Männen som bryter ensamheten på Volvo 

Det finns kollegor som han är riktigt orolig för. Peter Dalefjord berättar om jobbarkompisarna som inte verkar ha så mycket umgänge utanför fabriken. De som saknar partner och vänner, som drar sig undan och tystnar.

– Omkörning!

Några kollegor sveper snabbt förbi i korridoren och retas över att vi går så långsamt. Peter Dalefjord och Antonio Moberg guidar genom lokalen, där lastbilar tillverkas på löpande band för export till hela världen. Fabriken mäter över 10 000 kvadratmeter, mer än 16 fotbollsplaner.

En lång stålbalk – lastbilens ramsida – glider fram på ett band mitt i fabriken, och steg för steg får den nya delar, station för station. Bandet stannar inte utan rör sig hela tiden långsamt medan montörerna jobbar snabbt runtomkring. Det bullrar, piper och surrar när bult efter bult dras åt. Även om man roterar mellan arbetsuppgifterna sliter de monotona rörelserna på armar och axlar. Samtidigt finns det en glädje i att jobba tillsammans och bygga något ihop.

– Det finns en gemenskap, ett kamratskap, säger Antonio Moberg.

Han har jobbat på Volvo lastvagnar i tio år, först som montör och nu som skyddsombud. I den rollen företräder han kollegorna gentemot arbetsgivaren. Om något inte går rätt till och säkerheten är hotad har han rätt att avbryta arbetet, men han finns också tillgänglig för problem som inte direkt beror på jobbet.

– Som skyddsombud får du andras förtroende på ett sätt som gör att det går att öppna upp och prata även om andra saker, säger han.

Peter Dalefjord tror att många som har det tufft privat tar ett djupt andetag och trycker ner känslorna när de kliver in genom grinden till fabriksområdet. Starka män i fordonsindustrin ska inte gråta över att sambon vill lämna, eller över att man inte få matchningar på dejtingappen.

– Men vi gråter också – bara inte när någon ser.

»Om jag vet att någon går igenom en separation kan jag fråga ”jag hörde att du har det kämpigt hemma, hur mår du egentligen?”«
_{Peter Dalefjord}

Machokulturen bekymrar honom. Han berättar om en artikel han läste i fackförbundstidningen, om Stora Ensos pappersbruk i Skutskär, utanför Gävle.

– Två kollegor hade tagit livet av sig tätt inpå varandra, och en tredje var på väg.

När han satt med artikeln framför sig tänkte han på den egna arbetsplatsen, och på kollegorna som han går och oroar sig för.

– Vi är en stor arbetsplats. Det jobbar över 2 000 personer här, och det är många som mår dåligt.

Peter Dalefjord berättar om jobbarkompisar som spelar för mycket och får ekonomiska problem, eller missbrukar alkohol eller läkemedel.

– Det är fler och fler som tar tramadol.

Tabletterna är effektiva mot värken i kroppen, förklarar han, men kanske svåra att sluta med när man upptäcker hur effektivt de också dämpar jobbiga känslor?

Efter självmorden på Skutskär anmälde sig skyddsombuden där till RFSU:s kurs »Hur är läget?« När Peter Dalefjord läste om kursen började han direkt planera för att skyddsombud på Volvo lastvagnar skulle gå samma kurs, och Antonio Moberg var inte svårövertalad.

De berättar att kursen gav konkreta verktyg för hur man kan bjuda in till samtal om känslor och relationer, och vara en person som hjälper till att bryta ensamhet. Peter Dalefjord ger ett exempel:

– Om någon sitter för sig själv i lunchrummet kan jag helt enkelt dra ut stolen bredvid min och säga »kom och sätt dig här«, eller om jag vet att någon går igenom en separation kan jag fråga »jag hörde att du har det kämpigt hemma, hur mår du egentligen?«

Det är ju en enkel sak att visa omtanke om varandra, säger han. Så varför är det samtidigt så svårt?

Ulf Mellström, professor emeritus i genus och teknik vid Karlstad universitet, har forskat om mäns relationer och ensamhet i många år. Han beskriver hur mäns vänskap – broderskapet – traditionellt har grundats mer i det praktiska än i det verbala. 

– Det handlar om att göra något tillsammans – skuldra vid skuldra – i båtklubben, idrottsklubben, veterantågsklubben, fackklubben eller vad det nu kan vara.

Han tycker att den formen av vänskap är lite underskattad i dag.

– Även om man inte direkt pratar om hur man mår tror jag att män håller ganska bra koll på varandra i de där kollektiva gemenskaperna, säger han.

Samtidigt ser han att det är ett verkligt och allvarligt problem att många män har svårt att dela sina känslor, och istället bär dem inom sig – ibland med förödande konsekvenser. Siffror från Folkhälsomyndigheten visar att två tredjedelar av dem som avlider i suicid är män, och Ulf Mellström ser en koppling till maskulinitetsnormerna. För några år sedan arbetade han med ett forskningsprojekt om suicid och maskulinitet i Värmland. Han intervjuade anhöriga till män som tagit sina liv, och där återkom just upplevelsen av slutenhet och tystnad.

– Vänner och syskon beskrev att de inte visste vad som pågick. De sa saker som att »om han bara hade pratat med oss hade vi kunnat hjälpa«.

Något annat som förenade många av männen i studien var att de ofta hade upplevt en negativ spiral av sociala misslyckanden. De hade kanske först blivit lämnade av sin partner, sedan förlorat jobbet, och så dessutom uteslutits ur jaktlaget. Det var också vanligt att männen var ensamma i den mening att de inte hade någon partner, trots att de önskade dela livet med någon.

– För de flesta heterosexuella män är det en viktig del av livsprojektet att träffa någon, och bilda familj, och om det inte blir så kan det kännas som ett stort misslyckande, säger Ulf Mellström.

Forskning visar att det har blivit svårare att träffa en partner, och det tror han beror på flera saker. Han ser att det feministiska frigörelseprojektet har varit lyckat på så sätt att kvinnor förväntar sig mer av livet än tidigare i historien. Det märks kanske särskilt på mindre orter, där trenden är att tjejer flyttar för att utbilda sig medan killar stannar. Dejtingapparna har knappast underlättat, tillägger han.

– Där står den egna presentationen och det egna jaget i centrum, och det är absolut negativt för killar med vanliga jobb och vanliga löner. Det finns det sociologiska studier som visar.

Han vill inte låta som Jordan Peterson, forskaren som har blivit en symbol för en reaktionär syn på kön och kritiserats för att skylla mäns svårigheter att hitta partner på att feminismen har »gått för långt«. Det är inte så Ulf Mellström menar, men han tror att vi behöver prata om det växande gapet mellan kvinnor och män, och hur det har gjort det svårt för många att hitta kärlek.

»Det är en mer familjär stämning här på kvällen. Det är inte riktigt lika högt tempo. Man hinner prata mer mellan bilarna, och många blir kompisar även privat.«

På Volvo lastvagnar glider en ny stålbalk ut på bandet. Peter Dalefjord och Antonio Moberg tror att det är vanligare med ensamhet inom industrin, jämfört med inom andra branscher. Själva har de partner och familj, men de ser att många lever ensamma. Kanske blir det svårare att hitta någon på grund av skiftgången? De som jobbar kväll startar sin arbetsdag tidig eftermiddag och slutar inte förrän 00.30 på natten.

– De jobbar när de flesta andra är lediga, säger Antonio Moberg.

En lösning är så klart att bli ihop med någon på jobbet.

– Det är inte ovanligt.

Även om kvällsskiftet hamnar lite ur fas med resten av samhället ser Antonio Moberg att det också finns fördelar med att jobba kväll – utöver den högre lönen.

– Jag tycker att det är en mer familjär stämning här på kvällen. Det är inte riktigt lika högt tempo. Man hinner prata mer mellan bilarna, och många blir kompisar även privat.

Peter Dalefjord har jobbat på Volvo lastvagnar i över 20 år. Han känner så klart inte alla, men när vi rör oss genom fabriken verkar det nästan så. Många stannar till, byter några ord, får en klapp på axeln. Arbetet mot psykisk ohälsa engagerar honom på djupet. Kanske hänger det ihop med att hans eget liv inte alltid har varit lätt. Hans pappa gick bort hastigt när han bara var 14 år, och om det är någon gång i livet han har känt sig ensam är det då.

Genom att själv visa sig sårbar vill han skapa utrymme för andra att kunna vara öppna med det de kämpar med i livet. Han vet att det är svårt, när man är van att lägga locket på, men han tror att alla på jobbet förstår att det är viktigt att kunna prata om känslor av ensamhet, saknad och sorg.

– Det är ingen som gör sig löjlig över frågorna. Ingen här säger »va fan ska vi hålla på med detta för« utan det fattar alla.

Han och Antonio Moberg berättar om olika strategier de fick med sig från »Hur är lägetkursen«: Konkreta fraser och handlingar som bidrar till en bättre gemenskap och till en stämning som möjliggör förtroliga samtal.

– Om jargongen i lunchrummet inte blir bra kan man till exempel säga »usch vad det luktar unket här inne – vi måste nog öppna ett fönster«. Det säger vi faktiskt ibland, och det funkar, berättar Antonio Moberg.

En annan strategi som han lärde sig under utbildningen, och som han har haft användning för, är att »stanna kvar«.

– När man frågar hur någon mår får man kanske bara ett kort »bra«, men om man väntar lite kommer det ofta mer.

TEXT: Charlie Olofsson, frilansjournalist.

BILD: Sannah Kvist