Tidskrift om sex och politik
Tidskrift om sex och politik
Elena, spelad av Greta Grinevičiūtė och Dovydas, spelad av Kęstutis Cicėnas. Bild: Folkets Bio.
Intervju Sexualitet

Kärlek, intimitet och asexualitet i filmen Slow

Stockholms filmfestival är i full gång. Det litauiska Oscarsbidraget Slow behandlar frågor om asexualitet, intimitet och icke-traditionella könsroller i relationer. Ottar träffar regissören Marija Kavtaradze.

Dansösen Elena och teckenspråkstolkaren Dovydas träffas när Elena ska hålla en danskurs för döva ungdomar. Sakta men säkert utvecklas en romans, men problem uppstår när det visar sig att Dovydas är asexuell. Paret måste då skapa sin egen form av intimitet och relation.

Ottar träffar skaparen av filmen, manusförfattaren och regissören Marija Kavtaradze på hotellet där hon bor under Stockholms filmfestival. Det är dagen innan filmen visas på svenska biografer för första gången, men Marija verkar lugn.

– Det tog fyra år från att jag började skriva fram till premiären. Produktionen av filmen var en väldigt kreativ och ostressad process. Jag var mån om att verkligen gilla manuset innan vi började filma. Skådespelarna till huvudrollerna castades tidigt, så jag kunde skicka utkast till dem och höra dem läsa tillsammans, säger Marija Kavtaradze.

Manusförfattaren och regissören Marija Kavtaradze. Bild: Dorota Kwiatkowska

Slow är en lågmäld historia med många scener där karaktärerna på ett realistiskt gestaltat sätt lever sin vardag. Tystnaden i filmen bryts ibland av konversationer, musik som Dovydas tolkar och långa sekvenser där Elena genom dans uttrycker sina känslor.

Slow har redan vunnit pris för bästa regi på Sundance film festival och är Litauens Oscarsbidrag i kategorin bästa internationella långfilm.

– Det känns kul, jag är stolt över att vårt lilla land blir uppmärksammat, säger Marija Kavtaradze med ett leende.

»Många har sagt att Elena är nymfoman eller sexberoende, men så är det inte, hon är en helt vanlig kvinna.«

Vad drog dig till ämnet asexualitet?

– Asexualitet skildras sällan i filmer, det är ett viktigt och intressant ämne. Det här är dock inte en film specifikt om asexualitet, den handlar om en relation där karaktärernas sexuella behov inte passar in i de traditionella könsrollerna.

– Kvinnlig sexualitet är ett precis lika viktigt tema i filmen. Jag vill visa att det inte är problematiskt för kvinnor att ha stor sexlust. Många har sagt att Elena är nymfoman eller sexberoende, men så är det inte, hon är en helt vanlig kvinna.

Trots Litauens traditionella inställning till sex och relationer mottogs filmen väl. Marija tror att konceptet blev lättare att acceptera eftersom förhållandet fortfarande var heteronormativt. Om det istället hade varit två män eller två kvinnor hade den troligtvis mötts av kritik.

– I Litauen är det inte tillåtet att prata om hbtqi-frågor i media, det anses ha en negativ inverkan på barnen. När jag växte upp hade vi inte ens sexualkunskap i skolan, säger hon med upprörd röst.

– Jag tror tvärtom att det farliga är att begränsa konversationen. Barnen växer upp omedvetna om sin sexualitet och vilka de är.

»När jag växte upp hade vi inte ens sexualkunskap i skolan.«

Plötsligt kommer filmens huvudrollsinnehavare in i restaurangen där vi sitter. Både Kęstutis Cicėnas, som spelar den asexuella teckenspråkstolkaren Dovydas och Greta Grinevičiūtė, som spelar dansösen Elena, ser trötta ut.

Greta är precis som karaktären Elena dansös, Kęstutis behövde dock lära sig teckenspråk inför inspelningen.

– Det tog mig ett år att lära mig teckenspråk tillräckligt bra för att kunna spela Dovydas. I filmen jobbar han bland annat med att tolka musik, vilket är extra svårt. Man måste då utöver teckenspråk kunna inkorporera skådespelande och mimik. Inte ens alla riktiga tolkare vågar göra det, berättar Kęstutis.

Elena, spelad av Greta Grinevičiūtė och Dovydas, spelad av Kęstutis Cicėnas. Bild: Folkets Bio.

Regissören Marija Kavtaradze visste tidigt att hon ville jobba med filmskapande. Hon är nu 32 år och har redan producerat flertalet prisbelönta filmer som fått internationellt erkännande. Även de behandlar tabubelagda ämnen som mental ohälsa, toxiska relationer och traditionella könsroller.  

– När jag var 11 år läste jag en bok som skildrade ett dramatiskt livsöde. Jag blev tagen av historien och började – utan att förstå att det var vad jag gjorde – skapa en storyboard och berättarröst i min anteckningsbok, berättar Marija med ett skratt.

– Det skulle vara spännande att i framtiden skapa film på engelska för att kunna nå ut till en större publik, men bara om jag tycker att det känns nödvändigt för historien.


Maria Carlson Fahlman är praktikant på Ottar.

Fler artiklar