aids-estetik-HELT-färdigt-collage.png

Ett kollage av flertalet bilder från kända aids-aktivister från 1980- och 90-talet.

Estetiken som format våra kamper

Den queera aktivismen på 1980- och 90-talet skapade en estetik runt hiv och aids som lever och påverkar oss i dag i allra högsta grad. De direkta slagorden och bilderna har bildat skola för aktivister världen över, ett arv som skaparna själva aldrig fick uppleva.

 

»Vill du ha de här?«

Hen som vi bor med ska flytta ut och räcker mig en skokartong full med klistermärken. En liten skattkista full av tidig queer och aids-aktivism från Los Angeles och San Francisco. Med stora blockbokstäver skriker Queer Nation, gruppen som på 1990-talet gav queeraktivismen ett ansikte, att de är POSITIVELY AGAINST HIV PHOBIA på en neonorange sticker. På ett annat klistermärke med två små tecknade barn, berättas att julen är inställd för att tomten har smittats av hiv. »If only Reagan and Bush had told the truth«.

Men den mest igenkännbara, »SILENCE=DEATH« (i denna version med prefixet ACTION=LIFE) i vita versaler mot svart bakgrund tillsammans med den rosa triangeln som homosexuella tvingades bära i koncentrationslägren under andra världskriget, skapades som en affisch 1986 och blev sedermera plakat, t-shirts och knappar.

Bilden skapades av en grupp på sex personer, som senare gick in i aids-aktivistgruppen ACT UP – den radikala och inflytelserika queera aktionsgruppen som från 1987 förde den mest högljudda gatukampen mot hiv. 2017 kom en spelfilm som skildrar den franska Act up-rörelsens arbete på 90-talet, 120 slag i minuten, som visar deras politiska sprängkraft.

Bild skapad av konstnärsgruppen Queer Nation på 1990-talet.

 

En av grundarna av Act up i USA, Avram Finkelstein, var också en av grundarna av aktivist-konstkollektivet Gran Fury. De approprierade sitt bildspråk från både konceptuella kollagekonstnärer som Barbara Kruger och från reklambyråernas kampanjer för stora varumärken som Coca Cola – med tydlighet och slagkraftighet i form och funktion – och de använde PR som ett vapen i kampen för uppmärksamhet kring hiv och aids.

»Konstnärerna och aktivisterna som kämpade aids gav oss nya metoder, språk och konstnärliga uttryck att använda i våra kamper.« 

Gran Fury tryckte upp falska dollarsedlar med budskap som »FUCK YOUR PROFITEERING. People are dying while you play business« som de släppte ut i drivor på New York-börsen, och de arrangerade kiss-ins på folktäta platser, vars kampanj-slogan på affischerna löd »Read my lips«.

 

Även redan etablerade konstnärer dedikerade sitt konstnärskap till kampen mot aids. När Keith Haring fick veta att han bar på viruset 1988, hade han redan profilerat sig som säker sex-förespråkare, bland annat med en affisch med en glad snopp som har kondomen i högsta hugg.

Haring hade varit aktiv som konstnär sedan 80-talets början, då hans snirkliga streckgubbar, strålande bebisar och skällande hundar började finna sin form. Hans konstnärskap hämtade från graffiti och popkonst och när han 1986 öppnade sin egen New York-butik Pop Shop, var han redan ett internationellt fenomen. De sista åren av hans liv producerade han ett antal affischer, både till sin egen Keith Haring Foundation och till Act up, bland annat på temat SILENCE = DEATH. Till till Act up-affischen hade han lagt till IGNORANCE = FEAR. 

 

Bild av konstnären Keith Haring,

»IF I DIE OF AIDS – FORGET BURIAL – JUST DROP MY BODY ON THE STEPS OF THE F.D.A.*« står det med vita versaler på jeansjackans ryggtavla över en rosa trekant. Bill Dobbs fotografi av bildkonstnären David Wojnarowicz från en till Act up-demonstration 1988 är en oförglömlig del av den ikonografi som Aids-krisen på 80-talet lämnade efter sig. Det var en era då konst, aktivism och kommunikation flöt samman, och ingenting var för personligt för att också vara i högsta grad politiskt.

David Wojnarowicz före detta älskare och mentor, fotografen Peter Hujar, hade dött ett år tidigare, och snart efter fick David själv sin hiv-diagnos. Wojnarowicz konst blev allt mer politisk, med textverk och collage som skriker efter hjälp, efter förändring.

1989 skapar han en triptyk av fotografier av Peter Hujars ansikte, hand och fötter, strax efter dennes dödsögonblick. I en essä med titeln Living Close to the Knives beskriver Wojnarowicz hur »hans död nu är som inpräntat på celluloid bakom mina ögon«, och med Untitled (Peter Hujar) blir också åskådaren ett vittne. Det är inte på trapporna upp till läkemedelsverket, men det är inte heller långt ifrån.

»Estetiken som sprang ur Aids-krisen var alarmistisk, framfusig, direkt och omgavs av en nattsvart humor.«   

Även Karen Finleys konstnärskap var, och är, rotat i den intimt privata sfären. Finleys banbrytande performancekonst formades på underground-gallerier och med sin egen, ofta nakna, kropp som främsta verktyg utmanade hon med konfrontativa texter och spektakulära uppträdanden. 1990 var hon en av fyra konstnärer som stämde National Endowment for the Arts för att deras finansiering drogs in av anständighetsskäl (i en våg av moralpanik som delvis var ett svar på den konst som föddes under aidskrisen), och året efter skapade hon verket Memento Mori som förde samman aidskrisen med kampen för fri abort. På utställningen i Newcastle fanns väggar som bar slagord som »The Virgin Mary is Pro Choice« och »My God is Homosexual (Love Your Neighbour as Yourself)«.

 

Den kanadensiska konsttrion General Idea bildades redan i slutet av 60-talet, enligt medlemmen AA Bronson »i efterdyningarna efter upploppen i Paris, i spillrorna av hippie-kollektiven, underjordiska tidningar, radikal utbildning, happenings, love-ins Marshall McLuhan, och de internationella situationisterna«.

Från början gjorde de konst av att invertera samhälleliga fenomen som konsumtionshets, skönhetstävlingar och talkshows. Men när Aids-krisen härjade som värst 1987 blev den deras fokus. I installationerna PL©CEBO och One Year of AZT åskådliggjorde de den tunna linjen mellan liv och död som hivpositiva svävade i under denna tid. Genom skulpturer avbildade de först sockerpillren som gavs till hivpositiva testgrupper i studier av nya mediciner, och sedan av AZT den, första medicinen som hade en reell effekt i behandling av viruset, men som ännu var oåtkomlig för många sjuka.

Men deras kanske mest kända verk är en remix av Robert Indianas flitigt använda popkonstskulptur (som sedermera blev affisch, frimärken och så vidare) LOVE, med texten AIDS. En bild som de ämnade sprida utan upphovsrättsskydd så att den kunde äntra det allmänna medvetandet som ett internet-förhistoriskt meme.

Gran Fury tyckte att General Ideas version var för likgiltig och saknade vrede, så när de bjöds in till samma konstutställning i Berlin om Aids som General Idea, gjorde Gran Fury en egen variant med texten RIOT (Stonewall ’69, Aids Crisis ’89).

»När en pryd allmänhet inte vill tala om sekret, sperma, analsex och blod så måste vi tala om våra kroppar så ofta vi bara kan.«

Estetiken som sprang ur Aids-krisen var alarmistisk, framfusig, direkt och omgavs av en nattsvart humor. Det är ett bildspråk där det inte finns något att förlora, och kanske är det därför estetiken fortfarande känns så angelägen, och återanvänds, parafraseras och lever i sin egen rätt än i dag?

När löpsedlarna tystnar om våra döda så måste vi bli våra egna löpsedlar. När en pryd allmänhet inte vill tala om sekret, sperma, analsex och blod så måste vi tala om våra kroppar så ofta vi bara kan. Och om de inte kommer på våra begravningar så tar vi in våra dödsbäddar på gallerierna och dumpar våra lik på läkemedelsverkets trappor.   

Många av Aids-krisens formspråks upphovspersoner levde inte tillräckligt länge för att se sina skapelser bilda skola i hur man kommunicerar en katastrof, årtionden framåt. Keith Haring dog redan 1990, endast 32 år gammal, David Wojnarowicz avled 1992, 38 år gammal, och Jorge Zontal och Felix Partz från General Idea avled 1994, 50 och 49 år gamla.

Men omedelbarheten, genomslagskraften, alltså det virala i kampen mot viruset, framstår vid en tillbakablick som en mall för en estetik som går igen varje gång konst och aktivism flyter samman.

 

För oss som växte upp under 90-talet kommer alltid Harings gubbar, hundar och hjärtan vara sammankopplade med kampen mot hiv. I Sverige har konst- och designkollektivet Mycket återanvänt både slagord och form från Queer Nation, och RFSU:s shop ELISE säljer en tröja med budskapet »Silence is not Golden«, en blinkning till SILENCE = DEATH.

Under en av Black Lives Matter-demonstrationerna i San Francisco för några år sedan, tågade aktivister ut från SF LGBT Center med SILENCE = DEATH-plakaten i högsta hugg, lika relevanta när det handlar om rasistisk polisbrutalitet som de var när de handlade Aids. Och i en av de många »walk outs« - alltså utstormningar från främst skolor – som följde i spåren av Parkland-massakern i februari syntes ett plakat som lydde »If I Die in a School Shooting Drop My Body on the Steps of the CDC***«.

I västvärlden blev bromsmedicinernas intåg i mitten av 90-talet en vändpunkt i Aids-krisen. Men världen fortsätter att brinna. Och konstnärerna och aktivisterna som kämpade mot likgiltigheten inför Aids gav oss nya metoder, språk och konstnärliga uttryck att använda i våra kamper. 

 

*Anspelar både på ”stick”, och ”runka”

** Food and Drug Administration (Livsmedel- och Läkemedelsverket)

*** Centers for Disease Control and Prevention (Smittskyddsverket)

 

Tomas Hemstad är frilansjournalist bosatt i San Francisco.                                                                                                                     

Bilder Keith Haring, Bill Dobbs, Queer Nation, General Idea.

 

Ur nummer: 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.