Min queera neofamilj

När Jasmine Infiniti gick i mellanstadiet brukade hon lyssna på ett radioprogram som dragqueen-stjärnan RuPaul ledde.

– Han brukade spela superbögig dansmusik som The Real McCoys Another Night, och det väckte något i mig.

Techno-gruppen Prodigys video till låten Breathe förde henne vidare mot mörkare dansmusik, som UK garage och house. Och som queer svart person i New York på 1990-talet var det bara en tidsfråga innan hon upptäckte ballroom-scenen.

– Jag var 17 eller 18 när jag gick till pirerna runt Christopher Street för första gången. Det var där jag hörde musiken som var grunden för ballroom-scenen, som Ha Dance med Masters At Work och Witch Doctor med Armand van Helden. Efter det började jag smita in på klubbar och vogua tills solen gick upp.

»När jag svängde med höfterna eller voguade var det som att jag kunde uttrycka något som inte kunde komma ut på något annat sätt.«

Bass, house och techno var musik som hon kände enda in i själen.

– Min femme-identitet ledde mig till dansmusiken. När jag svängde med höfterna eller voguade var det som att jag kunde uttrycka något som inte kunde komma ut på något annat sätt. Låtar som Cunty med Kevin Aviance kändes som om de var skrivna för mig; »Feeling like an orchid, feeling like a rose«.

I college började Jasmine engagera sig i ballroom- kulturen. På en queer filmfestival såg hon Jennie Livingstons dokumentär Paris is Burning, och i en scen där vogue-ikonen Willy Ninja lär en ny modell att gå på catwalken, kände hon igen ett ansikte.

– Det var min gamla barnvakt Pat! Min mamma var modell, och det visade sig att även hon hade blivit tillfrågad om att vara med i filmen. Så jag blev känd som hon vars mamma skulle varit med i Paris is Burning.

Genom en vän kom Jasmine hem till hos Denise och Angie, båda medlemmar i vogue­huset House of Infiniti och när hon berättade för dem att hon ville bli medlem i ett hus släpptes hon in i gemenskapen nästan direkt.

– Jag tävlade i kategorin butch queen två gånger och sedan en gång efter att jag transitionerat som femme queen. Jag blev utslagen direkt alla gångerna. Jag är naturligt tramsig och en riktig tönt, jag ville bara dansa i bakgrunden.

»De tyckte att huset behövde mig, och det handlade till stor del om att jag gick på college.«

Det spelade dock aldrig någon roll för husmödrarna i House of Infiniti. Det fanns andra saker som värderades än att vara en bra tävlande på balerna.

– De tyckte att huset behövde mig, och det handlade till stor del om att jag gick på college. De hyllade det eftersom det inte var helt vanligt i våra kretsar, de fick mig att känna mig stolt över att jag utbildade mig.

Jasmine pratar om Denise som sin transmor, och om en annan före detta Infiniti, Jesse, som sin bögfar.

Att komma ut eller att inleda en könskorrigeringsprocess är som att födas på nytt, se världen i ett nytt ljus. Nya normer, nytt språk, nya strukturer. Så varför skulle det inte behövas mentorer, eller för den delen valda queerföräldrar?

I House of Infiniti hittade Jasmine en familj, ett sammanhang och en inre stolthet. Denise blev hennes mor, och när Jasmine under en period blev hemlös, öppnade Denise sitt hem.

– House of Infiniti är inte bara ett ballroom-hus, utan en familj som hjälper en att överleva. Även om jag inte var någon stjärna på balerna, så hjälpte jag Denise att förbereda sig och hon tog sig an mig som sin transdotter. De gav mig en känsla av att höra hemma, vilket är sällsynt för en rasifierad queerperson.

»En av de första transkvinnorna jag träffade på västkusten blev min dotter Alyha«

När Jasmine senare bestämde sig för att flytta från New York till Kalifornien tog hon med sig det hon lärt sig från House of Infiniti.

– En av de första transkvinnorna jag träffade på västkusten blev min dotter Alyha, eller Yha Yha som hon heter när hon spelar skivor. Vi hade planer på att starta en tidning och genom det traffade jag mina andra döttrar Iso och Cali. Tillsammans gick vi på fester i avancerade looks och började få en hel del uppmärksamhet genom hur vi såg ut, berättar Jasmine.

Hon fortsätter beskriva hur hennes nya hus, New World Dysorder, kom till:

– Vi började jobba ihop med andra rejvare och burning man-folk, men kände oss lite som alibin, så vi bröt oss ur och startade vår egen grej. Vi ville anspela på patologiseringen av transerfarenheten som en könsidentitetsstörning, vid sidan av andra diagnoser vi har, som bipolär och trotssyndrom.

– Vår första fest hette O.D.D. (Oppositional De ance Disorder). På festen fick jag en smäll i ansiktet av en kille som störde sig på mig. Det är så jävla sorgligt att jag alltid verkar bli fysiskt attackerad eller tvingad att gå igenom något hemskt för att skapa förändring. Men vi fick mer uppmärksamhet för att folk i scenen blev förbannade. Som lång svart transkvinna som inte passerar representerar jag något. Det är som att jag påminner folk om allt de hatar med sig själva, säger Jasmine.

»Som moder kan jag dela med mig av min levda erfarenhet med andra queer- och transpersoner.«

Trots den våldsamma starten blev New World Dysorder en familj för Jasmine. Men där House of Infiniti mäter sig med andra på ballroom-scenen så är New World Dysorder ett kollektiv som möter varandra utan sådana bedömningar. Utöver husmoder är Jasmine Infiniti framgångsrik DJ och producent. Men hon glömmer aldrig sin familj.

– De är min queera neofamilj! Som moder kan jag dela med mig av min levda erfarenhet med andra queer- och transpersoner. Min intersektion ger mig en nyanserad förståelse av världen och det gör mig glad att jag kan dela den med andra som vill lyssna.

– New World Dysorder tar hand om mig lika mycket som jag tar hand om dem.

Tomas Hemstad

Frilansjournalist baserad i San Francisco

… … … … … … … … …

3 X FILMTIPS PÅ TEMA BALLROOM

▶ PARIS IS BURNING

Dokumentär från 1991 av Jennie Livingston. Filmad under mitten och slutet av 1980-talet i New York följer den ballroom-scenen och skildrar frågor om ras, klass, kön och sexualitet. Finns på Netflix.

▶ POSE

Hyllad dramaserie från 2018 som porträttterar parallella världar i 1980-talets New York: ballroom-kulturen med sina tävlingsinriktade »hus« ställs mot den strikta, normativa yuppievärlden. Ligger på HBO.

▶ KIKI

Dokumentärfilm från 2016 av Sara Jordenö. Här skildras nutidens voguekultur i USA och de hbtq-ungdomar som utgör den — de som organiserar »Kiki Balls« såväl som för en outtröttlig kamp för rättigheter och respekt. Kan streamas på folketsbio.se.