Tiden mogen för maskulinism
En skönlitterär bok av poeten Bob Hansson, sångaren Martin Svensson och Leif Eriksson, har de senaste veckorna lyckats reta upp folk från alla läger. Dingo Dingo - den manliga frigörelsen är här handlar om män i en offerroll, män som inte klarar av kraven som omgivningen ställer på dem och som samlas i smyg för att kramas. Feminister har irriterat sig på att författarna lyft fram tvivelaktiga fakta om män som blir slagna av kvinnor och för att det perspektivet inte stämmer överens med verkligheten. Mer traditionellt ”manliga” män och ”kvinnliga” kvinnor har tyckt att boken och dess författare är löjeväckande. Den har också kritiserats av folk i allmänhet som tycker illa om att män klagar trots att de har de flesta fördelarna i samhället.
I SVT Debatt den 26 maj mötte Bob Hansson och Martin Svensson debattören Inti Chavez Perez och kolumnisten Victor Zahn, för en rörig och yrvaken debatt om dagens mansroll. Hos debattörerna kunde jag se likheter med de inriktningar som kan återfinnas i feminismens historia, men här översatt till ”maskulinismens”. Inti Chavez Perez - en tydlig queermaskulinist, någon som bygger sina antagelser på genusvetenskaplig forskning och teorier. Victor Zahn - ett typexempel på en särartsmaskulinist - hävdar ofta sina ståndpunkter med biologiska argument. Bob Hansson och Martin Svensson - en slags likhetsmaskulinister, som ser manligheten som socialt konstruerad, men som framförallt utgår från den egna upplevelsen av att vara man. Ett meningsutbyte i programmet stannade kvar hos mig, det jag tror var kärnan i debatten:
Inti: ”Den här diskussionen, det vore bra om vi kunde lyfta den och ha en högre nivå på den”
Bob: ”Men kära nån, diskussionen förs på en väldigt hög nivå, av väldigt få människor …. vi måste släppa in människor som inte har koll till att prata om könsroller, eftersom alla har en könsroll”
Båda har en poäng, ”vanliga” män ser i bästa fall att något i mansrollen bör förändras, men känner sig inte delaktiga i utvecklingen. Könsroller diskuteras nästan uteslutande av kvinnor, vilket leder till att kvinnor generellt har bättre kunskap i ämnet. Vilket i sin tur gör att vi män undviker diskussionen. Bara det faktum att ”vanliga” män (även om de är poeter och popsångare) börjar ta bladet från munnen i jämställdhetsdebatten är positivt. Feminismen kan tyvärr inte frälsa gemene man från en snäv mansroll, eller få oss att ta större ansvar i jämställdhetsfrågor. Detta av det enkla skälet att vi är rädda för att vara feminina - och att tro att ett ord som antyder att man ”anammar det feminina” ska gå hem hos den breda massan är inte troligt, inte på djupet. Maskulinismen däremot, skulle kunna det.
»Mannens frigörelse kan inte dikteras av kvinnor, lika lite som feminismen av män.«
Maskulinism, i likhet med feminism, skulle kunna vara en rörelse med syfte att skapa en medvetenhet om mansrollen i samhället och på vilket sätt den begränsar oss män att vara fria individer. En rörelse som skärskådar det vi män fostras till och hur sjukt alltihop egentligen är: Hur sjukt det är att, i jämförelse med kvinnor, fler än dubbelt så många av oss dör i tidig ålder på grund av olyckor, risktagande, missbruk, våld, självmord, att vi undviker uppsöka vård och tar dålig hand om vår hälsa. Lägg därtill till att många av oss inte har en enda nära vän, har sämre betyg i skolan, fortfarande förväntas axla rollen familjeförsörjare, har sämre relationer med våra barn, att vi som grupp står för en förkrossande majoritet av alla våld- och sexualbrott, och att det är tabu för oss att öppet visa känslor som inte har sitt ursprung i adrenalinrus, kåthet eller hat.
En rörelse för män, av män – med jämställdhet som mål – skulle kunna möjliggöra en kamp för ett jämställt samhälle där män också känner sig delaktiga. Det vill säga, en rörelse parallell med feminismen, men med ett manligt perspektiv. För mannens frigörelse kan inte dikteras av kvinnor, lika lite som feminismen av män. En rörelses utveckling tar tid, men för det behöver inte hjulet uppfinnas på nytt. Genusvetenskapen, feminismen och gayrörelsens långa kamp har berett vägen för oss män och vår stundande frigörelse, och det ska vi vara tacksamma för. Tiden är mogen för maskulinism!
Jens Klitgaard
Skribent, redaktör och sexualupplysare
Prenumerera på Ottar!
Fyra nummer om året och aktuell bok för endast 160 kr.
Kommentarer
Jag håller med dig. Mæn måste komma in i debatten. Men.. att anledningen till att kalla det "maskulinism" skulle vara att feminism låter før feminint før en man att pyssla med... ("Detta av det enkla skälet att vi är rädda för att vara feminina - och att tro att ett ord som antyder att man ”anammar det feminina” ska gå hem hos den breda massan är inte troligt, inte på djupet. Maskulinismen däremot, skulle kunna det.") Alltså. Det ær ju en av problemen mæn har, att man ær så fast i mansrollen, att man inte vågar vara det som klassas som feminint. Det ær ju något av det som borde bearbetas genom den manliga frigørelsen. Alltså, visst kan det ju kallas maskulinism, motsvarigheten av feminism, just eftersom att feminism heter feminism, men inte av orsaken att feminism ær før feminint før en man att pyssla med. Då reproduceras ju istællet den bilden av mæn - att de inte kan tænka utanfør sina manliga "ramar".
Hej Kim! Tack för din kommentar. Jag förstår vad du menar och håller helt med dig om att män också bör kunna vara feminister eller göra sånt som klassas som feminint. Men min erfarenhet av att prata med andra män om detta är att just ordet feminism skrämmer och att män tyvärr helst inte tänker utanför sina manliga ramar om de inte känner sig trygga. Det man är rädd för lyssnar man inte till i första taget och är lättare att slå ifrån sig. Att använda ordet feminism för mannens frigörelse är ju också problematiskt eftersom att det handlar om mannens könsroll. Ett annat problem är att mannens könsroll sällan sätts ord på, och istället befästs som norm. Att använda ordet maskulinism skulle göra det hela enklare att prata om.
"Mannens frigörelse kan inte dikteras av kvinnor, lika lite som feminismen av män." Det går inte att jämföra. Anledningen att feminismen inte ska styras av män är att det finns en könsmaktsordning som missgynnar kvinnor och ger makt, utrymme och tolkningsföreträde till män. Det är exakt samma skäl som gör att män inte ska ges utrymme att ensamma få makt över en rörelse. När män går samman för att diskutera sina erfarenheter, eller vita, heterosexuella eller andra privilegierade grupper gör det, så leder det i bästa fall självömkan och en plats där man vältrar sig i oproduktiv skuld, i värsta fall en förnekande av maktstrukturer. Boken du refererar till har både ock. Makt osynliggörs samtidigt som man vältrar sig i de påstådda förtryck män lever under.
Jag är den första att instämma i att män får problem till följd av könsmaktsordningen. Men det är inte det samma som att kämpa för att män ska få leda en rörelse om förändring av den manliga könsrollen, det är nämligen en fråga som rör så många fler än bara män.
Tack Jonas för din kommentar! Jag förstår att du ser vissa risker med en manlig rörelse för jämställdhet och frigörelse eftersom en del av de män som synts i debatten har visat på det du lyfter fram. Men jag undrar, vilka tycker du ska leda en rörelse för männens frigörelse om inte männen själva? Är det inte rimligt att de som har erfarenhet av att vara män och känner sig begränsade i sin könsroll också ska vara med att leda en förändring på området? I begreppet könsmaktsordning tycker jag att det finns en brist. Synen på makt. Synen att makt är att styra och ställa politiskt, ekonomiskt och i hemmet. För det är tydligt att män som grupp ofta har, och har haft, denna makt här på jorden. En makt som enkelt går att mäta och som i samhällets ögon är eftersträvansvärd. I mina ögon är det bara en form av makt, en makt som handlar mer om makt över andra människor än makt över sig själv, sitt eget känsloliv, sitt välmående eller sin livssituation. Det går inte att komma ifrån att det hela handlar om vad vi i samhället värderar som högt och lågt och jag tror att det är där det egentliga problemet ligger. Hur skulle det till exempel se ut om en god hälsa och nära relationer till familj, vänner och sig själv värderades lika högt som ett välbetalt jobb?
Det var ett svar på din kommentar, ett annat är att alla måste komma till tals om vi i samhället vill nå någon förändring. Att det finns män som upplever sig förtryckta i genussystemet är också en upplevelse, men den yttrar sig lite annorlunda eftersom man inte kan måla upp en tydlig förtryckare (även om en del vill försöka måla upp kvinnan som förtryckare av mannen). Jag tror inte att män på en generell nivå blir särskilt förtryckta av kvinnor, verkligen inte om man jämför det motsatta förhållandet, däremot är vi ganska bra på att förtrycka oss själva och tro på myter om hur en man ”ska” vara. Maskulinism som rörelse skulle som sagt inte vara en motpol till feminism, utan ett manligt perspektiv på samma frågor, mål och framtidsvisioner.
Feminism är en fackförening för kvinnor och där hör män inte hemma.
Jag är väldigt trött på såna som du som generaliserar om män och lägger
på oss ett antal kollektiva egenskaper och erfarenheter.
Jag trodde vi kommit ifrån det.
" Jag tror inte att män på en generell nivå blir särskilt förtryckta av kvinnor, verkligen inte om man jämför det motsatta förhållandet, däremot är vi ganska bra på att förtrycka oss själva och tro på myter om hur en man ”ska” vara."
Män är beroende av kvinnor och kvinnor är beroende av män. Inget kön kan förtrycka det andra under någon längre tid utan att samtidigt skada sig själv.
Vad är det som får dig att känna att kvinnor på en generell nivå blir särskilt förtryckta av män, medan män är ganska bra på att förtrycka oss själva och tro på myter om hur en man ”ska” vara, utan att kvinnors agerande har något med saken att göra?
Paradoxen är som vanligt att det görs gällande att män och kvinnor egentligen är väldigt lika varandra men att män, trots detta, endast är de verkligt tillräkneliga.
" Könsroller diskuteras nästan uteslutande av kvinnor, vilket leder till att kvinnor generellt har bättre kunskap i ämnet. "
Hur kommer du till den här slutsatsen? Åratal av ras-forskning i nazi-tyskland gav inte bättre kunskap- då forskningen hade en negativ basis, inställning och redan fastlagda svar man ville nå fram till.
"Maskulinism, i likhet med feminism, skulle kunna vara en rörelse med syfte att skapa en medvetenhet om mansrollen i samhället och på vilket sätt den begränsar oss män att vara fria individer. En rörelse som skärskådar det vi män fostras till och hur sjukt alltihop egentligen är: Hur sjukt det är att, i jämförelse med kvinnor, fler än dubbelt så många av oss dör i tidig ålder på grund av olyckor, risktagande, missbruk, våld, självmord, att vi undviker uppsöka vård och tar dålig hand om vår hälsa. Lägg därtill till att många av oss inte har en enda nära vän, har sämre betyg i skolan, fortfarande förväntas axla rollen familjeförsörjare, har sämre relationer med våra barn, att vi som grupp står för en förkrossande majoritet av alla våld- och sexualbrott, och att det är tabu för oss att öppet visa känslor som inte har sitt ursprung i adrenalinrus, kåthet eller hat."
Alltså jag tänker på ett sätt att detta är bra. Men att man samtidigt som man lyfter de ur väldigt många perspektiv negativa effekterna av dagens manliga könsroll inte får missa att slänga in de privilegier som samma roll också innebär. Typ så som det känns som att i alla fall vissa delar av någon slags feminism börjat göra när det kommer till vithet och klass, att liksom hålla i huvvet att man både kan få fördelar och nackdelar av en och samma position. Det vore ju fett om "maskulinismen" kunde inkludera det från början. Också fett om "maskulinismen" inte ställdes upp som en motpol till feminismen - då den verkar ha samma mål som i alla fall den feminism jag gillar har. Att människor på individnivå inte ska låsas in i tvingande roller pga vilket kön de har och att makt, hälsa och trygghet på strukturell nivå inte ska fördelas bland människor pga vilket kön de har.
Ah just det en sak till som jag borde ha skrivit, som också har att göra med det där att "maskulinism" (ursäkta att jag skriver inom citationstecken men jag har inte riktigt vant mig vid ordet) inte borde ställas mot feminism. Det kan ju vara bra att ha nån form av historisk koppling, som titeln antyder: att "Tiden är mogen" tror i alla fall jag att man till stor del har att tacka lång tids enträget feministiskt arbete för. :)
Lägg till ny kommentar