Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Krönika Abort

Abort som preventivmedel — varför inte?

Helen Jones

Gränsen mellan preventivmedel och abort är på väg att suddas ut. Helen Jones ser tillbaka på sina tonår och gläds åt utvecklingen

»I don’t take drugs or get pregnant«. Det var en mening jag och min syster använde flitigt som försvar mot våra föräldrar under tonåren i 00-talets Storbritannien. En miljö som jag aldrig betraktade som konservativ förrän jag såg den från det supersekulära svenska perspektivet.

»Varför var graviditet så kopplat till bilden av en värstingunge?«

I en liten stad bland Chiltern-kullarna, mitt emellan London och Oxford, gick jag i en könssegregerad skola – i skoluniform, såklart – och sjöng olika varianter på Gloria in excelsis deo i kören. Det måste ha varit min syster, två år äldre än mig, som etablerade repliken om att inte knarka eller bli gravid. Hon testade gränserna mer, hade hemmafester som kunde gå lite över styr. Vi ville påpeka att våra föräldrar var lyckligt lottade, att vi var minsann välskötta för att vara tonåringar. Vad vi nu hade gjort så var det inte lika illa som att knarka eller bli gravid. Det är en replik jag har reflekterat över nyligen. Varför var graviditet så kopplat till bilden av en värstingunge?

Man kan tänka att det har att göra med den skambelagda kvinnliga sexualiteten. Men jag fortsatte använda mig av detta försvar även när jag började ha sex, trots att mina föräldrar visste om det. För jag blev inte gravid. Jag var ändå inte »sån«. Det säger något om synen på oplanerade graviditeter. Att det fanns ett »duktigt« sätt att ha sex, om man nu skulle få för sig att göra det, och så fanns det motsatsen. Oansvarigt. Risktagande. Slarvigt. Det var som två skilda vägar. Den duktiga vägen med preventivmedel eller den oansvariga vägen som leder, oundvikligen, till graviditet. Och ja: till abort.

»Ett enda missat piller kunde hålla oss vakna av oro.«

Jag minns hur rädd jag var för att bli gravid. Orimligt rädd. Mitt förhållande till risken för en oplanerad graviditet var nästan som att abort inte fanns, som att jag hade tvingats bli tonårsmamma. Jag minns hur jag och min pojkvän inte bara väntade tills jag åt p-piller utan alltid utöver det använde kondom eller avbrutet samlag. Ett enda missat piller kunde hålla oss vakna av oro. Jag har svårt att förstå det såhär i efterhand. Jag var ändå – på ett teoretiskt plan – övertygad om vikten av aborträtten från ung ålder. Men att behöva göra abort själv? Jag kunde inte ens tänka tanken.

Det hjälpte säkert inte att abort fortfarande var – och är än idag – ett brott i Storbritannien. Det krävs att två läkare skriver under på att graviditeten skulle riskera den gravidas hälsa. I praktiken tolkas »hälsa« så pass brett att ingen nekas abort. Men hur skulle jag veta det, som livrädd 15-åring? Att abort var en normal och tillgänglig del av vården var inte allmänt känt i min omgivning.

»Synen på abort som ett slags straff finns fortfarande idag, här i Sverige.«

Synen på abort som ett slags straff finns fortfarande idag, här i Sverige. När frågan om hemabort diskuteras i sociala medier hörs en återkommande stämma: Abort ska inte förminskas till något oladdat. Det ska inte vara FÖR enkelt.

Om vi läser mellan raderna: det ska ändå vara jobbigt att göra abort. Det här uttrycker alltså personer som säger sig vara helt för rätten till fri abort. Men jag tror kanske att de bär på ett abortstigma de inte vill erkänna. Nog är vi många som gör det.

När jag fick höra att det finns en falang inom forskningen som tittar på att använda tidig medicinsk abort som preventivmedel var min spontana reaktion: det var det sjukaste jag hört. Fruktansvärt lät det. Vem vill gå runt och göra abort varje månad? Och: »använda abort som preventivmedel«, är inte det ett uttryck som tillhör abortmotståndarna? Man har ju hört dem påstå att unga tjejer gör just det, som ett argument mot själva aborträtten. Ska vi ge dem rätt?!

Sedan läste jag forskaren Kristina Gemzell-Danielsson i ett tidigare Ottarnummer: »I förlängningen hoppas vi utveckla en behandling som fungerar både som preventivmedel (att den förhindrar implantationen) och som tidig abort.«

Att man på sikt kan använda abort som preventivmedel i ren klinisk bemärkelse, alltså. Att det ÄR preventivmedel. Att skiljelinjen suddas ut totalt. Då finns det inte längre en rätt och en fel väg – utan bara en enda bred bana där vi håller varandra sällskap. Och istället för att prata om preventivmedel (duktigt) och abort (straff) kan vi börja nämna dem i samma andetag. För vem vinner egentligen på att dra den där skarpa skiljelinjen? Det gjorde inte mitt 15-åriga jag.


Helen Jones är skribent

Fler artiklar

Essä Abort

Frihet i en liten påse?

På 1970-talet fantiserade feminister om konstgjorda livmödrar. I dag är vi närmare det än någonsin.