Spermans sista match

”Böj dig framåt, ditt ansikte intresserar mig inte.” Den barbröstade och muskulösa sångaren i tyska industrimetallbandet Rammstein, Till Lindemann, knäpper upp byxorna och gör några hastiga juckrörelser mot den spenslige keyboardisten Christian ”Flake” Lorenz stjärt. Lorentz står på alla fyra och har tidigare valsats runt på scenen i koppel. Lindemann vänder sig mot den förväntansfulla publiken och den dildo han halat fram hur gylfen pumpar ut floder av vit vätska – först över bandkollegans stjärt och rygg, sedan över scenen, publiken, sitt eget ansikte. De i publiken som kan sitt Rammstein har tjutit förtjust redan när låten börjat, sprutuppvisningen till dominanslåten Bück dich (Böj dig framåt) är legio under bandets konserter.

Faktum är att det enda spermien bidrar med under själva befruktningen är arvsmassa.

Rammsteins fejkspermaorgie – under vissa konserter sprutar den i över två minuter – kan sägas vara en drift med porrens besatthet av cumshots på samma gång som det knappast är en slump att den bandmedlem som står på alla fyra med rumpan i vädret är den minsta, mest feminina och den som knullar honom den största, mest maskulina. Manlighet är djupt förknippat inte bara med förmågan att få stånd och kunna penetrera, utan också med starka (och många) livaktiga spermier. Sperma är – precis som när man inom den fornnordiska mytologin offrade sperma över åkermark för goda skördar – en symbol för såväl makt som potens. Den enda gången till exempel Frank Pembelton, en av tevehistoriens mest arroganta och självsäkra mordutredare, verkligen vacklar, är när han i tredje säsongen av Homicide (Uppdrag mord) testar sina spermier och de visar sig inte bara vara få utan också dåliga på att simma.

I porrfilm är ymnigt flödande utlösningar många gånger det allra viktigaste, både för tittaren och skådespelarna. Kukar dras ut innan klimax och spermans väg mot motspelarens mun, mage, fitta, lår, stjärt, rygg skildras i detalj liksom den sistnämndas uppskattning över behandlingen. Spruten innehåller så mycket vätska att de måste fejkas, ingen man kommer upp i de mängder sperma som krävs för att göra sig på bild eller på film. Att sperman ofta sprutas i och över sexpartnerns ansikte, bröst eller mage kan återigen tolkas – och har av många – som en symbol för patriarkal makt och förtryck eller till och med övergrepp, särskilt när det gäller heteroporr.

Men det är inte bara inom porren som utlösningar är allmängods: Säg den tioåring som inte vet vad runka bulle betyder. Inte för att någon, någon gång, erkänt att han deltagit i en liknande eskapad och skrutit om den – poängen är en annan: att män sprutar sperma när de runkar är allmän kunskap redan i tidig ålder. (Likaså att unga killar till skillnad från tjejer förväntas onanera i grupp, men det är en annan historia.) Annat är det med kvinnors fysionomi: många är de som i skolan på sin höjd fått veta att kvinnor blir ”våta” vid sexuell upphetsning utan att ett ord om lubrikation eller (vissa) kvinnors förmåga till ejakulation nämnts.

Påfallande ofta saknar vuxna män rudimentära kunskaper om såväl kvinnors yttre och inre könsorgan som menstruation och ägglossning – för att inte tala om förpubertala killar och tjejer. Länge trodde man också att kvinnans kön var en spegelvändning av mannens, där äggstockarna var testiklar och slidan en utochinvänd penis. Idén lanserades bland annat av Aristoteles på 300–talet före Kristus och det skulle dröja till slutet av 1700– talet innan den ifrågasattes på allvar. Först i mitten av 1800–talet ”upptäcktes” äggstockarna. Dessförinnan trodde man att livet kom från mannen och sperman – med vissa undantag där såväl mannens som kvinnans ”orgasmvätskor” ansågs vara tvungna att blandas i exakt rätt ögonblick för att en befruktning skulle ske – kvinnan var blott ett käril för det växande livet.

Den uråldriga symbolen – och faktiska ingrediensen – för liv och livskraft har förvandlats till dödsbringande skräckvätska.

Ovan nämnda bullrunkande är också ett bra exempel på den skräckblandade förtjusning som omgärdar sperma. Det finns människor som vid blotta tanken drabbas av kväljningar, andra som älskar den, vissa för vilka sperma är förenat med krångliga bilder av blöta och kalla fläckar på underlakan eller risker att bli gravid trots preventivmedel. Ytterligare andra betalar dyra pengar för den i viljan att bli gravid – ensamstående kvinnor, lesbiska par eller heterosexuella par där mannen är infertil.

Men sperma är också en potentiell livsfara. Från och med 1980–talet innebär en oskyddad utlösning i någons mun, anus eller vagina en möjlig hiv-smitta. I Sydafrika bär en del kvinnor femidom, en kvinnlig kondom, när de rör sig i särskilt våldtäktsutsatta områden för att åtminstone inte smittas av hiv i händelse av överfall. Den uråldriga symbolen – och faktiska ingrediensen – för liv och livskraft har förvandlats till dödsbringande skräckvätska. I sammanhanget är det dessutom en händelse som ser ut som en ironisk tanke att sperma, jämfört med lubrikation, är så mycket mer riskfylld att komma i kontakt med: hiv och könssjukdomar smittar lättast mellan man/kvinna och man/man.

Genom historien har såväl tänkare som kyrka och ”vanliga” människor ägnat stor möda och mycket energi åt sperma, dess uppkomst och hur den brukas bäst. Ända sedan medeltiden har människor fruktat att de kan bli med barn av att till exempel bada badkar med en man som får utlösning eller att man kan bli tjock om man sväljer den. Enligt Gamla testamentet är sperma ”orent” på alla andra ställen än inuti en kvinnas vagina. Män som får utlösning måste tvätta sig noga för att bli ”rena” igen och därmed kunna delta i dyrkandet av gud. På 1200–talet trodde man att sperman producerades och lagrades i huvudet – och det var således viktigt att inte göra av med för mycket av den för att behålla sin styrka. Som avskräckande exempel och sedelärande historia låter till exempel Albertus Magnus berätta om en munk som hade 70 utlösningar innan frukost av ”begärelse till en kvinna” varpå han föll ner död. Under obduktionen uppgavs hans hjärna ha krympt till ett granatäpples storlek, dödsorsaken var således överdriven onani.

Vid många tidpunkter i historien har onani och/eller tvåsamt sex utan barnalstring setts inte bara som slöseri av dyrbar säd utan också som en synd – sexuell avhållsamhet u

tom inom äktenskapet har varit religioners och staters sätt att upprätthålla ordning och strävsamhet bland befolkningen. De tidiga kristna motsatte sig såväl äktenskap som sex – celibatär askes var ett sätt att ta avstånd från såväl judendomens uppmaning att befolka världen som romarnas dekadenta leverne. I dag uppmanas

tvärtom unga pojkar och män att onanera ofta eftersom regelbundna utlösningar stimulerar både spermaproduktion och kan motverka prostatasjukdomar som cancer och prostatit. Och även om medicinsk expertis säger att ”det låter lite för bra för att vara sant” lanserade ett norskt företag en ansiktskräm innehållande konstgjord sperma i mars i år. Krämen, som sägs vara bättre än både botox och restylane på att ta bort rynkor, fick pr-hjälp av Carolina Gynning som glatt berättade om metoden i Expressen i höstas.

Framför allt är sperma det som skiljer pojkar från män. Pojkar kan få både stånd och orgasm, men det är först när de blivit könsmogna spermaproducenter som de kan göra en kvinna med barn och därmed anses som vuxna. Men vad händer med synen på sperma (och mannen) som aktiv och som en livkraftig symbol för styrka om man blandar in den biologiska verkligheten?

Faktum är att det enda spermien bidrar med under själva befruktningen är arvsmassa – allt annat finns på plats i ägget. Alla foster är till en början flickfoster med början till äggstockar och livmoder och det är bara om spermien innehåller en y-kromosom som de bryts ner och istället bildar testiklar och penis. Det är också fullt möjligt att genomföra provrörsbefruktningar genom att ta vävnad med arvsanlag direkt från testiklarna och injicera denna i ägget – oavsett om provet får med sig fullt utvecklade spermier eller ej.

För att inte tala om att det rent teoretiskt är möjligt att med hjälp av stamceller skapa könsceller: det vill säga ”artificiella” spermier och ägg som inte är avhängiga av att komma från en biologisk kvinna eller mans kroppar. Och även om religiösa krafter, etiska regler och enorma kostnader förmodligen kommer att hindra en fullgången graviditet av det slaget under en lång tid framöver är resultatet ändå teoretiskt otvetydigt: Celler i sig är könsblinda och mänskligt liv kan uppstå utan både sperma och fysiska män. Kanske kommer det ironiska och maktstinna Rammstein-sprutet i framtiden att ses som en allegori över en annan, gammal, värld. Eller en längtan dit, beroende på vem du frågar.

Anna Hellgren
är frilansjournalist och medlem i Ottars redaktionsråd

Bild: Beata Boucht

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2008)