – där porrindustrin tvingats ligga åratal före musik och filmbranschen (för vem har gråtit för att porr laddats ner illegalt?).

Den verkliga revolutionen har dock aldrig handlat om pornografi, det är bara det som syns mest. Tekniken har först och främst revolutionerat vårt sätt att nå varandra. När telefonen anlände väckte den skandal i det viktorianska samhället eftersom kvinnor plötsligt kunde börja tala med sina ”uppvaktare” ostört i hemmet. Med andra ord, det blev svårare att hålla koll på dem. Få innovationer har varit lika betydelsefulla för den utvecklingen som dagens sociala medier. Vi ringer inte längre våra ragg – vi Facebookar dem. Men den teknik som fört oss närmre varandra har också paradoxalt nog gjort oss mer ofria – och vi går mot en utveckling som med all sannolikhet kommer ta ifrån oss fler av de friheter som vi idag anser självklara.

När Facebook till slut tvingades svara på ”Hey Facebook, breastfeeding is not obscene!”-gruppens protester var man pragmatisk. Företagets talesman Barry Schnitt sa under en presskonferens att det främst var bilder där hela bröstet eller delar av bröstvårtan syntes som bröt mot företagets användaravtal. Märkligt nog var det just ”barn” man ville skydda genom att förhindra mammor att visa sina bröst.

Gruppen svarade med att amning är tillåtet i offentligheten, och att Facebooks regelverk är sexistiskt eftersom de väljer att enbart betrakta den kvinnliga kroppen som ett sexuellt föremål.

Schnitt sa dock att sajtens policy i slutändan var enkel, ”Vi har bestämt att nakenhet är någonting vi inte vill ha på sajten. Kontexten spelar ingen roll. Vi skulle dock kunna medge att det finns många exempel där nakenhet inte är obscent”. Precis som Apple, Youtube, MySpace och andra företag väljer man det säkra före det osäkra, allt naket går bort.

 Censurerad hårig rumpa

Det finns alltid en risk att bli anklagad för att sprida och hysa porr, något som är ett betydligt känsligare ämne i USA än i Sverige. I maj frågade Fox News företagen som donerar pengar till Wikipedia (bland annat Google, Craigslist, Yahoo och Ford Foundation) om de var medvetna om att man kunde finna tusentals porrbilder på sajten. Det visade på bristerna med en stor användardriven sajt som administreras och produceras av användarna själva – en sådan sajt kan aldrig vara helt fri från pornografi. Risken blir att man av rädsla för att förlora kunder eller sponsorer inför regler som även drabbar till exempel sexualupplysningfilmer och konst.

Konflikten synliggör en betydelsefull förändring i vårt förhållande till digitala miljöer, att vi har börjat betrakta delar av internet som ett ”offentligt rum” – och därmed bete oss därefter. Vi har alltmer kommit att lämna pseudonymerna och de påhittade tilltalsnamnen för att ”outa” vår verkliga personlighet. För Facebook har denna utveckling varit en uttalad strategi. Man har aktivt motarbetat att användare ska kunna ha flera konton eller annat namn än sitt riktiga.

I den uppmärksammade artikeln Great Wall of Facebook: The Social Network’s Plan to Dominate the Internet i teknikmagasinet Wired beskrivs hur Facebook vill stå för ett tryggare – men på samma gång mer stängt – internet. Ett internet som har ett spamfilter mot det osäkra, farliga internet därute fyllt av porr och andra otäckheter.

Samtidigt så är de sociala nätverken långt ifrån offentliga rum, de ägs av privata företag. Vi har här inte alls samma rättigheter som i offentligheten, utan vad vi får göra och inte i dessa ”rum” kontrolleras dels av de användarvillkor vi skriver under när vi skapar ett konto (men sällan läser) – men än mer kontrolleras vi av koden. Koden är den digitala strukturen, själva arkitekturen som styr vad vi kan och inte kan göra. Till skillnad från i samhället är lag i digitala rum inte bara rekommenderad, den är också applicerad. Vad vi tillåts göra är vad koden tillåter oss att göra. I stället för att förbjuda kränkningar kan man helt enkelt radera vår möjlighet att uttrycka dem. Detsamma gäller naturligtvis för bilder.

Facebooks, MySpaces och Youtubes trubbighet när det kommer till att tolka bilder har både moraliska och tekniska förklaringar. En maskin har svårt att skilja kultstämplade fotografen Helmut Newtons bilder från porr, därför är det av tekniska och administrativa skäl lättast att göra som Facebook; dra linjen vid nakenhet helt och hållet. Koden tillåter inte komplex konstnärlig och estetisk tolkning.

Men än allvarligare är att dessa företag inte nödvändigtvis tjänar på att försvara yttrandefrihet, tvärtom. Det är när vi upplever dessa privata rum som offentliga som ett demokratiskt glapp uppstår. Det är betydligt lättare för Apple eller Facebook att inskränka våra rättigheter än vad det är för ett demokratiskt system att göra det.
Oavsett om man tycker att grov pornografi är förkastligt, är det en helt annan fråga att förbjuda den. Då talar vi om inskränkningar i yttrandefriheten. För ett företag är prioriteringen annorlunda. Rädslan för att stöta sig med även små kundgrupper kan leda till stora inskränkningar.

Många sociala medier bygger delvis på ett självcensurerande system, alltså att medlemmar får anmäla det de anser de tycker är stötande. Systemet kan tyckas vara demokratiskt, men det är bara skenbart. Det bygger snarare på godtyckande än rätt. Resultatet blir ofta att spärren för vad som ska tillåtas inom dessa ”rum” sänks betydligt mer än vad vi skulle acceptera i det öppna samhället.

För att överhuvudtaget undvika att behöva ta moraliska ställningstaganden försöker företag som Apple, Google och Facebook snarast utradera möjligheten att överhuvudtaget uttrycka sexualitet. Ett exempel är när spelföretaget Blizzard 2006 förbjöd queer-grupper i World of Warcraft, något som dock väckte så starka protester att företaget tvingades backa. Facebook har också förhindrat möjligheten att göra sökningar efter till exempel sexuell läggning.

Vi måste inse att vi befinner oss i ett demokratiskt system när vi står jämte datorn, men inte när vi sitter framför den. Företag som Facebook och Google samlar idag sådant inflytande att de håller på att bli stater i staten. Amerikanska nyhetssajten Huffington Post har kallat dem ”CorporNations”, företags­nationer. Företag som Google har idag en ekonomisk omsättning som är jämförbar med mindre länders – och genom sin sökmotor bättre koll än de flesta säkerhetstjänster på vad som pågår i världen.

Ju mer dessa privatägda mötesplatser ökar i betydelse i samhället desto större kommer vikten av att demokratisera dem bli. Det är vi själva som lägger vår nya infrastruktur i händerna på privata aktörer, där ekonomiska intressen går före demokratiska.

Men hur viktigt är det egentligen att Kelli Romain får visa bröstvårtan? Som den engelske teaterkritikern Kenneth Tynan en gång sade, ”alla länder som censurerar sex, kommer förr eller senare att censurera politik”.

Text: Anders Rydellförfattare och journalist. Han har skrivit boken Piraterna – De svenska fildelarna som plundrade Hollywood och är aktuell i antologin Framtiden är nu där 30 forskare och andra experter förutspår hur kultursverige ser ut 2040. Han är också chefredaktör på tidningen Konstnären. 
Foto: Knotan

Den här texten publicerades i Ottar #4 2010. Beställ numret här! 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk