Isabel CL.jpg

Isabel Cruz Liljegren
Isabel Cruz Liljegren Foto: Jennie Aquilonius

Gör upp med kvinnligheten

En uppgörelse med och kärleksförklaring till femininiteten. Dramatikern Isabel Cruz Liljegrens nya pjäs »Diagnos: Baby« har premiär 7 november i Göteborg.
– Folk borde vara mer rädda för femininitet, säger hon.

Isabel Cruz Liljegren
Ålder: 30
Aktuell: Med pjäsen Diagnos: Baby på Göteborgs dramatiska teater, premiär den 7 november.
Gjort: Bland annat musikalen Dö klubbdöden, barnoperan Bortadröm samt En normal föreställning med scenkonstgruppen Per.får.mens.
Favoritpjäs: Heterofil av Christina Ouzounidis.
Favoritregissör: Nils Poletti.

Rekommenderar just nu:
1. Girls will make you blush! på Unga Klara.
2. Ungefär lika med på Dramaten.
3. Chicago på Stockholms stadsteater.

Diagnos: Baby är en berättelse som saknades. Isabel Cruz Liljegren hade läst annat på samma tema, men det handlade aldrig riktigt om det som hon ville prata om; att femininitet nedvärderas – i alla kretsar.

– Jag var tvungen att skriva om hur den också kan vara subversiv, intelligent, drömmande och radikal. En livsfarlig kraft. Folk borde vara mer rädda för femininitet, för tjejer i allmänhet. Deras tankar kan vara livsfarliga för patriarkatet, för makten, för allt, säger hon.

Hon berättar att huvudpersonen i Diagnos: Baby, Hon/Hen, avsäger sig alla feminina attribut. Tänker att ju mindre kvinna någon är, desto lättare är det att vara en fullständig person.

Det är den här inre striden som pjäsen handlar om. En strid som också finns hos Isabel Cruz Liljegren. Hon gillar klänningar, smink och rosa – men det har varit svårt att pussla ihop med att vara radikal feminist och lesbisk.

– Jag tror att många feminister får ett feministiskt uppvaknande där de klipper sig, slutar sminka sig eller låter håret på benen växa ut. De måste bli bilden av en feminist för att kunna hitta fram till sin egen feminism. Samtidigt trycker man undan sidor av sig själv som inte passar in i den bilden.

Efter att ha försökt skära bort sina bröst hamnar Hon/Hen på en psykmottagning. Där träffar hen en person, Baby, som är hennes egen feminina sida.

– Det blir också en lesbisk kärlekshistoria mellan dem, en slags hatkärlek. Hon vill bli fri och göra slut med Baby, men saknar henne för mycket.

På mottagningen finns också en psykologliknande figur, en spegling av samhället, som ställer felställda frågor. Som varför Hon/Hen ville ta livet av sig.

– Men hon ville inte livet av sig, hon ville leva, men hon kunde omöjligt få ihop sitt liv med brösten.

»Varför kom jag inte på att jag kunde vara med tjejer tidigare? I mitt huvud blev de en främmande typ av människor.«

Hur ser du på risken att pjäsen bara ses av de redan frälsta?

– Det har jag inga problem med. Diagnos: Baby är inte ett försök att frälsa någon, den är inte intresserad av det. Det är mer en filosofisk än uppviglande pjäs.

Isabel Cruz Liljegren säger att pjäsen har varit ett sätt för henne att förstå sig själv. Som varför hon tänkte på sig som heterosexuell i 26 år.

– Varför kom jag inte på att jag kunde vara med tjejer tidigare? Det handlar nog om att jag inte kände till någon som såg ut som och tänkte som jag, och som var lesbisk. I mitt huvud blev de en främmande typ av människor. Det får mig att tänka på folk som aldrig blir lesbiska och som kanske är eller skulle kunna bli det.

Hon säger att heterosexualitet är ett av många politiska budskap som strömmar ut från teaterscenen. Tillsammans med de manliga berättelserna.

– Många manliga karaktärer är fint utmejslade medan kvinnorollerna är plattare. Det gör att kvinnor kan identifiera sig med manliga perspektiv och berättelser i sina vanliga liv, medan män inte förstår att kvinnor har samma tankar som de dem. Generellt sett, nu raljerar jag lite.

Isabel Cruz Liljegren längtar efter att okommenterat få se karaktärer som är icke-heterosexuella. Hon säger att det inte verkar gå att komma bortom sexualiteten.

– En pjäs kan inte bara handla om en snubbe som har gjort något viktigt och som i förbifarten säger att ”jag ska bara åka hem till min man”. Då måste det tas upp och hela handlingen tar en annan vändning. Det gör samma sak som med män och kvinnor, att heterosexuella inte kan relatera till homosexuella.

Hon tror att det kan påverka enormt när hon får prata ostört med en publik i 1,5 timme.

– Speciellt när publiken tar in alla delar med ljus, ljud, smink och kostym. Det kan bli så emotionellt att det går rakt in i kroppen och därifrån upp i hjärnan.

 

Text och foto Jennie Aquilonius

 

Lägg till ny kommentar

Ren text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Rader och stycken bryts automatiskt.
By submitting this form, you accept the Mollom privacy policy.
Bli medlem i rfsu

Prenumerera på Ottar!

Fyra nummer om året och en bok eller tygkasse för endast 160 kr!

Ottar i Qiozk