Psykologi i celibat

Nervositet, ovillighet eller ångest kan vara några av de känslor som gör att många psykologer undviker att ta upp frågor om sexualitet med sin klient i terapirummet. Studier visar att orsaken kan vara otillräcklig utbildning, eller dålig kunskap.

Malin Nordström gick ut psykologprogrammet i våras, och just nu söker hon praktisk tjänstgöring som psykolog (PTP).

– Jag blev förvånad över att vi lärde oss så lite om sexualitet under den femåriga utbildningen. Jag tror att de flesta delar den uppfattningen. Jag frågade mig ofta varför. Alla vet hur grundläggande sexualiteten är i människors liv och för en människas identitet. Särskilt viktigt är det ju på kurser som förbereder för den kliniska verksamheten. Om man har patienter som tar upp sexuella problem kommer man på att ”det här har vi inte läst någonting om”.

Det kan tyckas förvånande. Psykologi är ju en vetenskap som länge förknippats med Sigmund Freud. Hans teorier om sexualiteten som mänsklig drivkraft har präglat synen på vad psykologi är. Freuds inflytande är förvisso inte var det en gång var.

”Heterosexualitet var en tydlig norm hos de flesta psykologerna i Nordströms studie”

Sexologi, å andra sidan, är en vetenskaplig disciplin som bygger på evidensbaserad forskning. Och ändå – den som idag vill läsa det femåriga psykologprogrammet hittar inte kursmomentet sexologi. Inte någonstans. Vare sig man läser på Karolinska Institutet, Stockholms Universitet, i Uppsala, Göteborg, Umeå, Lund, Örebro, Linköping eller Mittuniversitetet.

Sexologi kan förekomma som moment på vissa kurser, och som ämne för föreläsningar inom speciella moment.

– De få föreläsningar vi hade om sexualitet hade fokus på psykologin hos sexualförövare eller barn som offer för sexuella övergrepp, säger Malin Nordström.

En av hennes kurskamrater, Anna Broman Norrby, som precis börjat sin PTP på en vårdcentral i Hjällbo utanför Göteborg, tycker att sexualitetens plats på utbildningen berodde på kursansvarigas, enskilda lärares och studenternas egna engagemang och intresse. Hon säger att vissa kursmoment, som utvecklingspsykologin, tog upp frågor om sexualitet kopplad till identitet, i synnerhet i tonårstiden. Men på andra kurser där det varit viktigt att problematisera sexualiteten var ämnet helt frånvarande.

Malin Nordström berättar att hon intervjuat psykologer om vad detta berodde på, och fick svar i stil med ”det är ett viktigt ämne” och något ”psykologer bör kunna”, men ändå inte fanns med i undervisningen eller litteraturen.

Någon utbildning om psykiska orsaker till ett av de vanligaste problemen i samband med depression – bristande sexuell lust – var det inte tal om, säger hon. Inte heller läste man om psykologin kring att ”komma ut” som homo, bi eller transperson (hbt), eller om längtan efter att leva ett polyamoröst liv. Och inte hur det påverkar en människa att bli sexuellt avvisad.

I en granskning av psykologutbildningen ur ett hbt-perspektiv 2006 gick Emma Wallin, Malin Dahlström och Sara Nilsson igenom litteraturen på psykologprogrammet i Uppsala. En av frågeställningarna var: Hur beskrivs sexualitet och kön generellt i avsnitt som tar upp sexualitet och samliv?

Studien går igenom hela programmets kurslitteratur, avsnitt för avsnitt, mening för mening. Introduktionskursens litteratur beskriver sexualitet som något människor har av olika anledningar: reproduktion, njutning, för att uttrycka kärlek och intimitet samt för att uppfylla plikter. Människors förändrade sexualvanor under 1900-talet behandlas i ett avsnitt, liksom vad män och kvinnor söker i en långvarig partner, och utseendets betydelse för parbildande.

I introduktionskursens litteratur nämns att homosexualitet klassats som en psykisk sjukdom, och att det fortfarande finns människor som ser det så. En diskussion förs kring begreppet sexuell läggning i kategorier av identitet, sexuell attraktion och faktiskt sexuellt beteende.

Granskningen kommer fram till att stora delar av litteraturen är heteronormativ, framför allt för att hbt-personer endast synliggörs som fenomen som ska förklaras.

Psykologen Anna Broman Norrby tycker att med KBT (kognitiv beteendeterapi) har ett grundläggande perspektiv förändrats:

– Inom psykoanalytisk teori ser man sexualiteten som något man har, som formats främst under barndomen. Inom inlärningsteori, som är grunden för KBT, ser man sexualiteten som något man gör och därmed något som är föränderligt och konstrueras utifrån de sammanhang och relationer man ingår i. Jag föredrar det senare, då det öppnar för mångfald och gör upp med föreställningar om ”sann sexualitet”, ”normalitet” och ”avvikelser”.

Malin Nordströms förvåning över hur lite sexologi hon fick läsa ledde till att hon i sitt examensarbete på psykologlinjen intervjuade verksamma psykologer om sexualitet som samtalsämne i terapin. Såväl psykodynamiker som kognitivt orienterade psykologer och eklektiker berättade om sina erfarenheter.

En slutsats Malin Nordström kunde dra var att många psykologer inte kände sig helt hemma med att prata om sexualitet.

(…)

Detta var ett utdrag ur texten – läs hela artikeln i pappers-Ottar #4 2009.

Mats Holm
frilansjournalist

Foto: Anna Clarén

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2009)