tanja suhinina.jpg

Tanja Suhinina är psykolog och debattör.
Tanja Suhinina är psykolog och debattör.

Peppad att knipsa allt

När Tanja Suhinina sa att hon inte ville ha barn var omgivningens reaktion accepterande. Nu när hon har bokat tid för sterilisering inser hon att de egentligen trodde att hon skulle ångra sig.

Reklamen på Youtube är pastellfärgad och informerar mig om att producentens digitala graviditetstest kan användas om och om igen. »Men hur slarvfittig får man vara med skydd???!!!«, hinner jag tänka – innan jag kopplar att testet nog är till för dem som vill bli gravida.

Som alla stora beslut i livet var detta lätt att fatta: Jag ska inte ha barn. Jag hade tankar om barn som ung vuxen, när barn fortfarande var en abstraktion. Jag hade en inre bild av framtiden, med ett jobb jag gillade och en frihet jag alltid strävat efter. Det fanns inte direkt barn i den inre bilden, men jag utgick från att de bara inte syntes. Att de gömde sig bakom bokhyllan eller nåt.

»Först hade jag ändå kopparspiral, ett pålitligt preventivmedel. Sedan hade jag vestibulit, också ett pålitligt preventivmedel. «

När det riktiga vuxenlivet infann sig såg det ut ungefär som jag hade föreställt mig. Det blev uppenbart att anledningen till att barn inte syntes var för att det egentligen aldrig funnits utrymme eller intresse för barn.


Varför dröjde jag med att sterilisera mig? Trodde jag att jag skulle ångra mig? Nä. Men först hade jag ändå kopparspiral, ett pålitligt preventivmedel. Sedan hade jag vestibulit, också ett pålitligt preventivmedel. Sedan fick jag veta att man får donera ägg fast man inte har egna barn. Det kändes som en bra sak att göra innan man permanent avskaffade förmågan att reproducera sig. Jag vaskade ju ändå ett ägg i månaden.

Så jag avvaktade. Donerade. Funderade på om jag skulle donera fler gånger.

»Jag ska sterilisera mig, men jag ska donera klart först, jag kanske gör det nån gång till«, förklarade jag.

»Men du behöver väl inte äggledarna för att donera, de tar ändå äggen direkt från äggstocken?«, sa läkarstudenten.

Geni! Det här borde jag ju ha räknat ut på egen hand. Vid äggdonation sugs äggen ut med en nål direkt från äggstocken. Att ha fungerande äggledare borde i så fall vara lika relevant som att ha en delfin tatuerad på armen.

»Man kan donera ägg till sig själv och göra IVF om man nu får för sig att skaffa egna barn trots steriliseringen. Man får betala själv, men det går. «

Jag ringde reproduktionskliniken. De bekräftade att man kan donera ägg trots att man är steriliserad. Inte nog med det –  man kan donera ägg till sig själv och göra IVF (provrörsbefruktning, alltså), om man nu får för sig att skaffa egna barn trots steriliseringen. Man får betala själv, men det går.


Jag tycker att det är fruktansvärt coolt. Min mamma verkar se det som en anledning att inte förlikas med tanken på att hon inte kommer få barnbarn. En sak som är kul med att sterilisera sig är att man upptäcker att omgivningens accepterande inställning när man tidigare sa »jag ska inte ha barn« beror på att många hörde »…men sen kommer jag ändra mig och skaffa barn ändå, vem försöker jag lura«.

När jag lade på efter samtalet med reproduktionskliniken var jag pepp och redo att knipsa allt genast. De sade att jag skulle kontakta kvinnokliniken på ett större sjukhus, så jag ringde förstås sjukhusets huvudväxel och inledde med: »Hej! Jag vill sterilisera mig!«. Ett par minuter senare la jag på luren igen, mindre munter denna gång. De ville ha remiss från gyn eller husläkare.

Jag satt i denna stund på jobbet framför schemat på datorn. Å ena sidan såg det inte ut som att jag hade utrymme att komma ifrån arbetsplatsen närmaste veckorna. Å andra sidan är jag psykolog på en vårdcentral.

 

»Jag är ett brev närmare mitt egentliga mål med det hela - att ha fritt pass till att vänligt se på personer med barn och ställa motfrågan: »Men vad ska du göra om du ångrar dig?«


Efter en minut av lämplighetsbedömning och etiska hänsynstaganden gick jag till receptionen och bad om tid hos »nån läkare, vilken som, helst inte min chef«. Det fanns en lucka för mig. Jag knackade på.

»Hej, det är jag som är psykologen. Jag tror inte vi setts förut. hur länge har du jobbat här?«

»Det här är min första vecka” svarade läkaren vänligt. »Vad är det du behöver hjälp med?«

»Jag behöver remiss till sterilisering.«

De som gillar att arbeta inom primärvården säger ofta att det roliga är att man aldrig vad nästa patient har att komma med. Jag kände den dagen att jag verkligen hade gjort en insats för att stärka den läkarens bild av primärvården.

En remissförvirring senare ligger kallelsen på mitt hallgolv. Jag är ett brev närmare mitt egentliga mål med det hela - att ha fritt pass till att vänligt se på personer med barn och ställa motfrågan: »Men vad ska du göra om du ångrar dig?«.

Tanja Suhinina är psykolog och debattör

Kommentarer

Tycker det är lite märkligt att det ska vara så svårt att få information om vart en vänder sig för att sterilisera sig (som kvinna). Jag ringde runt väldigt mycket och fick mest svaret "här kan vi inte hjälpa dig" utan hänvisning till vem jag skulle vända mig till istället. Det fungerade tydligen inte med vilken läkare som helst, det skulle vara gynekolog. Fick tillslut tid hos gyn och remissen iallafall. Men det borde lika gärna kunnat vara vilken läkare som helst som skriver remiss alltså?

Jag förstår inte varför du ska sterilisera dig!
Du tänker att om du ångrar dig kan du donera ett ägg till dig själv.
Men om du tänker att du kan ångra dig, varför då inte använda vanliga preventivmedel? Och spara eventuella pengar i fall du skulle ångra dig?
Om du har bestämt dig att inte skaffa barn är då det inte tillräckligt?
Varför blir det så stor sak?

Tack!
Skulle skriva en lång text om något. Om att inte vilja föda barn, vilja vara gravid. Att veta innerst inne. Men trots det vilja kolla upp allt.
Men dina ord räcker så bra,

Förstår inte heller varför du vill sterilisera dig, om du vet att du inte vill ha barn, då behöver du heller inte skaffa några.

Att inte skaffa några barn är ju exakt det hon ser till att göra genom en sterilisering? Det känns som den mest uppenbara anledningen till att sterilisera sig i allmänhet..

Sen frågar en kommentator varför det blir en stor sak av det och som jag läser texten så är det omgivningen som gör en stor sak av det genom att göra sterilisering svårtillgängligt och lite tabu. Varför chansa med tillfälliga preventivmetoder och eventuellt behöva göra en abort om dom failar, vilket händer då och då..

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk