Vad är det egentligen att vara man?

John Farrow, 72 år, pensionär och ideell kulturarbetare:

»Huvudpersonen i Nick Hornbys High Fidelity är besatt av att skriva listor. Visst är det typiskt manligt? Kanske har män hållit på med sådant i alla tider. Genom att lista till exempel de bästa konserterna kan man visa vilken fin smak man har, och kanske även att man lyckats upptäcka en viss artist innan andra gjorde det? Jag har vissa vänner som listar allt, men jag är inte intresserad av att rangordna.

När jag var ung, i London på 60-talet, var alla mina förebilder män – Mick Jagger, Jimi Hendrix, Jim Morrisson, John Lennon. Män med långt hår och mycket karisma, som bröt mot regler. Jag gick i en boys only-skola. Jag trivdes där, men det var en märklig stämning. Det fanns inga kvinnliga perspektiv.

Min familj ansågs lite annorlunda eftersom båda mina föräldrar jobbade. Jag och pappa var som katt och hund och jag ville absolut inte bli som han. Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått hur mycket han inspirerat mig. Han var ingen machoman, utan väldigt hjälpsam. Han var generös med sin tid och ville aldrig kontrollera oss.

»Att bli förälder är utan tvekan det viktigaste som hänt i mitt liv. Hela kartan ritas om. Plötsligt är det allra viktigaste någon annan.«

När jag och Ulrika fick vår son Kai var jag 49 år och hade jag helt gett upp hoppet om att få en egen familj. Att bli förälder är utan tvekan det viktigaste som hänt i mitt liv. Hela kartan ritas om. Plötsligt är det allra viktigaste någon annan. 

Vår dotter Zoe har Downs syndrom och autism. Hon saknar tal men är bra på att kommunicera på andra sätt. Hon har påverkat mig mycket. Jag har blivit mer omtänksam och en mycket snällare person. Ulrika jobbar på Stockholms universitet och när barnen var små gick jag ner till att jobba 50%. Det var ingen stor grej och har passat mig väldigt bra. Jag var ändå ingen karriärist.

Vi går på väldigt mycket konserter tillsammans och Zoe älskar att dansa. Om Ulrika är trött efter arbetsveckan tar jag med Zoe ut i skogen och imorgon ska vi kanske på klezmerfest. Jag har åkt till Roskilde sedan år 2000 men förra sommaren tog jag med mig Kai också. Det var helt otroligt. Att jag och min pappa skulle ha åkt på musikfestival är lika otänkbart som att vi skulle ha rest till månen tillsammans.«

Carlos Romero Cruz, 36 år, skådespelare:

»När jag var i tjugoårsåldern sökte jag scenskolan i Malmö och åkte ut i sista provet. Jag vet inte om det funkar så längre, men då, för fjorton år sedan, kunde man få ett återkopplingssamtal med en jurymedlem efteråt. Man är ju som en svamp i den åldern och vill bara höra vad man ska göra för att lyckas. Men under det där samtalet efteråt reagerade jag på att han, jurymedlemmen som också var lärare på skolan, bara sa positiva saker om mitt antagningsprov. Till slut frågade jag rakt ut varför jag inte kommit in.

”Nu kommer jag säga något som jag inte borde säga, som får stanna mellan oss”, sa han då. ”Du har alldeles för bögiga uttryck, och du kommer inte kunna bli skådespelare om du fortsätter så.” Han rekommenderade mig att ”hitta något manligt i mig” – kanske genom tai-chi?

»Teatern var min enda frihet«

När jag växte upp var jag retad för att jag var bögig. Teatern var min enda frihet. Jag ville verkligen inte vara homosexuell och det där samtalet efter intagningsprovet bekräftade precis allt som jag försökt att dölja. När jag kom in på skådespelarutbildningen i Stockholm var det som tur var helt annorlunda. Jag fick mina första bögkompisar, kom ut och började med drag. Jag gick med på vem jag var. Världen öppnade sig.

Men efter examen märkte jag att film- och teaterbranschen fungerade på ett helt annat sätt än skolan. Jag tror att jag har fått fler nej för att jag är gay än för att jag är svartskalle. Till och med när jag spelat homosexuell man har jag fått höra att jag varit för bögig. Flera gånger har jag fått spela kvinna eller ickebinär. Det har varit jättekul, men med tiden har jag känt att jag kan ju faktiskt spela andra roller också?

Den klassiska teatersnubben… om någon skulle ge mig den rollen skulle jag kunna spela honom perfekt. Han är tjenis med alla och gillar bärs och vin. Han lever och andas teater. Han är svår och ängslig men tar samtidigt stor plats. Vissa skådiskillarspelar den mannen. Det är ett skådespel i sig«

Freke Räihä, 48 år, poet och skrivpedagog:

»Jag har haft psykisk ohälsa länge. När jag var i trettioårsåldern besökte jag vårdcentralen för något mindre besvär – jag tror att det var eksem. Sjuksköterskan som tog hand om mig såg att jag hade skärsår på armarna. ”Men sitter du och rispar dig?”, sa hon. ”Det är ju sådant som bara småflickor gör”.

Det finns ingen sensmoral i den anekdoten, men jag tycker ändå den är talande på något vis. Jag är lång, bredaxlad, överviktig, mansmanlig. Hon förväntade sig något annat av mig. Jag blev tyst, helt ställd. Sedan undvek jag vården i många år.

När jag var barn tyckte jag att pojkarna omkring mig var högljudda, gapiga. De hade något internt som jag inte kunde vara en del i. Men det var samma sak för mig med grupper av flickor, och senare i livet även kvinnor. Jag kan inte gå in i deras gemenskap, för jag är ju inte kvinna. Det är lättare i en könsblandad grupp, för där är någonting liksom redan upplöst? Queera kretsar har alltid känts enklare.

»Som vårdande, öm man blir man sällan bekräftad. Man är bara ett undantag. Kanske finns det gemenskaper för oss, men inte i det livet jag lever på landsbygden.«

Men oavsett hur medveten man är innebär många stereotypa manliga drag omedelbar bekräftelse från omvärlden. Jag förväntas kunna öppna en burk med lingon eller byta däck och jag känner mig duktig när jag gör det. Sedan vi flyttade till hus har jag lärt mig att skruva upp hyllor. När det är ens egendom blir man ju inte ersättningsskyldig om något går fel. Det blir inte samma sorts misslyckande.

Min relation till maskulinitet bygger mycket på negationer. Jag vill inte vara en destruktiv man som inte kan hantera sitt känsloliv, eller bara gör det genom flykt. Många män i min närhet har varit just så. I de subkulturer som jag har varit del av, punkscenen och litteratursverige, finns också den där destruktiva manligheten. Jag har värjt mig mot den, även om den också lockar. Den är bekväm, liksom lätt att sjunka in i? Förmodligen för att man får bekräftelse.

Som vårdande, öm man blir man sällan bekräftad. Man är bara ett undantag. Kanske finns det gemenskaper för oss, men inte i det livet jag lever på landsbygden.

Ida Säll är frilansjournalist.