Lusten är fascismens fiende
I den aldrig sinande strömmen av vidrigheter som forsar ut från Vita huset i USA känns gatufestivalen Folsom Street Fair som en oas i öknen, skriver Tomas Hemstad.
Dagarna blir kortare i San Francisco. Det är Halloween-månad och skräckfilm på alla kanaler, skelett hänger i villaträdgårdarna. Men mörkret som breder ut sig i USA har inget med årstiden att göra. Trumps regering går fortsatt hårt fram mot minoritetsrättigheter och ofta är det transpersoner som står i skottgluggen.
I den nattsvarta nyhetsskörden syns bland annat att USA:s Högsta domstol tar upp ett fall som kommer att avgöra om omvändelseterapi för hbtq-personer ska skyddas som yttrandefrihet. Samma domstol ska också avgöra om Trumps regering får rätt att skriva om transpersoners könstillhörighet i deras pass, och om det går att utesluta transungdomar från idrott. Det är bara några nedslag i den aldrig sinande strömmen av vidrigheter som forsar ut från Vita huset.
»När den legendariska kinky-tillställningen gick av stapeln i slutet av september kändes fascismen väldigt långt borta.«
Trump-regeringens jakt på minoriteter kastar en lång skugga: Kliniker slutar med transvård, minoritetsprojekt läggs ner, queers avskedas, konstutställningar censureras, skolbibliotek rensas, parallellt med att våld, hot och andra hatbrott ökar.
Samtidigt fruktar många amerikaner för sin sjukvård, sitt boende och sin status i landet. Det är svårt att se en ljusare horisont var man än vänder sig och stämningen i landet är låg.
Inget av detta märks på Folsom Steeet Fair. Sedan 1984 har kink och bdsm-intresserade samlats på Folsom Street i San Francisco för en årlig festival. Och när den legendariska kinky-tillställningen gick av stapeln i slutet av september kändes fascismen väldigt långt borta. Folk var lika nakna, utspökade, kåta och glada som vanligt.
»När världen runtomkring är osedvanligt uppfuckad så behövs vardagen utanför fönstret. Nöjen behövs. Lust!«
Det höjs röster här och där på nätet om att det här är fel tid att festa, käka middag på restaurang eller köpa nya lakan. Vi kan inte låtsas som att allt är normalt samtidigt som USA slirar ner i en fascistisk avgrund, menar de. Kanske borde vi avstå från det som gör oss glada när det finns så mycket att oroa oss för?
Men när världen runtomkring är osedvanligt uppfuckad så behövs vardagen utanför fönstret. Nöjen behövs. Lust! Vi måste ha levande exempel på vad det är vi står inför att förlora. Aktiviteter som för oss samman.
Vi vinner när vi knullar för att fascismen är lustens fiende, Trump-samhället räds transpersoner för att transpersoner lyssnar till sin inre röst och skapar sig själva. Fascismen som ideologi drivs av rädsla, bitterhet och hat. Folsom Steet Fair drivs av motsatsen: Hit går vi för att våga, för att fira oss själva och varandra och för att utöva kärlek med gränser som vi skapar tillsammans – mitt ibland alla koppel och piskor framhålls frivillighet och samtycke överallt.
»Vi är tillsammans och vi är tusentals. Här frågar vi om lov innan vi rör varandra eller tar bilder.«
Den isolering som leder folk in i hatfyllda nätkulturer, högerextrema rörelser och våldsam misogyni är Folsom Steeet Fairs motsats, här är vi synliga även i våra mest sårbara skepnader, vi är tillsammans och vi är tusentals. Här frågar vi om lov innan vi rör varandra eller tar bilder, här finns det utrymmen där endast kvinnor och ickebinära är välkomna och andra utrymmen som man kan gå till och vila hjärnan om man känner att gatufesten blir för intensiv. Här klär vi oss hur mycket eller lite vi vill, vi uppfyller fantasier. Hår i alla regnbågens färger, alla typer av kroppsformer i nät, läder och gummi. Alla är välkomna och entrépriset är frivilligt.
Every time we fuck we win. I manifestet från 1990 som namngav queer-rörelsen pekas vägen mot segern ut med valfri styv kroppsdel. Vägen dit är krokig, men för att överhuvudtaget kunna föreställa oss en seger så krävs målbilder, tydliga visualiseringar av de idéer som vi tycker är viktiga – och som ofta är de som fascismen fruktar.
Att dra på sig läderutstyrsel och knulla med varandra på San Franciscos gator är kanske ytligt, dekadent eller onödigt – men i år känns det som en oas i öknen. I år känns det viktigt.
Text Tomas Hemstad, frilansjournalist och krönikör.
